Enligt Thomas Öberg börjar revolutionen idag, om bara vi vill det. Bob hunds otroligt energiske sångare förklarade nämligen för oss att det är vi som bestämmer, dels om jordens framtid och dels om huruvida konserten igår är legendarisk. Och får jag bestämma så kommer en ny spelning föras upp på listorna över klassiker som ingen borde missat: ”bob hund på Putte i Parken i Karlskoga, 29 juli 2009. Var du inte där får du nog ljuga för kompisarna och säga att ’jo, jag var ju där men jag minns inte exakt, men jag tyckte ju att spelningen i gathörnet i Lund 1997 var bättre'”. Eller nåt. Men vi som var där kommer att säga: ”jäpp, legendarisk var den, revolutionen är snart på gång och ingen har mer energi än Thomas Öberg – jag trodde att hans uppstaplade monitor-torn skulle välta ut över publiken, han är bräsis vild!”
Nu hör det kanske till saken att jag aldrig sett bob hund tidigare, kanske är deras konserter alltid precis så där bra. Kanske är Öberg alltid lika otroligt oförutsägbar och vansinnig. Men ingen har en coolare bandlogga och ingen säljer lika tjusiga tygkassar (”bob hund – nej tak” med en modifierad anti-atomkraftslogga). Och attans vad bra de är!
Putte i Parken var alltså värt pengarna redan igår, även om jag fick reda på att en nära vän drabbats av ett dödsfall i familjen (att det sedan länge var väntat, minskar inte sorgen och saknaden, vi tänker på er, P). För det räckte inte med bob hund: Hello Saferide var lysande och vände (självklart) på alla regler om hur konserter ska gå till, Vapnet fick mig att leta på MySpace efter mer låtar och Fatboy imponerade med sitt no-nonsense-rockabilly. Perssons Pack var fantastiska i två låtar: ”Stenad i Stockholm” (med Annika Norlin på scen för duett) och ”Tusen dagar” (fast Jakob Hellman dök inte upp på scen för duett…) men i övrigt var det mest småkul, charmigt tönt-gubbigt (som PP ska vara) och 15 år senare…
Sedan blir man inte lika förtjust i allt på en festival – men det hör till. Hassle var inte min tekopp, men jag är beredd att ge honom fler chanser om så är (han är ju så ung…). Lasse Lindh var visserligen lite rolig och ironisk, men med tanke på att hans ironi mest kändes riktad mot fansen framför scenen så vet jag inte riktigt hur jag ska hantera honom (musikaliskt var det inte min grej). Vi kom sent så vi missade en massa, men tänkte att Ulf Lundell kan man väl ge en chans. Jag har aldrig sett karln live förut och lär inte göra det igen: han tog inte chansen att frälsa mig. Trevligt om andra gillar honom, men det klickar inte för mig. Och sedan är han ju väl gubbig i sitt mellansnack.
Idag väntar John ME, A Camp, Thåström, Hello Saferide (igen – inspelning till P3 sommarsession) och Hoffmaestro & Craa (som jag inte vet vad det är, men några andra festivalbesökare sa att vi inte fick missa det…). Stay Put-te!