Inte kan en klassisk storklubb bli nedflyttad av ekonomiska skäl…

Idag meddelade Svenska Fotbollförbundet att Örgryte IS inte tvångsnedflyttas på grund av sin usla ekonomi. Med andra ord är Örebro SK fortfarande den enda klubb som fallit för de hårda ekonomiska reglerna (jag tycker dock inte att ÖSK skötte sig så bra…, mer om det här), trots att såväl ÖIS som Helsingborgs IF haft ekonomier i fritt fall. Jag har inte studerat ÖIS ekonomiska plan men det är svårt att undkomma funderingarna om att det trots allt hjälper en hel del att ha inflytelserika vänner när SvFF ska pröva nedflyttningar och elitlicenser. Vi har hört principen i ”Djurfarmen” (Av George Orwell): ”alla djur är jämlika, men några djur är mer jämlika än andra”. När det gäller ifk köpeborg och deras skattefuskande (inte dömda än, jag vet) så diskuteras att ändra reglerna i efterhand – för att de inte ska bli nedflyttade om de döms. Bollen är rund och domaren dömer. Fast det står inte alltid 0-0 när matchen börjar, så att säga.

Märklig debatt: Vem har sagt att biblioteken inte ska ha personal?

Kommunalrådet Lena Baastad och jag skrev idag i NA om biblioteken (och särskilt om skolbiblioteken) och Tvärsnytt lyckades vinkla det som om vi inte ville ha personal på biblioteken… Vad vi skrev (läs nedan) var att biblioteken borde ha öppet ännu mer och att vi ska utveckla skolbiblioteken. Men självklart måste det skapas konflikt även om detta (Tvärsnytt frågade om detta var ”som problemen med nolltaxan på bussarna”, fast det klippte de bort i sändningen, som tur var…). Så här skrev vi i NA:
Den 10 april skrev Simon Nummela och Marianne Ageberg, elev respektive bibliotekarie på Rudbecksskolan, en debattartikel om hur biblioteken bör utvecklas. Låt oss börja med att be om ursäkt för att vi inte svarat tidigare, för den debatt Simon och Marianne tar upp är viktig och vi vill gärna fortsätta den. Vi båda har ett gemensamt ansvar för detta, Lena som kommunalråd ansvarigt för skolan och Björn som ordförande i Kultur- och medborgarnämnden med ansvar för folkbiblioteken.

I torsdags ordnades en heldag om skolbibliotekens framtid. För att få plats med alla anmälda fick man byta lokal – det om något är ett tecken på det engagemang som finns för biblioteken. Få andra verksamheter är så strategiskt viktiga för att vårt arbete för ett Örebro för alla ska vara framgångsrikt. För att uppnå vår paroll om att ”trygga barn klarar mer” måste vi framöver hitta bättre sätt att arbeta med läsning, böcker och egna studier. Vi har nämligen varit duktiga på att arbeta med att göra skolorna tryggare i Örebro (även om vi har mycket kvar att göra), men vi ser också att tillräcklig uppmärksamhet inte alltid lagts på kunskaper, på läsandet och på att uppmuntra alla de barn och ungdomar som brinner för att lära sig mer, att klara utmaningar och växa.

Vi måste hitta nya sätt att använda boken i skolan och att se till att biblioteken används ännu bättre för att fler barn och unga ska klara mer. Vi socialdemokrater lovar inte guld och gröna skogar; vi vet att vi bara kan klara välfärden i framtiden om vi är sparsamma och hushållar med örebroarnas skattepengar. Men vi vet också att alla nysatsningar inte behöver vara så dyra – bra idéer behöver inte alltid kosta mycket pengar. Om vi får fortsatt förtroende att leda Örebro även efter höstens val kommer vi därför att göra åtminstone tre viktiga satsningar på biblioteken:
1. Vi ska öppna bibliotekslokalerna så att de som vill kan använda dem. På sina håll innebär det att vi måste byta låssystem, möblera om och organisera om – om vi ska kunna ha så mycket öppettider som örebroarna vill måste lokalerna – och böckerna – vara tillgängliga även när det inte finns personal där.
2. Vi kommer att förstärka det gemensamma stödet till skolbiblioteksverksamheten. Det kan dels vara ökat stöd när det gäller inköp, utlåning och liknande men det ska framförallt handla om att skapa gemensamma resurser som uppmuntrar fler till läsande och som bidrar till att fler barn och ungdomar blir ”bokmalar” och så att fler skriver så att pennorna glöder… En idé vi vill pröva är en ”rullande biblioteksutställning” som gör läsande, böcker och eget lärande mer spännande även för elever på mindre skolor där skolbiblioteket är litet och har begränsat utbud.
3. Och sedan ett löfte som faktiskt kommer att kosta en del pengar (och som vi får åstadkomma inom de budgetramar våra nämnder har): Vi ska skapa nya resurser till utveckling av skolbiblioteken så att de, som Marianne och Simon skriver, kan bli ”en integrerad del av undervisningen och därmed bli ett stöd för eleverna i deras studier”. För att åstadkomma detta och uppnå den ständiga utveckling som de båda efterlyser, vill vi skapa en ”bokmiljon” som ska användas för skolor som har idéer på hur biblioteken kan utvecklas – och som lyckas engagera både lärare, föräldrar och elever i detta arbete. Vi har inte råd att anställa alltför många nya bibliotekarier men måste ändå hitta sätt att, som Simon och Marianne skriver, skapa ”bibliotek som sätter eleven i centrum”.

