Bra diskussion på Vivallagården

Satt i två och en halv timme på Vivallagården på förmiddagen. Träffade ett antal ur personalen för att diskutera diskussionen som uppstod i Radio Örebro förra veckan (lyssna här) där det påstås att personal på fritidsgården inte får jobba vidare på grund av att de inte hälsar i hand på tjejer.

Det var en bra träff och förhoppningsvis kan diskussionen bli bättre framöver – vi lovade varandra att fortsätta prata om detta.

I korthet tycker jag så här:
1. Det handlar inte om religion. Jobbar man i Örebro kommun – och särskilt på en fritidsgård – måste man sträva efter jämställdhet och att uppmuntra unga tjejer.
2. Om man inte kan respektera tjejer ska man inte jobba i kommunen.
3. Vi behöver fler muslimer (och andra ur grupper som är underrepresenterade) anställda både på fritidsgårdar, i skolor och på vårdboenden.
4. Vi ska bekämpa diskriminering och göra vad vi kan för att skapa tolerans och minska fördomar – men vi ska aldrig tolerera intolerans, fördomar eller liknande – oavsett vilken religion.
Vad tycker du? Hör av dig!

Kort från kongressen

Förra veckan hände inte mycket på den här sidan. Men desto mer hände här där det mesta om Socialdemokraternas kongress publicerades. Det var en intensiv vecka för mig (jag jobbade – för min arbetsgivare Vårdförbundet – och stod och gick oavbrutet i en vecka) där jag kombinerade mitt arbete med mitt intresse. Kul men jobbigt. Orkar inte skriva så mycket mer om kongressen, men läs gärna fler kommentarer hos Jonas Morian eller Magnus Ljungkvist som har publicerat mer.
Sämst på Malmö-kongressen: lokalerna och det hårda golvet (samt att Göran Persson inte vill bry sig om vad kongressen beslutar om…)
Märkligast: Pär Nuders tal. Vad menar han? Hör av er om ni har någon idé! Så här avslutade han sitt tal: ”Då slog det mig: vad lika de är, bebisarna. De är små, sköra, och väldigt lika. Visst kan hårfärgen variera, visst kan de väga olika mycket, menändå; så lika. Så små, sköra och väldigt lika.
Den andra bilden är från äldreomsorgen. Jag hälsade på min mormor, i Åkersberga. Då slog det mig, vad lika de är, de gamla. Så små, sköra och väldigt lika. Så lika när livet börjar, och så lika när livet slutar. Men så väldigt olika däremellan.
Men ska det verkligen behöva vara så? Vi socialdemokrater måste bekämpa skillnaderna. Den största skillnaden går mellan de som har och de som inte har arbete. Vår viktigaste uppgift är att bekämpa
arbetslösheten. Full sysselsättning – precis det som vi håller på med just nu och snart
ska börja diskutera – det är vår allt annat överskuggande uppgift.”
Två frågor: 1/ är ett barn verkligen likt ett annat barn – och är en äldre människa lik en annan? 2/ är det skillnaderna vi ska minska – är det inte orättvisorna och klyftorna?

Bra – men dyrt – med friskolor

Idag skriver NA om friskolornas kritik mot Örebro kommuns bidrag. De anser att besked kommer för sent, att bidragen är för låga och att de förändras för ofta. Jag förstår deras kritik men det är samtidigt en rätt svår fråga.

För så här är det: friskolor har rätt till motsvarande summa pengar (per barn) som barnen i kommunala skolor har. Detta räknas fram enligt en komplicerad modell eftersom det inte bara är att dela totalsumman med antalet barn. Det som är allta svårast att hantera är kommunens beredskap: om en friskola lägger ner är nämligen kommunen skyldig att (i stort sett direkt) erbjuda plats i en kommunal skola – vi har ju skolplikt i det här landet. Det innebär att kommunen hela tiden måste ha en överkapacitet och den kostar självklart pengar. På samma sätt är det ju svårt för alla skolor att planera sin ekonomi eftersom man inte i förväg vet hur många barn som väljer varje skola.

