NA berättar idag att en ”miniutställning” på Örebro central hyllar tågpendlarna. Banverket vill uppmärksamma att hälften av alla tågresor i Sverige är pendling mellan hemmet och jobbet. I ett pressmeddelande skriver Banverket att detta sker på grund av att järnvägen fyller 150 år ”och vad passar då bättre än att lyfta fram dessa trogna tågresenärer”. Jag hann inte leta efter utställningen på centralen i morse (om den var på plats då) men får väl göra det någon annan dag. För när väl ”de ansvariga” uppmärksammar oss pendlare bör man självklart passa på att ta del av det. Ungefär som att jag passade på att besöka SJs turnétåg för några år sedan då jag framförde synpunkter till SJs VD. Nästa steg vore väl att även SJ uppmärksammar att pendlarna är trogna tågresenärer – i SJs värld är vi dock mest till besvär verkar det som. Förhoppningsvis ska vi bli ännu mer till besvär framöver: nu har Thore Berggren tagit tag i vårt pendlarnätverk och med friskt engagemang har han fixat en utmärkt webb och driver på så att vi blir lite mer aktiva. Så vem vet: om några år kanske SJ också fattar att pendlarna är trogna resenärer. Fast om det dröjer länge till kanske vi inte är så trogna längre, i och för sig…
Det gick bra för Örebro – ”koalitionen” stoppar utvecklingen
NA berättade i förra veckan att ÖBO hoppar av bygget av en ny friidrottshall eftersom den nya koalitionen tycks ha bestämt att den inte ska byggas i Vivalla som planerat. Det är lite oklart varför de inte vill att Vivalla ska få en av Sveriges mest moderna friidrottshallar men eftersom ÖBOs intresse just handlade om att den skulle hamna i Vivalla med närmare 8000 invånare så var ju koalitionens besked ett effektivt sätt att stoppa utvecklingen i Vivalla – och i Örebro. En bra start för den nya koalitionen, med andra ord. Redan innan de tillträtt tycks de ha stoppat friidrottshallen, citymässan, ICAs satsningar i Örebro. Vad väntar härnäst? Och vem fattar egentligen besluten? Går det att få insyn?
Är dyra bibliotek bättre än billiga?
Vi fick en rapport om biblioteksstatistik på gårdagens sammanträde med Kultur- och medborgarförvaltningen. Bibliotekschefen hade valt ut ett antal siffror ur Kulturrådets statistik över biblioteken i Sverige som han presenterade. Jag vet inte riktigt varför han valt just dessa siffror, som började med kostnaden per invånare, men kan bara konstatera att den ingången gjorde diskussionen lite sned. Exempelvis var inte siffrorna för öppettider på biblioteken och på antalet tidningar man kan läsa med, vilket var synd för Örebro eftersom vi har bra siffror på dessa… (Den som är intresserad hittar mer siffror på Kulturrådets hemsida.) Siffrorna visade också att vi ligger bra till när det gäller barnböcker, antalet utlånade böcker/barn och när det gäller antalet aktiva låntagare (i Karlstad är det bara 2 av 10 invånare som lånar böcker – i Örebro är siffran 4 av 10), men som vanligt kom diskussionen (och frågorna från Tvärsnytt som nyss var här) att handla om ekonomin. Men vad är det som är så bra med att en verksamhet är dyr? Är inte det viktigaste vilket resultat man får av verksamheten?
Jag tänker fortsätta arbeta för att skattepengarna ska användas så bra som möjligt och jag tänker aldrig acceptera att det blir ett egenvärde att satsa mer pengar. Jag är politiskt aktiv för att jag vill att vi ska använda våra gemensamma skattepengar till bra saker som ökar rättvisan och ger fler bra möjligheter att styra sina liv. Jag tror att biblioteken är viktiga för detta, men de pengar vi satsar ska alltid gå till rätt saker – till det som gör nytta. Och därför kan jag mycket väl tänka mig mer pengar till barn- och ungdomsverksamhet på biblioteken, ökade öppettider och mycket annat.
Mest bisarr i den redovisade statistiken är för övrigt siffran ”kostnad per lån” som ju automatiskt blir högre oavsett om man 1/ minskar anslagen till biblioteken eller om man 2/ ökar antalet lån. Det är kanske inte en siffra som säger så mycket – det är ju i alla fall inget mål att ha en hög siffra där. Sedan finns det en del andra brister i Kulturrådets statistik, till exempel påstås Örebro ha 9 bibliotek – vi tror själva att vi har 13 (eller 14 om man räknar patientbiblioteket)…
Bra sagt av Tolgfors
Fick just syn på ett citat från Sten Tolgfors (m) när han tillträdde som handelsminister: ”Sverige är ett av världens starkaste varumärken”. Det har han självklart rätt i, men vän av ordning undrar då möjligen om inte detta kanske åtministone delvis kan vara resultatet av politiska beslut och inte har väl flip-flop-Frippe och hans regeringen hunnit ändra allt på så kort tid? Så något kanske den tidigare regeringen gjorde rätt? Väntar med spänning på nya konstateranden från Tolgfors.
