I dagens NA intervjuas barnmorskor på kvinnokliniken på USÖ som anser att de har för låg lön. De tycks ha rätt: inget landsting betalar sämre, och nu är de med rätta oroliga för att inte få tillräcklig kompetens bland barnmorskorna när de äldre går i pension och andra erfarna söker sig bort (man söker erfarna barnmorskor vilket visar sig vara svårt att locka till sig). Men chefsbarnmorskan Eva Jansson tror inte att lönerna skrämmer: ”Vi har en lönespridning på runt åtta tusen kronor. Det borde ju vara skönt att veta att man har möjlighet att höja sin lön under arbetslivet”. Eva Jansson är säkert klok men det där var inte så smart sagt. Ingångslönen på kvinnokliniken är tydligen 19800 för barnmorskor som läst minst 4,5 år på högskola och i regel har yrkeserfarenhet utöver det. 8 000 kronor i lönespridning innebär att ingen kommer högre än cirka 28000. Oavsett hur länge de jobbar. Någon som tror att USÖ lyckas rekrytera erfarna barnmorskor som ska ta ansvar för både kvinnors och barns liv med den lönen. Pröva att rekrytera barnläkare för den lönen så ska ni se hur bra det går…
Förenade i mångfalden
Idag är det åter en högtidsdag: Europadagen firas (?) runtom i Europa. För mig blir det inga demonstrationståg och ingen tårta för att uppmärksamma dagen, trots att jag brinner för idéerna om europeisk integration. Europasamarbetet är ett sätt att lösa gemensamma problem och egentligen är ju varje dag en Europadag – varje dag präglas av gemensamt arbete mot gemensamma utmaningar som fattigdom, miljöförstöring, trafficking, plundring, förtryck och annat. Men det är klart: visst skulle Europasamarbetet – som hållit västeuropa utanför krig längre än någonsin tidigare i historien – vara värt att fira.
(”Förenade i mångfalden” är EUs motto. Läs gärna Peters bloggande om Europadagen)
Får äldre som inte kan lagen sämre vård?
I slutet på mars träffade jag Ulf Grell för att diskutera äldrevården i Örebro. Ulf har på ålderns vår flyttat tillbaka till Örebro efter att ha haft olika typer av chefsjobb inom vård och äldrevård under sitt yrkesverksamma liv. Vi kom i kontakt när han hörde av sig med synpunkter kring hur ”nollvisionen” fungerar i Örebro. Han pekade ut två övergripande problem: att många inte bryr sig och att det är brist på fantasi (jag tror att det oftast beror på att vi inte i tillräcklig hög grad uppmuntrar personalens ansvarstagande och utveckling, men här ska det mest handla om hans synpunkter).
Ulf berättade om en diabetessjuk 80 åring som – nästan – drabbats av Örebro kommuns ”nollvision”. Efter att ha förts till USÖ för hjärtproblem (intensivvårdsavdelningen). Dels var det ett problem att ingen visste var mannen tagit vägen – ingen ringde och berättade och ingen verkade veta. Från USÖ flyttades mannen så småningom till en korttidsplats, där han stannade i två veckor. Men dit skulle han aldrig ha fått åka, om inte Ulf Grell kunnat Socialtjänstlagen och stått på sig mot kommunens representanter. Enligt kommunen skulle han nämligen skickats hem direkt från USÖ, trots att han var förvirrad och hade ett dåligt allmäntillstånd.
När det så var dags att lämna korttidsboendet mådde han bättre och det blev möjligt för hans anhöriga att ta ett större ansvar för hans dagliga situation. Det var alltså dags för en vårdplanering men biståndsbedömarna tittade inte på hemmet (”så brukar vi inte göra”), vilket Ulf tyckte var konstigt. Sjuksköterskan på korttidsboendet ordnade dock detta och en arbetsterapeut mötte i hemmet (men hon var inte med på vårdplaneringen). Några slutsatser ur berättelsen:
- Ett problem som blev tydligt i Ulfs berättelse är att det inte finns någon som för den enskildes talan. Det borde ju faktiskt inte krävas att man har en anhörig som kan socialtjänstlagen för att man ska få rätt vård.
- Kommunen (och vården i allmänhet) måste bli bättre på att uppmuntra – istället för att motarbeta och försvåra – de anhörigas engagemang.