Men eftersom jag tycker att friskolor är bra: jag tror att det är bra med mångfald och tycker att de tillför nya sätt att lösa problem och nya sätt att arbeta (det var en socialdemokratisk regering som införde det fria valet av skola – kan vara värt att komma ihåg…). Alla friskolor är inte bra, precis lika lite som alla kommunala skolor är bra – men i och med att friskolorna etablerades hände det en hel del i skolan som helhet. Nya impulser kom och skolor sökte sig egna vägar. Det har – överlag – gjort att Sverige har bättre skolor idag än för, säg, 20-25 år sedan. Jag tycker alltså inte att det avgörande är vem som äger skolan utan att verksamheten är bra (det vore alltså lika dumt att vi bara hade friskolor som att vi inte hade några friskolor alls).

Men ekonomin är ett problem. Det kostar att ha många friskolor i en kommun. Jag skulle önska att friskolornas representanter och kommunens representanter kunde sätta sig ner och komma överens om en långsiktig lösning, och jag vet att kommunalrådet Irén Lejegren också skulle vilja det. Min dröm är att friskolorna skulle säga: ”vi förstår att det här är bekymmersamt för kommunen och därför lovar vi att meddela antalet elever x månader i förväg och att samutnyttja lokalerna y och z” och så vidare. För kommunens del handlar det om att säga: ”vi vill inte motarbeta alla friskolor – vi tänker bara utgå från kvaliteten. Vi kan tänka oss att betala lite mer om vi får besked i god tid och dessutom vill vi gärna hitta ett system som uppmuntrar skolornas resultat (oavsett driftsform) – men då kan vi inte bara titta på betyg och provresultat.”

Vad vet jag: en dag kanske utspel via media och hårda ord – från båda håll – kan ersättas av samarbetsklimat. Det vore bra för Örebro och för barn och ungdomar som får bättre skolor.

Kulturdebatt utan koll

På NAs kultur och nöjessidor förs sedan en tid tillbaka en intensiv debatt om kulturen i Örebro. Det började med en ”det var bättre förr”-artikel som pekade på att forna tiders politiker minsann tog kulturen på allvar – till skillnad från oss kulturhatare som styr nu (jo, jag vet att jag överdriver lite – jag ska svara i NA på ett lite mer seriöst sett framöver).

Förra veckan skrev moderaten Daniel Granqvist och påstod att ”riktig kultur” var den verksamhet som bär sig ekonomiskt. Hans inlägg var en salig blandning av kulturkonservatism (=”det som överlevt tidens gång är riktig kultur, modern kultur är trams”) och nyliberalism (”om ingen köper är det inte bra”). Hans inlägg var något av det mest bisarra jag läst på länge, men eftersom Lennart Bondesson (kd) skrev ett svar på det härom dagen så ägnar jag inte mer tid åt det.

Idag skriver Lars-Eric Gustafsson, folkpartistisk ersättare i Kultur- och medborgarnämnden och även han angriper Daniel Granqvists påståenden. Och även om Lars-Eric i artikeln på ett utmärkt sätt förklarar och frågar Granqvist hur han får ihop sin argumentation så kan jag inte låta bli att haka upp mig på att någon ur Kultur- och medborgarnämnden (visserligen ersättare, men ändå) kan så lite om vad vi använder skattepengarna till.

Lars-Eric skriver: ”Om Martin Mutter kan fungera som en viktig kulturresurs för medborgarna i Örebro, skulle de mycket väl kunna vara bidragsmottagare. Rent principiellt är det inget konstigt med det.”

Nej, det är det ju inte. Särskilt inte som att vi redan idag ger närmare en miljon per år för att Martin Mutter ska spela bra teater för barn och ungdomar i Örebro… Visserligen omsätter Kultur- och medborgarnämnden cirka 137 miljoner, men bidraget till Martin Mutter är ändå en hel del pengar…

Martin Mutter – ett verktyg för att öppna skolan?

Idag på förmiddagen var teater Martin Mutter på besök hos oss i presidiet i Kultur- och medborgarnämnden (jag, Marie Wirde (v), Anders Hagström (kd), och förvaltningschefen Alf Lindblad). Vi diskuterade deras verksamhet, särskilt den del som är riktad till barn och ungdomar (kommunen ger bidrag med det huvudsakliga syftet att de ska spela i skolorna). Martin Mutter är Örebros stora, etablerade fria teatergrupp 0ch som sådan är de otroligt viktiga – de hittar nya vägar och inspirerar både andra kulturutövare som andra delar av samhället. Skälet till att de får ett anslag från kommunen är dock att de spelar för barn och ungdomar – deras andra verksamhet drar de in pengar på på annat sätt (och vi tycker att det är rimligt att vuxna huvudsakligen betalar själva för att ta del av kultur och nöjen).