Tänk så lätt det är
(REV) Aftonbladet startar en kampanj mot klimatförändringarna och det är självklart ett jätte jättebra initiativ. Men kvällstidningen vore väl inte skandalinriktad kvällstidning om kampanjen inte bestod av ett upprop med fullkomligt bisarra krav. På aftonbladet.se uppmanas man att skriva på att man lovar göra NÅGOT av följande: ”Byta till lågenergilampor. Sänka rumstemperaturen. Köra bil mindre. Åka mer kollektivt, cykla, gå. Ta tåg istället för flyg.” När man gjort det får man kvittot: ”Jag har skrivit på – nu vill jag att politiker och företagsledare också gör något.” Tänk så enkelt det är: om jag byter ut lamporna hemma så flyttas ansvaret till politiker och företagsledare… Jag tror dessvärre att det är lite mer komplicerat: var och en får nog försöka leva upp till ALLA de där löftena. Och faktum är att ”politikerna” ju faktiskt försökt göra en del, fast då brukar Aftonbladet och de andra kvällstidningarna välja att stödja den andra sidan, de som anser att bilkörning är en grundläggande mänsklig rättighet.
Helt otrolig är Expressens kampanj som av någon anledning har stöd av Världsnaturfonden (har WWF glömt Expressens senaste kampanj? Jonas Karlsson (kommunalråd (s) med ansvar för samhällsbyggnad) uppmärksammade mig på den och vidarebefordrade det mail han skickat till Expressens chefredaktör Otto Sjöberg (enligt ”Anders och Måns” Sveriges sämsta just nu): ”Betyder det att kampanjen för att sänka bensinskatten är slut???” Det svänger fort i kvällstidningsvärlden…
Grattis Elfsborg!
(REV) Skönt att se att ett riktigt fotbollslag vann allsvenskan. Lagrell tycker ju inte att allsvenskan ska avgöras ”utanför planen” och så blev det inte heller (de stulna poängen hade inte räckt för att ge Hammarby vare sig guld eller silver). Och domaren får väl anses vara ”en del av planen”: Hammarby har inte fått någon straff alls i år (däremot 3 straffar för motståndarlagen), aik har fått åtminstone 7. Elfsborg borde (av tv-bilderna att döma) haft straff mot sig idag men har i övrigt blivit bestulna på åtminstone fyra poäng (solklart felaktiga domslut) och Hammarby också fyra på grund av lika solklart felaktigt bortdömda mål (förutom de tre poäng som Lagrell och fotbollförbundet snott) (Har inte koll på om aikarna anser sig bortdömda, ingen kommentator jag läst har dock ansett det). Så visst har allsvenskan avgjorts på planen… För övrigt är det bara ett lag som spelmässigt totaldominerat mot aik och tagit alla poäng mot gnagarna. Jo, rätt gissat: Hammarby avgjorde allsvenskan…
”Vi tänker inte tillåta att allsvenskan avgörs utanför planen”
(REV)”Vi tänker inte tillåta att allsvenskan avgörs utanför planen.” Så säger fotbollsförbundets ordförande, Lars-Åke ”jag bestämmer hur allsvenskan slutar” Lagrell angående jurgårdsfansens diskussioner om att storma planen. Innebär det att Hammarby får sina poäng tillbaka? Nejdå, fallen är inte jämförbara enligt Lagrell eftersom oskyldiga aik nu kan drabbas… Att poängavdragsregeln tillkom efter att aik tjänat på huliganattacker för några år sedan är nu glömt (då tvingades Hammarby spela färdigt matchen efter ett uppehåll på 45 minuter – varpå aik kunde kvittera). Och hur var det när ÖSK skickades ner? Avgjordes det på fotbollsplanen? Och senare på eftermiddagen meddelar Riksidrottsnämnden att de inte ens kommer att pröva Hammarbys överklagan. Trots att det är första gången någonsin som poängavdrag utdöms, trots att fotbollförbundet (som vanligt) misskött ärendet och trots att det avgör allsvenskan. ”Allsvenskan ska inte avgöras utanför planen…”, säger Lagrell. Jävla pajas.
Varför?
Varför borde vara en av de viktigaste frågorna för journalister, men är det alltför sällan. Ekot berättar på morgonen att sjöräddningen numera har färre helikoptrar att sätta in, att de är sämre och att det är fem gånger så dyrt. En tidigare sjöräddare är kritisk och inslaget är långt. Men inget försök att svara på frågan: varför? För inte var det väl någon som av ren ondska gjorde förändringarna?
Och vem är det som tjänar på det?
Expressen/Dina Pengar skriver idag om moderaternas hemliga klubbar som varje år ger partiet massor av miljoner. När de startades lockades givare med en ”möjlighet att påverka viktiga frågor genom dialog med partiets talesmän”. Förra året fick (m) in 11,2 miljoner kronor i privata donationer, från totalt 15.600 givare och en stor del kommer från ett par hundra hemliga medlemmar i ”Sällskapet Tornet”. Och sedan undrar någon varför förmögenhetsskatten sänks samtidigt som a-kassan försämras och blir dyrare. Ja, det kan man ju undra…
Det spelar roll vad vi gör – därför bör vi göra rätt saker
Hur kommer det sig att vi utgår från beprövad forskning när nyblivna föräldrar får råd om amning och matning för att sedan, när barnen blir större, alltför ofta utgå från fritt tyckande? Och varför måste vi alltid utgå från problemen när vi pratar om fritidsverksamhet och verksamhet för ungdomar?