Vi vill fortsätta denna debatt och vi deltar gärna på fler möten för att diskutera detta framöver.

Lena Baastad, kommunalråd (s) med ansvar för skolan
Björn Sundin, ordförande (s) i Kultur- och medborgarnämnden

Ja, inte blir det fontänbad i sommar

Så var det stor presentationshappening inför herrfotbolls-VM: landslagstrupp och hejalåt på en gång. Inget tyder dock på att VM-låten blir en landsplåga: för det första är det Tomas Ledin som sjunger ”Vi är på gång” – än en gång, och för det andra lär det tyvärr inte bli så stora framgångar i år. Både när det gäller VM-låt och VM-trupp är det de gamla trygga valen som märks mest. Eller vad sägs om Mattias ”Träbenet” Jonson som såg till att vi åkte ur VM i Japan/Sydkorea? Eller Daniel ”Titta – jag kan passa bollen bakåt” Andersson? Eller Niclas Alexandersson – när gjorde han någon glad i landslaget sist?
Jag tycker att det är trist att Östlund är bortplockad (Östlund är knappast den enda som haft problem med Damien Duff i en match – och utan hjälp av mittfältet – Elmander – är det kört) och jag tycker att Max von Schlebrügge borde varit med (seriöst: tycker någon att Kalle Svensson är bättre?). Och det är inte bara för deras Hammarby-hjärta. Jag tycker nämligen exempelvis att Bengt Andersson borde varit med också trots att han spelar i ifk köpeborg.
Men i brist på annat kan man ju glädja sig åt poeten Ledin: ”Det finns många paralleller mellan en fotbollsmatch och en rockkonsert. Passion, energi och artisteri är till exempel delar av upplevelsen i båda sammanhangen. Det här känns inspirerande och roligt”. Rockkonsert? Ledin? Konstruktivt mittfältsspel? Daniel Andersson? Så okej, det kanske finns likheter mellan låten och landslaget…
Nåväl. Trots Ledin och träben håller vi tummarna (alla utom Claes Borgström), och vem vet: denna gång kanske vi har några spelare som vågar lägga straffar och en landslagsledning som inte låter halvskadade målvakter stå i avgörande matcher (Hedman mot Senegal)…

Större än så blir det inte

Avbröt föreläsningarna om skolbiblioteken i torsdags för att cykla hem i ilfart för att gå med Karin till förlossningen och efter det har inget blivit sig likt.
Klockan 16.17 på torsdagen föddes Olivia (en dryg timme efter att vi kommit in på förlossningen – notera det ni som är rädda för en lång förlossning: även förstföderskor kan vara snabba!). Och efter detta är givetvis ingenting annat lika viktigt, något större ögonblick har jag aldrig varit med om.
Och som om det inte räckte med att Olivia föddes så hände även en massa annat förra veckan: Hammarby vann storstilat i derbyt mot aik och gick upp i serieledning, FC Barcelona säkrade segern i La Liga, Hammarby Handboll blev svenska mästare. Så vad mer kan man önska? Inte mycket.

Satsning på skolbibliotek!