- Det behövs något utöver seniorboende (men utan vårdboende med biståndsbedömning – Ulf pratade om någon typ av ”utvecklade servicehus”). Vi socialdemokrater har föreslagit TryggBo, en mellanform som vi tillsammans med vänsterpartiet föreslog i kommunens budget i år (vi tror att det går att skapa 110 sådana platser relativt lätt).
Bara goda nyheter från Första maj
Första maj var på (nästan) alla sätt lyckat i Örebro. Lagom varmt väder, mycket folk, bra talare, bra arrangemang och positiv stämning. En god vän frågade lite halvt uppgivet, halvt bittert: ”kan media verkligen hitta en dålig vinkel på det här?”. Nej, det kunde de inte: Första maj engagerade och bevakningen visade en bild av en socialdemokrati på march – mot orättvisor och mot högerpolitiken. Det fanns dock två saker att klaga på: 1/ ljudet var stundtals uselt på Våghustorget och 2/ ”firandet” är för kort. Jag har skrivit det förut (somliga närstående tycker att jag tjatar…), men skriver det igen: Första maj är värt mer firande än bara ett nästan tyst demonstrationståg och en timmes tal på torget. Varför inte seminarietält, diskussioner, helstekt lamm, öltält, trubadur och annat? Nåväl: nästa år blir det ännu bättre. Nästa år.
Varför sparar Örebro kommun just nu? del 2: uppsägningar?
Idag presenterade den nya kommunledningen en ”organisationsöversyn” som ska spara 150 miljoner kronor genom att ta bort onödig administration. Vi har påpekat att detta motsvarar 300-450 anställda, vilket är en tredjedel av den administrativa personalen. Kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme hade ett exempel på besparingar: att vi har fler som handlägger löner i Örebro än i jämförbara städer. Och det borde vi kanske inte ha, men det finns ju inte 450 överflödiga lönehandläggare att ta bort – inte ens med ”ny teknik”. Så då är frågan: vad är det som ska bort? Är det personal som ringer in vikarier när lärare, undersköterskor eller sjuksköterskor är sjuka? Är det ekonomer som håller ordning på budgeten? Är det tjänstemän som sköter uppföljning och kvalitetsarbete i verksamheten?
Socialdemokraterna har alltid praktiserat ”tuff kärlek” mot den offentliga verksamheten, allt i linje med Gustav Möllers klassiska formulering: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Så självklart ska vi alltid försöka effektivisera den kommunala verksamheten så mycket det går – utan att försämra kvaliteten.
Men. Staffan Werme och de övriga i kommunledningen gör något annat. De sparar pengar genom hastiga nedskärningar och det är något helt annat än att bedriva hållbar och långsiktigt effektiviseringsarbete. Och dessa hastiga nedskärningar görs året efter att Örebro kommun gjorde 300 000 000 kronor i överskott. Dessutom hänvisar Staffan Werme till universitetets framgångsrika besparingar i administrationen. Det finns dock problem med jämförelsen: dels har deras arbete pågått i många år – inte från ett år till ett annat. Och dessutom påstår elaka tungor att deras besparingar hårdast drabbat den ”studentnära” administrationen på institutionerna medan den centrala administrationen växt (man har till och med fått bygga till en våning på huset för att få plats…). Fast om det sista är sant så är det kanske en bra jämförelse med Örebro kommun där högerkoalitionen ökat antalet politiskt anställda…
Varför sparar Örebro kommun just nu?
[REV] Pratade igår med Tvärsnytt om ”nollvisionen” och dess följder. Och samma fråga återkommer: varför sparar Örebro kommun just nu, året efter att vi gjort en vinst på 300 miljoner kronor? Totalt verkar sparbetingen som lagts på verksamheterna uppgå till cirka 200 miljoner 2007 – men varför ska vi spara just nu?
När jag sedan såg inslaget blev jag rätt förvånad: framför Tvärsnytts kamera påstår Rasmus Persson (c) (åtminstone i 19.10-sändningen 24/4) att den nya kommunledningen inte sparar på hemvården. Antingen har Rasmus missförstått något eller så vet han något som ledamöterna i Vård- och omsorgsnämnderna inte vet. Det görs nämligen ganska stora besparingar inom hemvården under 2007, i alla fall enligt de budgetar som faststsällts i Vård- och omsorgsnämnderna. Och rent formellt kan inte Rasmus ändra i dessa budgetar – men kanske tänker han tillföra mer pengar? Det vore i så fall bra, men det återstår att se om det var så han menade.