Vi hade en bra (men alltför kort) diskussion som utmynnade i att vi ska föra diskussionen vidare i kommunen, i synnerhet med Skolnämnderna (som ansvarar för förskola och grundskola) för att se om vi kan hitta en lösning på hur anslaget till Martin Mutter ska nå så många barn och unga som möjligt i Örebro. Teatern tog på sig att fundera vidare och punkta ner sina erfarenheter från arbetet utifrån två huvudsakliga punkter:
1/ Hur kan teatern (och kulturen) bli en mer naturlig del i skolans verksamhet – och inte bara bli gästspel och tillfällig underhållning (just att föra in diskussioner och viktiga frågeställningar i sina föreställningar är Martin Mutter duktiga på – så vi vet att det går!).
2/ Hur kan de bidra till att fler barn och unga i de stora stadsdelarna i Örebro (Vivalla, Baronbackarna, Varberga, Markbacken, Brickebacken och Oxhagen) tar del av mer kultur och gör teatern till något man vill återkomma till ofta?

Ungefär så diskuterade vi. Och diskussionen fortsätter. Över lunch träffade jag de ansvariga från Hela Människan som driver Café Deed i Folkets Hus. Det var också en bra diskussion om hur kommunen kan bidra till deras verksamhet – och hur deras verksamhet kan bidra ännu mer till ett framtida ”aktivitetshus” (eller ”ungdomens hus”) i Folkets Hus. Om detta återkommer jag dock.

Från ord till handling i Folkets Hus!

Idag presenterade socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet sitt alternativ till budget för Örebro kommun år 2006. Mycket i budgetförslaget är bra men allra mest positivt är det att det innehåller en miljon kronor till ett ”undomens hus”. Med andra ord finns nu förutsättningar att förverkliga de idéer som funnits länge och som diskuterats flitigt sedan i våras: att göra Folkets Hus till en levande mötesplats för kultur och nöje. Här kan du läsa mer om det arbete som pågått

Redan imorgon ska jag diskutera det praktiska med Marie Wirde (v), vice ordförande i Kultur- och medborgarnämnden, som också drivit denna fråga. Diskussionerna om hur man skulle kunna utveckla verksamheten i Folkets Hus har varit jättestimulerande men längst in i hjärnan har det givetvis gnagt ett litet orosmoln: ”tänk om det faller på ekonomin”. Att göra Folkets Hus till ett riktigt levande centrum för kultur och nöje kräver givetvis mycket mer än ”bara” en formulering i en budgetskrivelse, men vi har kommit mycket mycket närmare nu. Nu går vi vidare och diskuterar hur det hela ska gå till – på riktigt. Exempelvis bör det så fort som möjligt bildas en förening som kan driva verksamheten i huset. Vill du vara med får du gärna maila mig (se mailadress i övre högra hörnet)!

I övrigt om budgeten: Mycket är bra. Det är en budget i balans och den visar att de tunga åren med hårda besparingar har gett resultat: vi har fått ordning på ekonomin och har råd att göra viktiga satsningar för att bygga ett Örebro för alla. Mindre bra är att vi socialdemokrater tvingats kompromissa när det gäller avgifterna i Kulturskolan (ska halveras) och i kollektivtrafiken (gratis efter klockan 19). På vilket sätt blir verksamheten bättre för att vi får mindre pengar till den?

Här kan du läsa budgetskrivelsen. Här kan du se sifferdokumentet.

Millencolin – home at home

Just hemkommen från en lysande Millencolin-konsert på ett utsålt Conventum konstaterar jag – än en gång – att vi lär ha svårt att hitta några bättre ambassadörer för Örebro än dessa glada världstjärnor. Förmodligen blir det extra mycket snack om Tybble och Markbacken så här på hemmaplan (jag utgår från att de inte kör samma variant på mellansnacket när turnén fortsätter i Skottland om några veckor…). Men ändå. Örebros stadsvapen finns där, staden finns närvarande i var och varannan text liksom stoltheten över hemstaden.

Och eftersom jag inte är särskilt bra som konsertrecensent så nöjer jag mig med att konstatera att de ikväll hade publiken i sin hand från första ackorden i ”Kemp”, snabbt följd av ”Fox” (visst var det väl så? inser att hjärnan inte har hållit någon vidare ordning på låtlistan – om någon som läser detta mot förmodan noterat låtlistan får ni gärna maila eller skriva här!).