Har inte blivit så mycket bloggande på några dagar, trots att otroligt mycket spännande hänt: fantastisk uppsättning av Alice i underlandet, Valborgsfirande (jag talade i Björkhaga), första maj-firande (vår s-förening Futura delade ut vår vision för Örebro i framtiden) och igår kväll otroligt derby mot aik (lysande seger av Hammarby). Men idag är jag på ”Uppdrag skolbibliotek” och jag tänkte skriva lite om det:
Att byta lokal är ibland en bra början. Eftersom ”för många” anmält sig till temadagen om skolbibliotek fick man byta till en mycket större lokal. Ämnet för dagen är, som Christer Klingberg (chef för biblioteken i Örebro) sa: ”Den eviga frågan om skolbibliotek”.
Det stora intresset är glädjande och många deltagare kommer från andra delar av landet. Men särskilt glädjande, för mig, är att så många från Örebro deltar – och att det är representanter från både skolan och biblioteken. Just detta med ”vem man representerar” är annars ett problem: vi är ju inte alltid så bra på att bryta revir och gränser och att samarbeta mellan olika kommunala verksamheter för att det ska bli så bra som möjligt för individen som behöver kommunens service: i detta fall barn och unga i skolan. Frågan är ju inte vems ansvar skolbiblioteken är – frågan är ju hur skolbiblioteken kan användas bättre i skolans verksamhet och hur skola och förskola kan bidra till ökad läslust. Och alla möjliga svar på frågan kretsar kring ”samverkan”.
Anette Holmqvist, myndigheten för skolutveckling, inledde dagen med att konstatera att det finns tendenser till minskat läsintresse och minskad läsförmåga bland eleverna. Skolbiblioteken är ett viktigt verktyg för att öka läsandet i skolan och bland barn och unga i stort. Det är också skälet till att skolminister Ibrahim Baylan (s) i höstas lanserade en plan för att öka läsandet och lyfta skolbiblioteken. Sedan berättade hon om de projekt som pågår inom området och vilka möjligheter det finns för skolor, bibliotek och andra att delta i detta arbete.
Hon avslutade också med att prata om ”kolla källan” som handlar om att kritiskt granska texter – och det är självklart en otroligt viktig fråga att arbeta med både i skolorna och på biblioteken. Alla som googlat ett ord vet att det – milt uttryckt – är varierande kvalitet på de träffar man får. Men tänk er kommande generationer som är uppvuxna med detta – tänk om de inte samtidigt fått kunskap om hur man granskar bakgrund och sanningshalt hos källorna…
Elisabeth Brynge, från länsbiblioteket i Örebro län berättade om den skolbiblioteksutredning som hon arbetat med. Målet är att länet ska vara bäst i Sverige på skolbibliotek – hon konstaterade att vi har en bit kvar, det finns en hel del att jobba med… Det varierar mycket mellan skolor, några satsar ordentligt medan andra knappt har någon biblioteksverksamhet alls. En kortfattad, och mycket subjektiv, tolkning av vad som är viktigt för att skolbiblioteken ska kunna bli ett bra pedagogiskt redskap i skolan: utbildad personal, samordning av inköp, kunskapsspridning, en långsiktig plan som bygger på samverkan mellan skolorna och bibliotekspersonalen.
Monica Holm, chef för skolbiblioteksforum i Växjö, berättade om det långsiktiga arbete som bedrivits i Växjö (sedan 1999). En analys man gjorde då visade att det såg väldigt olika ut mellan skolorna (när det gäller exempelvis anslag), facklitteraturen fick stå tillbaka, stöd för utveckling av skolbiblioteksverksamheten efterfrågas. Utifrån inventeringen fattade Skol- och barnomsorgsnämnden beslut om att skapa en skolbibliotekscentral 2000 (med 5 tjänster) och steg för steg har fler anställts.
Genom central samordning av skolbiblioteken har man lyft nivån på många av kommunens skolbibliotek. Man har satsat mycket på bokpresentationer (för elever, all personal och för föräldrar) och ordnar exempelvis gemensamma fortbildningar för ”bibliotekspedagogerna” (lärare eller annan intresserad som jobbar nära bibliotekspersonalen).
Det finns många skillnader mellan Växjö och Örebro (Växjö har bara ca 77 000 invånare och nöjer sig i stort sett med ett folkbibliotek inne i Växjö – fler på orterna runtomkring – medan Örebro har 14 folkbibliotek (lite beroende på hur man räknar) och satsar mycket på stadsdelsbiblioteken). Men likväl kan vi nog lära mycket av Växjös arbete. Tre punkter antecknade jag under föreläsningen:
1. Bättre kompetensutveckling, stöd för skolorna och gemensamma satsningar.
2. Förskolebesök – jobba mer med läsandet på förskolorna!
3. Bokpresentationer/bokprat för pedagoger, barn, elever är viktigt – men även för föräldrar!
(Den avslutande föreläsningen av Anders Tjäder, rektor på en av de skolor som ingår i projektet, missade jag på grund av förlossning…)

Är det Nerikes Elände tidningen heter?