När det gäller ”nollvisionen” blir problemet dubbelt: dels skickas äldre hem från USÖ trots att de har stora vårdbehov (och skulle behöva vårdboende) och dels minskar resurserna i hemvården. Ekvationen går inte ihop: om det nu sparar så mycket pengar för kommunen att de äldre sjuka skickas hem snabbare från USÖ – varför måste vi då ändå spara i hemvården. Jag förstår att många undrar. Sedan är det ju dessutom ett problem att äldre sjuka som behöver vård mer eller mindre dygnet runt får ligga ensamma hemma och ändå få tillsyn dygnet runt från vårdpersonalen. Sparar vi ens pengar på det?
Vård på kontorstid?
[Vårdstämman07] Inga-Lisa Johansson från Socialstyrelsen redogjorde på ett seminarium på fredagen för den granskning som Socialstyrelsen gjort av hemsjukvården på 147 orter i landet. Och de konstaterar dessvärre stora brister. Ett område som de sett närmare på är tillgängligheten. Hon konstaterade lite hårddraget att det nästan verkar som om hemsjukvården huvudsakligen är tänkt att bedrivas på kontorstid. Det är nämligen tillgänglighet och bemanning på kvällar, nätter och helger som är det stora problemet.
Hon påpekade att det är två tydliga utvecklingskurvor som inte passar ihop: å ena sidan ökande behov av hemvård och hembesök, å andra sidan begränsad tillgänglighet. Hälften av de tillfrågade ansåg att det fanns brister när det gällde hembesök, främst hembesök av läkare men även av sjuksköterskor. Och sämst var tillgängligheten på kvällar/nätter/helger.
Socialstyrelsens krav är tydliga: Tillgängligheten måste öka dygnet runt, tillgängligheten får inte vara avhängig av organisation och personal utan vara lika för alla patienter och tillgängligheten måste svara mot behoven. Inga-Lisa Johansson konstaterade att det idag inte i första hand är patientens behov som styr utan snarare var man bor och liknande.
Ett annat område som de granskat var samverkan. Socialstyrelsen ser samverkan som ett riskområde i vården, när det finns brister påverkar det patientsäkerheten. Och det finns brister. Det gäller samma sak för vårdkedjan som för andra kedjor: En kedja är inte starkare än dess svagaste länk.
Därför får brister i samverkan konsekvenser för patienten, de hamnar mellan stolarna och får inte den vård och behandling som krävs. Det kan bero på korta vårdtider och brist på platser (att patienter skrivs ut för fort från slutenvården), vilket i sin tur gör att vården på nästa nivå (ofta kommunens hemvård) inte planeras tillräckligt bra. Ofta uteblir informationen (eller är bristfällig eller försenad) och ofta når den inte rätt person.
Sedan tillkommer problemet med att kommunen får betala för patienterna som ligger kvar i slutenvården, vilket gör att landstingen strävar efter att patienten ska betraktas som ”utskrivningsklar” samtidigt som kommunen försöker ta hem patienten så snabbt som möjligt. Vilket ju är en problematik vi känner alltför väl i Örebro… Inga-Lisa Johansson konstaterade att: ”Det är viktigt att kommunen är förberedd, samtidigt som patienten måste få stanna så länge som krävs. Och självklart kan inte slutenvården förklara patienten för utskrivningsklar för tidigt”.
Rapportern konstaterar också att rutinerna inte tillämpas – exempelvis skriver man inte alltid avvikelserapporter när samverkan brister. Allt detta gör att det uppstår brister i patientsäkerheten. Rapporten visar att det oftast fanns rutiner för samverkan, men att de största bristerna var vid utskrivning från sluten vård: Det handlar om information eller brister i informationen, bristfällig vårdplanering eller att informationen inte når avsedda personer. Bristerna är – inte oväntat – störst mellan olika nivåer i vården, och ofta är det primärvården som hamnar utanför – de är sällan inblandade (särskilt läkarna).
Ett annat område som granskas är hur vården sköter avvikelsehantering. Några frågor bör ställas:
- Finns det dokumenterade rutiner?
- Vad rapporteras som avvikelser?
- Görs några analyser av orsakerna och riskerna?
- Återförs erfarenheter och resultat (allvarliga avvikelser bör rapporteras uppåt i organisationen)?
