Idag rapporterar NA om pensionsavtalen för politiker. De berättar om politiker som lever gott på gamla pensioner – som inte avräknas mot nya inkomster och lyckligtvis går det inte till på det sättet nu för tiden. De pensionsavtal som gäller politiker nu är smartare än så och uppmuntrar politiker som lämnat sina uppdrag att söka andra jobb.

Jag tycker inte att det är bra om man sitter på ett uppdrag för länge. När man suttit mer än 3-4 mandatperioder tror jag att det är alldeles för stor risk att man ”växer fast” och får svårt att lämna uppdraget – och svårt att skaffa ett nytt jobb. Så samtidigt som vi ska ha pensionsregler som ger en trygghet även för politiker (det finns inget anställningsskydd för förtroendevalda politiker – förlorar man valet eller tvingas avgå på annat sätt finns ingen uppsägningstid) ska pensionsavtalen uppmuntra till omsättning och att man går in och ut i politiken.

De regler vi har idag är bättre än de som gällt tidigare (och faktum är att det är märkligt att ingen tidigare granskat hur vissa borgerliga p0litiker medvetet ”mjölkat” dessa system väldigt mycket – om sossar gjort det tror jag faktiskt att det skulle uppmärksammats). Men fortfarande finns detaljer som är märkliga. Till exempel gynnas politiker som suttit länge när de fyller 50 år. Det tycker jag är orimligt.

Det är rimligt att heltidspolitiker har någon slags trygghet. Lämpligen innebär det att man är garanterad en inkomst cirka fem år efter att uppdraget tar slut (lämpligen med någon slags avtrappning) och att denna summa räknas av mot andra inkomster. Sedan kunde detta givetvis kompletteras med särskilda utbildningssatsningar eller ”yrkesvägledning”.

Men dessa frågor är svåra att diskutera. Å ena sidan måste man ta hänsyn till de politiker som faktiskt berörs av reglerna och som har rätt att veta vad som kommer att gälla, och å andra sidan den ibland överdrivna misstron som finns hos en del medborgare som tycker att politiker skor sig.

Men visst går det att forma ett bra system, men då krävs att man är överens om några grunder; vad att ersättnings- och pensionssystem ska bidra till: 1/ att ”alla” kan bli politiker (inte bara de som redan har tillräckligt med pengar på banken), 2/ att man uppmuntrar att människor går ut och in i politiken och 3/ att politiker får någon slags trygghet åren efter uppdraget.