Så roligt att läsa ett engagerat och entusiastiskt reportage om den jätteuppsättning av Alice i underlandet som örebroarna kan se i helgen.
Så jättetrist att NA inte förmår ge en ärlig (men positiv) bild av kommunens stöd till verksamheten. Så här skriver NA: ” I Örebro kommuns kulturpolitiska program står det att verksamhet för barn och ungdomar är prioriterad. ”Alice i Underlandet” borde vara ett projekt i politikernas smak. Men producenten Robin är besviken.
– Jag tycker inte att verkligheten stämmer överens med det kulturpolitiska programmet.”
Jag smsade i morse och frågade Robin om han inte tycker att kommunens bidrag på 100 000 var värt att uppmärksamma, han svarade: ”Vi sa det till dom men na måste ha valt att inte ta med det.”
Jag tycker att ett bidrag på 100 000 kronor (av en budget på 160 000 kronor) är ganska rejält och visar att vi prioriterar verksamhet för barn och ungdomar. Trist att NA inte vill berätta det. Men det är klart: man måste ju bevara bilden av onda politikerna som inte bryr sig om unga… För hur ska vi annars kunna få fler engagerade…

Jag mailade NAs chefredaktör, Ulf Johansson. Så här skrev jag:
”Hej igen
Vi träffades när du pratade på ”Rätt att rösta”-seminariet i Vivalla i början av mars och jag mailade till dig efter det (apropå NAs felaktiga vinkel som – tvärtemot vad den undersökning som citerades sa – påstod att politiker hetsar fram larmrapporter..).

Idag blev jag rätt upprörd när jag läste i NA om Alice i underlandet. Jag blev självklart först jätteglad: vad roligt att NA uppmärksammar denna jätteuppsättning och berättar om det engagemang som alla dessa unga satsat. Det som var så trist var att ni verkligen anstränger er för att framställa allt kommunen gör som dåligt.

Denna uppsättning har fått ett stort bidrag från kommunen: 100 000 kronor av de 160 000 som de omsätter kommer från Örebro kommun (det är ytterst sällan vi ger så mycket pengar till en enskild uppsättning med endast två föreställningar). Ändå väljer reportern (jag hittar ingen mailadress till Johanna Berglund) att beskriva det så här:
” I Örebro kommuns kulturpolitiska program står det att verksamhet för barn och ungdomar är prioriterad. “Alice i Underlandet” borde vara ett projekt i politikernas smak. Men producenten Robin är besviken.
– Jag tycker inte att verkligheten stämmer överens med det kulturpolitiska programmet.”

Enligt Robin berättade han för reportern om bidraget. Men som av en händelse kom det inte med i artikeln… Och jag förstår varför: det hade ju spräckt tesen om att kommunens politiker inte prioriterar barn och unga. Sanningen är annars att vår nämnd är en av de nämnder som mest konsekvent prioriterat bort kultur för vuxna för att kunna satsa på kultur för barn och unga (vilket vi då och då kritiseras för på kultursidorna…).

Så, apropå diskussionen i Vivalla: tycker du verkligen att det där är ett korrekt sätt att beskriva vad kommunen stöder – och tror du att det uppmuntrar fler unga att engagera sig i politiken? För varför ska någon engagera sig i politiken när man ändå inte bryr sig om unga och inte ens bryr sig om de program man antar?

mvh
Björn Sundin

Menar Antoine allvar eller söker – även han – bara uppmärksamhet?

Zappade förbi SVTs program Debatt igår kväll och kunde inte bläddra vidare. Maken till bisarr debatt har jag inte hört på länge. På ena sidan JämO Claes Borgström och nyansernas mästarinna Marianne Eriksson (vänsterpartist med extrema åsikter om det mesta – en gång ombudsman i länet). På andra sidan hade Bosse Ringholm klumpats ihop med Peter Antoine (stackars Bosse). Och Antoine vore ju inte Antoine om han inte återigen lyckades skapa rubriker med drastiska uttalanden. I detta fall dessutom puckade: ”Om en kille bara vill ha sex men är blyg – då är det väl bättre att han går till en bordell än att han ska våldta någon.” Jo, precis de två alternativen är ju de enda tänkbara…
Antoine tycker därför att vi ska införa lagliga bordeller i Sverige: ”Prostituerade har själva valt sitt yrke. De tjänar mycket pengar, har stora bilar och kan göra vad de vill – jag tror att de är lyckliga.” Man kan inte utesluta att han har rätt i att det finns prostituerade som valt sitt yrke, som är lyckliga och som tjänar mycket pengar. Men att inte se att prostitution i de flesta fall är ett resultat av andra problem, social utstötning och av könsförtryck är både naivt och pinsamt. Men Antoine har ju aldrig utmärkt sig för att vara någon nyansernas mästare, han heller.
Så på ena sidan Claes Borgström som menar att slavhandeln kan stoppas genom att Sverige låter bli att spela fotboll… På andra sidan Antoine och hans påstående om ”den lyckliga horan”. Bra jobbat, JämO: En bra och nyanserad debatt du satte igång!