Det var min ingång när jag inledde heldagsseminariet på torsdagen där professor Mats Trondman (ungdomsforskare vid institutionen för idrotts- och fritidsverksamhet på Malmö högskola) och Per Nilsson (generaldirektör för Ungdomsstyrelsen) medverkade. Jag antecknade i datorn under Mats Trondmans föreläsning och här kan du hitta anteckningarna (en ursäkt till dem som stördes av mitt tangentbordsknattrande).
Jag tycker att det är ett problem att vi inte i tillräckligt hög grad utvärderar, följer upp och utgår från forskning och evidens när vi gör samhällsinsatser, exempelvis när vi pratar om hur vi ska minska sociala problem, utanförskap, brottslighet och missbruk. Istället är det alltför ofta slentrian och enkla påståenden om av typen ”det förstår väl alla att ungarna blir kriminella när kommunen skär ner på allt”.
Alla föräldrar vill sina barn väl och varje förälder utgår från att deras kärlek och uppfostran kommer att resultera i en självständig och mogen individ, vuxen att göra egna kloka val. Ingen förälder skulle acceptera påståendet: ”det spelar ingen roll vad du gör”. Ingen förälder utgår heller från att det man gör handlar om att ”se till att hon inte blir kriminell och knarkar”. När vi diskuterar framtiden för vår dotter handlar det snarare om hur många år hon ska spela i KIF Örebro innan hon blir proffs i FC Barcelona… (nåja, det är väl mest jag som funderar över det…). Och om vi för vår dotter sätter upp den typen av positiva målbilder – varför ska vi tro att annat gäller för andras ungar? Och varför ska samhällets insatser handla om att ”förebygga” droger och kriminalitet? Det handlar väl rimligen om att alla barn ska bli starka nog att fatta rationella beslut – vilket självklart innebär att deras motståndskraft mot exempelvis kriminalitet och droger stärks. Alltså bör samhällets insatser i första hand inriktas på att stärka och skapa skyddande faktorer, inte på ”förebyggande” insatser.
Jag tror inte att man alltid kan utgå från forskning och evidens. Men man bör i alla fall undersöka om insatser har effekt. Om man inte följer upp och utvärderar är chansen liten att man gör rätt nästa gång. Det kanske är övertydligt men modellerna för anti-drogarbete i skolorna kan tjäna som exempel. När jag var ung fick Österledsskolan i Karlskoga (där jag gick på högstadiet) besök av en före detta knarkare som berättade om sitt liv. Och det var en hemsk berättelse, det minns jag (även om jag bara minns en enda detalj: att han hade blivit släpad bakom en bil). Och det besöket gjorde ju nytta för mig. Jag blev ju inte knarkare… Men jag var nog andra sidan inte i riskzonen: Jag hade aldrig rökt och aldrig druckit alkohol och jag levde ett stabilt liv. Men är det, ärligt talat, någon som tror att det ens hjälpte för att skydda de som möjligen var i riskzonen? Så vitt jag förstått så är de flesta numera överens om att denna typ av insatser snarare har en negativ effekt: de skapar snarare identifikation hos de som verkligen är i riskzonen. Ungefär på samma sätt som när man åker runt i årskurs 5 och visar upp stiletter och kaststjärnor…
Därför tycker jag vi borde satsa mer på generella insatser som når alla ungdomar och som inte pekar ut någon särskild som ”problembarn”. För samtidigt som någon pekas ut som ett problem ökar risken att han eller hon bestämmer sig för att leva upp till bilden. Och därför tror jag alltid att det är bättre att satsa mer på föreningsliv, fritidsgårdar och folkbildning än på fler fältassistenter och fler poliser (fast fältare och poliser behövs också – men de kommer inte nämnvärt minska problemen på sikt, de löser bara problem som redan uppstått).
Nåväl. Några frågor som seminariedagen väckte:
– Ett aktivt fritidsliv bidrar till ett bättre samhälle, men som Trondman påpekade kan vi knappast tro att detta lockar fler till fritidsaktiviteter. Alltså är frågan hur vi på bästa sätt ökar utbudet av fritidsaktiviteter så att alla hittar sitt. Och hur gör vi för att skapa acceptans för att även de ”små grupperna” ska få ha sina intressen? (En del som inte var intresserade av motorsport ”rasade” mot idén mot ett Ronnie Peterson-museum, och en del motorintresserade kan inte begripa varför konsthallen får pengar).
– Hur motiverar vi mer resurser till fritidsverksamhet utan att koppla det till sociala problem, brott och knark? Räcker motiveringen ”för att vi vill skapa ett bättre samhälle med starkare individer” som argument när frågan är om pengarna ska gå till äldrevården, skolan eller fritidsgårdarna?
Tacksam för synpunkter.