- Förebygger man fortsatta risker i patientsäkerheten?
- Görs några kvalitetsförbättrande åtgärder med anledning av avvikelserna?
- Finns det problem avseende avvikelsehanteringen?
Glädjande var att 93 % hade rutiner och att 77 % anger att avvikelser medfört förbättringar. Men problemen finns i hemsjukvården, allra sämst är det med rapporteringen i landstingets hemsjukvård. Generellt brister det avseende sammanställning, analyser, återföring och utvärdering. Och – som väntat – rapporteras lättidentifierade avvikelser oftast.
Avslutningsvis: Vad gör främst att patientsäkerheten riskeras inom hemsjukvården?:
- Läkemedelsområdet
- Samverkan
- Kompetens och bemanning
- Gränsdragningsproblem mellan landsting och kommun
- Förändrade och allt större krav på hemsjukvård
- Resursbrist
Sagor för dementa
[Vårdstämman07] Anki Hansson som arbetar med demenssjuka äldre i Göteborg berättade om sagoberättandet för dementa som hon, för femte terminen, arbetar med. Resultatet är att de dementa mår bättre, särskilt under sagostunden. Men även de livliga som i vanliga fall knappt kan sitta still sitter och tar det lugnt. De gamla öppnar sig och kopplar till det som hänt i deras liv. De blir lugna en stund och personalen. Om det leder till några förändringar i sjukdomsbilden återstår att forska kring. En gång i veckan samlar Anki Hansson 8-9 personer med demenssjukdom. I cirka en och en halv timme sitter de tillsammans i en ring och Anki börjar med sin berättelse. När hon har berättat sagan lyssnar man lite på lugn musik och tar det lugnt. Sedan är ordet fritt och de dementa får chansen att berätta om sina liv.Eftersom det är viktigt att de dementa blir sedda nästan hela tiden krävs en eller två personer ur personalen och det är samma grupp dementa hela terminen (nuvarande grupp är inne på sin andra termin).
Anki Hansson konstaterade att det finns en anledning till att människor i alla tider har använt sagoberättandet som ett sätt att omvandla och bearbeta smärtor och händelser. Sagor är helande och läkande och om karaktärerna är någorlunda löst hållna ges också möjlighet för lyssnaren att fylla i själv. För att ge så stor möjlighet som möjligt för de demenssjuka att engagera sig poängterar Anki Hansson att det handlar om berättande – inte att läsa sagoböcker. Sagorna måste dessutom engagera den person som berättar dem.
Varför sjukhussängar kan förvärra diabetes
[Vårdstämman07] Tillbringar torsdag och fredag på Vårdstämman i Stockholm. Här är några anteckningar från det första seminariet jag lyssnat på, som hade rubriken ”Erfarenhetsbaserad kunskap – vad är det och hur värderar man det?”.
Astrid Norberg (nestor inom omvårdnadsforskning, en gång för länge sedan den första sjuksköterskan som doktorerade) beskrev målande vikten av erfarenhetsbaserad kunskap. Hon berättade om hur en distriktsjuksköterska vid ett hembesök hos en kvinna med diabetes reagerade på att patienten sov tillsammans med mannen i en kökssoffa. För att åtgärda detta beställde hon istället en sjukhussäng som patienten började sova i. Varpå det blev fler akuta larm från patienten. Vad berodde det på? Mannen var inte förvånad: ”När vi sover tillsammans vaknar jag ju när hon börjar svettas och då går jag och hämtar ett glas mjölk.”
Med andra ord: Det är viktigt att utgå från verkligheten, från erfarenheten och att även lyssna på patienter, anhöriga och annan personal.
Astrid Norberg betonade att erfarenhetsbaserad kunskap och vetenskapligt baserad kunskap måste förenas: evidensbaserad medicin kan inte bara bygga på vetenskapen, den måste även ta hänsyn till erfarenhet, till etik och till exempelvis lagstiftning.