Kritik mot arrangemanget eller bara effektsökeri?

Jag skrev ju till JämO för att få reda på vilka länder JämO Claes Borgström besökt de senaste åren (se nedan). Idag fick jag svar från JämOs pressekreterare som undrar om jag verkligen undrar på riktigt: han tolkar det som att jag missförstått JämOs utspel. Jag tycker nu inte att jag missförstått utspelet – jag tycker bara att det är totalkorkat och tar fokus från det vi borde prata om: hur kan vi motarbeta slaveri, kidnappning och övergrepp?
Så här skrev löd mitt svar (hans mail följer nedan):
”Hej och tack för ditt svar!
Jo, självklart är jag intresserad av JämOs utlandsresor. Och – som sagt – jag beklagar att detta tar tid från det arbete ni egentligen borde ägna er åt på JämO.

Det går inte att tolka Claes Borgströms utspel på annat sätt än att det handlar om vilka länder man reser till för att delta på arrangemang – det är ju ingen som på fullaste allvar tror att prostitution eller människohandel sker på arenorna, kopplat till matcherna eller på särskild beställning från vare sig fotbollsförbund eller arrangörer. Därmed måste man ju dra slutsatsen att det är kombinationen stora arrangemang och landet Tyskland som JämO tycker att vi ska bojkotta. Och därmed är det i högsta grad intressant vilka konferenser och liknande JämO deltagit på i andra länder.

Men, som sagt. Jag hade hellre sett att JämO hållit sig till de frågor som faktiskt är myndighetens ansvarsområde (bra beskrivet i foten i ditt mail) och jag beklagar både att er arbetstid går åt till ”stolpskott” och att förtroendet för JämO i och med denna debatt fått sig en ordentlig törn. Claes Borgström anser förmodligen att jag – och alla andra – som avfärdat hans utspel som effektsökeri är en del av det patriarkala förtrycket. Men det får vi väl ta. Jag vet att jag hellre skulle se att vi pratade om orättvisa löneskillnader, ojämn fördelning av föräldraförsäkringen eller hur reklamen präglar oss i könsroller. Men för tillfället verkar ju – tyvärr – inte detta vara frågor som JämO prioriterar. Och dessvärre innebär det att krypskyttet kan fortsätta mot det viktiga opinionsbildande jobb som JämO (och en del andra myndigheter). Och – som Afzelius sjöng: ”Vem är det som tjänar på det?”

mvh

Björn Sundin”

—– Original Message —–
To: epost@bjornsundin.se
Sent: Tuesday, April 25, 2006 1:40 PM
Subject: Ang. JämOs resor

Hej!
Du har ställt en fråga till JämO med anledning av att myndigheten ”numera har synpunkter på vart människor reser och vilka länder Sverige ska samarbeta med”. Du syftar förmodligen på Claes Borgströms uppmaning till det svenska fotbollslandslaget att stanna hemma från VM i Tyskland, som en markering mot den ökning av människohandel för sexuella ändamål som förväntas i anslutning till turneringen.

Eftersom Claes Borgström varken haft synpunkter på ”vart människor reser och vilka länder Sverige ska samarbeta med” (se till exempel artikel på JämOs hemsida), undrar jag om du ändå vill se en sammanställning över hans resor utomlands? Detta för att vi inte i onödan ska behöva lägga arbetstid på uppgifter som inte är ägnade att föra jämställdheten mellan kvinnor och män framåt.