Men två andra saker tänkte jag på när jag gick hem:
1. Borde vi inte lyfta fram och hylla Millencolin mer i Örebro? Har de blivit bjudna på mottagning på slottet eller i Rådhuset? Kommer vi ihåg att lyfta fram dem i marknadsföringen av staden? Jag tror inte det – och fick därför en idé. Varför inte instifta ett hederspris, ”Millencolins musik-stipendium”, som ges till en grupp eller artist som genom sin musik marknadsför Örebro! Självklart skulle en omröstning bland örebroare avgöra vem som får priset och därmed skulle det knappt behöva handla om några pengar alls – hedern skulle vara det viktigaste…!
2. Conventum är ett viktigt tillskott till Örebros musikscen. Aldrig tidigare har jag varit mer stolt över Conventum och att vi beslutade att genomföra det projektet. Jag skulle gissa att 90 procent av dem som var på Millencolin-konserten ikväll aldrig varit där tidigare och jag är helt säker på att de var nöjda. Det är en fantastisk anläggning och det var underbart att se att den fungerar så bra som konsertlokal även för en stående (huvudsakligen) ung publik.

Tillägg, måndag: NAs recensent Anders Jakobson var lika impad som jag (både av Millencolin och av Conventum) och han hade noterat låtlistan. Så jag citerar hans ordning: Kemp, Fox, Mouse or man, Farewell my hell, Botanic mistress, Cash or clash, Fingers crossed, Duckpond, Ray, The Ballad, Bullion, Penguins and polarbears, Black eye, Lozin’ must, Shut you out, Olympic, Puzzle, No cigar, Mr Clean, Mooseman’s jukebox, Leona, Pepper

Bättre förutsättningar för ung kultur

Idag ordnar vi ett möte om hur vi kan skapa bättre förutsättningar för ung kultur i Örebro. Jag och Lena Beime skrev idag en debattartikel om detta i Nerikes Allehanda. Kommentera gärna artikeln eller diskutera frågan här. Artikeln kan du läsa här

Kommentar efter mötet: otroligt vad mycket kloka idéer det kom fram! Det sprudlade av engagemang och flera spännande idéer föddes under eftermiddagen. Flera av dem är dessutom relativt enkla att genomföra. Jag återkommer om detta!

Vad kan kommunen spara på

Skrev just ett inlägg på Nerikes Allehandas nätdebatt under rubriken: Vad kan Örebro kommun spara på? Klipper in det här, lämna gärna kommentarer.

”Många bra förslag – många dåliga förslag (tycker jag). Vilket är rätt väntat eftersom vi alla har olika åsikter. Vilket också är anledningen till att vi styr samhället genom val där majoriteten bestämmer.

Och med risk för att själv få stå som ensam representant för Örebros politiker vill jag ändå påpeka några saker:
– Vi har cirka 20 anställda politiker i kommunen – cirka 500 är fritidspolitiker som i stort sett bara får ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Jag är helt säker på att inget parti kommer att tacka nej till dem som hör av sig och vill engagera sig och ta politiska uppdrag. Så istället för att gnälla på att ”politiker” fattar så konstiga beslut: delta själv!
– Det är vettigt att jämföra sig med andra kommuner och även om det kan vara svårt för en del att tro det så ligger Örebro runt (eller över) snittet när det gäller personal och kostnader inom såväl skola, förskola som äldreomsorg. Visst ska vi försöka vara mer effektiva men att örebros standard skulle vara så usel jämfört med andra på dessa områden är definitivt inte sant.
– Conventum och andra satsningar bidrar till att Örebro är en av landets ledande städer när det gäller besöksturism, affärsturism och liknande. Sådant ger jobb och skatteintäkter – så att vi kan förbättra vården och annat.
– Kultur, fritid, idrott och annat är jag helt övertygad om är nödvändigt för att vi ska må bra. Att bara satsa på det allra mest grundläggande (skola, vård och vägar) skulle vi snart ångra. Vi behöver stimulans, avkoppling, utveckling och nytänkande – och allt det bidrar kultur och fritid med. Sedan kan man givetvis diskutera hur mycket vi ska betala via skatten och hur mycket som ska betalas på biljettpriser. Om ni har förslag, frågor eller synpunkter: lämna gärna även kommentarer på bjornsundin.speedhost.me

/ Björn Sundin, socialdemokrat i Örebro”