Å ena sidan pratar en del om ”evidenstyranneri” – vetenskapen får för stor plats. Omvårdnad som bara bygger på vetenskap blir dålig omvårdnad eftersom vetenskapen i allmänhet handlar om genomsnitt. Men omvårdnad handlar om individer och personalen måste veta när det inte längre går att tillämpa det evidensbaserade. Men å andra sidan får inte erfarenhetskunskapen ta för stor plats: då blir åtgärderna ”out of date” och man ”gör som man alltid gjort” trots att skälet till handlandet förändrats. Det handlar i grunden om synen på kunskap: ”om man ser att schäfern skiljer sig från pudeln – då vet man mer än om man bara ser att det är en hund”. Kunskap handlar om: Vad är det här? Vad händer här? Varför händer det? Hur kan jag få det att hända? Det är viktigt att kodifiera så mycket som möjligt av den ”tysta kunskapen” – det är en förutsättning för att kunskapen ska kunna överföras till andra. Men även om man intervjuar eller filmar så är det inte alltid man vet varför man gör som man gör – och varför det blir bra. Kunskap existerar nämligen inte objektivt, kan inte värderas skilt från den som har kunskap – kunskap uppstår när det integreras i människan. Det krävs kunskap för att tolka information – tyst kunskap måste relateras till det man gör: Man förstår mer ju mer man kan – ju mer erfarenhet man har.
Astrid Norberg berättade om studier av demensvården. När de iakttar exempelvis ett demensboende ser de ofta att det är en vårdare som klarar en individ bättre – det är individuellt. Men det finns också en kollektiv kunskap, som delas av teamet. Och för att förbättra vården räcker inte vetenskapen till: det krävs också att man söker kunskap ur konsensus bland experter. Det fanns exempelvis inte tillräckligt med forskning om vad som är bra storlek på vårdboenden eller huruvida man ska blanda dementa med icke-dementa. Därför frågade Socialstyrelsen genom enkät en stor mängd som hade erfarenhet. Socialstyrelsen konstaterar att man inte bara kan gå på vetenskap – det krävs erfarenhetsbaserad kunskap (från olika professioner). Det är mycket utifrån den praktiska handlingen som vi kan utvärdera den erfarenhetsbaserade kunskapen. Astrid Norbergs konstaterade vikten av att gå från tyst till explicit kunskap. Det måste forskas mer på erfarenhetsbaserad kunskap, eftersom det bästa är att integrera vetenskaplig kunskap med erfarenhetsbaserad kunskap – så att man ser när man kan tillämpa den vetenskapliga kunskapen. Det handlar inte om motsättningar – vetenskaplig kunskap måste utvärderas utifrån erfarenheten.
Slump som gav intressanta idéer
Hade för en gång skull bokat biljett på tågresan till Stockholm: och hamnade bredvid samma tjej både till och från Stockholm. Vad slumpstatistiker säger om det törs jag inte ens tänka på, men det visade sig bli en mycket intressant hemresa (ditresan satt vi båda försjunkna i tidningar). Hon är snart färdig lärare med inriktning på förskola och yngre åldrar. Vi pratade om allt möjligt men två tankar som vi pratade om funderar jag på att gå vidare med, och båda handlade egentligen om kopplingar och utbyte mellan vården och den pedagogiska verksamheten i förskola och skola:
1. Ökad kunskap om hygien i förskolan. Min medresenär berättade att det inte ingår hygien som en del i lärarutbildningen (med fokus på förskola – att kalla den förskollärarutbildning vore lättare, men tydligen heter det inte det längre…). Vi var överens om att det borde göra det. Det vore förmodligen både bra för barnen, föräldrarna, personalen, folkhälsan och för samhällsekonomin (tänk vad många sjukdagar som beror på smittor som skulle kunna förebyggas på förskolorna). Det finns goda exempel på sådant arbete, och jag har hört att någon förskola i Örebro jobbar med det (har hört om det på lokalradion men hittar inget på nätet nu – UNT nämner dock projektet i den här artikeln). Här har Socialstyrelsen skrivit om det. Och Härryda kommun som haft ett projekt om detta.
2. Inflytande i demensvården. Min medresenär brann verkligen för att låta barn ha inflytande i förskola och skola, och det är något som många förskolor arbetar med. Men hennes erfarenhet av när en äldre anhörig vårdades för demens var att hennes delaktighet och inflytande var minimalt. Hennes tanke var lika enkel som genial: varför inte utbyta erfarenheter mellan äldrevården och förskolan: om en ettåring kan ha inflytande över sin dag är det självklart att en 80 årig kvinna med demens kan ha det. Det handlar ju inte om att planera årets verksamhet – det handlar om att vara delaktig i val varje dag, för att växa och för att må bättre.