Med vänlig hälsning

Magnus (här har jag tagit bort hans kontaktuppgifter för att skydda honom från automatiska spam)

JämO är en statlig myndighet som har till uppgift att verka för att alla människor skall ha lika villkor i arbetslivet och i högskolan oavsett kön, genom att se till att jämställdhetslagen (1991:433) och lagen om likabehandling av studenter i högskolan (2001:1286) efterlevs. Vidare har JämO till uppgift att motverka könsdiskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever i förskola, skola och annan utbildning som innefattas i skollagen. JämO skall även motverka könsdiskriminering vid handel med varor, tjänster eller bostäder och inom några andra specificerade samhällsområden genom att se till att lagen om förbud mot diskriminering (2003:307) efterlevs.

JämOs verksamhet och lagstiftning har sin utgångspunkt i FNs deklaration om alla människors lika värde och rättigheter.

Varför lägger JämO kraft på dumheter?

Idag gör Jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström åter ett utspel om att Sverige ska bojkotta fotbolls-VM för herrar i sommar, eftersom detta arrangemang går av stapeln i Tyskland och eftersom man kan befara ökad prostitution och även ökad slavhandel. Jag tycker att det är så outsägligt trist: JämO lyckas nämligen förringa en otroligt viktig fråga till en bisarr debatt om bojkotter vilket bara kommer försvaga kraven på jämställdhet och den viktiga diskussion om hur vi bryter könsmaktsordningen i Sverige. (Uttalanden mot människohandeln har gjorts av många – exempelvis av de politiska partierna i Örebro, här kan du läsa Kommunstyrelsens ordförande (s) Mats Sjöströms svar på en fråga i ämnet.)
Jag har hittills inte hört någon försvara vare sig prostitutionen eller slavhandeln men ändå tolkar Borgström den kritik han fått för sina utspel som att han ”träffat en öm punkt”. Som om de som kritiserat hand utspel någonsin förringat problemet med människohandel och kvinnoförtryck.
Och bara för att vara på den säkra sidan: Jag är feminist, jag instämmer i att kvinnor genomgående har sämre villkor i Sverige (och världen) och jag vill verka för att ändra på detta. Jag tycker dessutom att trafficking, kvinnohandel, kvinnoförtryck, misshandel och kidnappning är vidriga brott – oavsett i vilket land de begås.
Jag tycker däremot inte att det är rimligt att bojkotta ett fotbolls-VM på grund av att kriminella begår brott. Inte heller på grund av att Tyskland har gjort prostitution laglig (Tyskland har dock aldrig gjort kidnappning lagligt). Att prostitution är lagligt i Tyskland innebär faktiskt inte att fler kvinnor utnyttjas än i en del länder där prostitution -formellt- är olagligt, typ Thailand eller Estland (för att bara nämna några). Utnyttjande är fel oavsett lagstiftningen runt det.
När jag läste Claes Borgströms inlägg idag (som i övrigt hade många kloka poänger) kom jag att tänka på en självklar fråga som jag inte sett någon belysa: bojkottar JämO själva resor till länder där prostitution är tillåtet eller vanligt? Jag hittade ingen information på hemsidan så jag skickade in en fråga:
”Hej! Eftersom Jämställdhetsombudsmannen numera har synpunkter på vart människor reser och vilka länder Sverige ska samarbeta med skulle jag vilja ta del av vilka utlandsresor JämO Claes Borgström varit på de senaste två åren. Det är möjligt att denna kunskap finns någonstans på webbplatsen men jag hittar det inte. Därför vore jag tacksam om ni kunde sända en sammanställning eller om ni kunde tipsa mig om var på webbplatsen man hittar denna information.
Jag beklagar att jag på detta sätt stjäl arbetstid från JämOs viktiga uppgift att värna om lika rättigheter för kvinnor och män i i arbetsliv, utbildning och i samhället i övrigt. Eftersom jag vet att JämO gör ett bra och viktigt jobb tycker jag självklart att er arbetstid i första hand ska ägnas åt sådant, men samtidigt tycker jag att det är angeläget att få svart på vitt att JämO även i sin egen verksamhet följer de rekommendationer myndigheten anser ska gälla för andra.
Eftersom JämO Claes Borgström normalt är klok och kunnig förutsätter jag att han sett till att hans eget, och myndighetens, resande inte uppmuntrar sådana länder där prostitution är vanligt förekommande.”

I väntan på svar funderar jag mest på hur det vettiga projektet ”Women to the top”, där både Sverige, Danmark, Estland och Grekland var inblandat kunde drivas utan resor till länder där prostitution är lagligt och rätt vanligt. Och hur fungerade det avslutade projektet ”European project on equal pay” i vilket Sverige deltog tillsammans med Tyskland, Italien, Spanien och Storbritannien.