Tänk er att en uppburen svensk författare skrev följande:

”Säkerhetstjänstens agerande, grymheterna i Tyska Rikets fängelser, avrättningen av kadrer, har av såväl Herman Göring som andra vänner förklarats med att kontrollen över säkerhetstjänsten brast (också han och Joseph Goebbels liksom Adolf Hitler skall ha hotats). Han skyllde på polsk infiltration.”

”En viktig fråga som bör tas upp rör rättegången mot de så kallade nazist-ledarna. Förenta staterna har dels direkt och dels genom ombud – dit även Sverige hör – lagt ner stor energi och stora pengar på att få till stånd en rättegång mot dem om perioden 1939 till 1945. Men en sådan rättegång blir oavsett om FN är huvudman eller inte till vad som på nordamerikansk engelska heter ”a kangaroo court”; en kängurudomstol. Skälet är enkelt. Det Tyska Rikets utrikesminister Joachim von Ribbentrop redovisade det i sitt brev till Förenta nationernas generalsekreterare då han krävde att rättegången skulle gälla hela perioden 1918 till 1945: ”Från 1939-1945 – vad slags brott bör tas upp och ge anledning till åtal? Från 1945-1960? Från 1960-1989? Det begicks olika brott under varje period.”

”Slutligen: vad återstår då av vad som skulle kunna kallas Adolf Hitlers vision från 1925-1926? I konkret mening återstår naturligtvis ingenting. Som det efter juni 1871 inte återstod något av Pariskommunen och dess reformarbete och efter mordet på Zapata år 1919 ingenting av hans verk. Skeendet förändrar förutsättningarna. Tyska Riket kan inte återskapas. Dess kadrer är – som jag skrivit – därtill spridda och integrerade i andra sammanhang så som en gång Kommunens eller Zapatas.”

”Det var som jag ser det en olycka för tyskarna att Tyska Riket räknade fel på motståndarnas militära och politiska styrka. Jag sade också till Karl Dönitz och andra vänner hösten 1944 att de underskattade fienden. Att jag menar att de reformer Tyska Riket redan inlett hösten 1944 och den inbjudningsoffensiv de påbörjat kunde räddat dem från invasion är känt.”

”Men vad som jag ytterligare bör säga just därför att mediesanningen är så larmande är att jag är övertygad om att om Tyska Riket kunnat fortsätta och fullfölja Hitlers planer på att bygga landet med egen kraft – alltså utan internationella lånehajar och utan så kallad hjälp (alltså utan även Sidabidrag från Sverige) och medhäftade västerländska hjälparbetare, FN-representanter, sexturister och all annan otäck samhällskrapyl, då hade tyskarna varit i ett betydligt lyckligare läge i dag. Nå en och annan i Tredje Världen lär sig väl.”

Självklart har ingen hyllad författare skrivit så om Nazi-tyskland, Tyska Riket ska bytas mot ”Demokratiska Kampuchea” och de ledande nazisternas namn mot ledande Röda Khmer-ledare och liknande byten. Texten ovan är hämtad ur Jan Myrdals försvar för de Röda Khmererna i Aftonbladet 2006 (den senaste jag läst).

Det var klara besked i gårdagens Rakt på sak i Radio Örebro (lyssna själv här), när jag diskuterade om kommunen ska upplåta lokaler åt folkmordsförnekare och andra. Richard Vappelin, moderat ledamot i Kultur- och medborgarnämnden, sa då att det kunde vara intressant att låta Robert Faurisson (känd förnekare av Förintelsen) att föreläsa eller att ha en ”hyllningsutställning” till honom på biblioteket. Det var klara besked. Inte bra besked. Men tydliga. Nu förstår vi vad moderaterna menar med att kommunen ska ”informera om brott mot mänskligheten”. Det handlar alltså om att bjuda in de mest extrema debattörerna för att folk ska få höra vad de tycker. Lite som en freak-show, känns det som.

Så blev det genast mycket lättare att ta ställning i diskussionen om Lars Vilks usla teckning som visade profeten Muhammed som rondellhund. I samma ögonblick som Irans president Mahmoud Ahmadinejad öppnade munnen gjorde han världens muslimer en otjänst och förstörde för alla som vill föra en sansad debatt om provokationer, tolerans och fredlig samexistens. Precis som den galne presidenten gjort så många gånger förr. Även denna gång berodde allting på en sionistisk konspiration, enligt presidenten, som därmed än en gång spred judehat och intolerans. Mot intolerans finns ingen anledning att visa tolerans: Irans president är en galning och varje gång han angriper någon eller något så gynnar han bara den angripna. Denna gång gjorde han precis vad Lars Vilk ville: han gav dem som anser att muslimer är extremister som hotar demokratin vatten på sin kvarn. Med sådana ”vänner” behöver inte muslimer runtom i världen några fiender. Och med sådana fiender får man plötsligt nya vänner.

I fredags demonstrerade några hundra muslimer utanför NA-borgen i Örebro. Det var en protest mot att NA den 19/8 publicerade Lars Vilks teckning som avbildade profeten Muhammed som en rondellhund. Jag kan delvis förstå protesterna men tycker att det finns delar i argumentationen som jag inte kan ställa upp på. Jag tycker dock att en av demonstranterna, Minan Jomaa Zeaiter, satte fingret på den centrala frågan: ”Nerikes Allehanda kan visst kritisera islam. Det jag inte accepterar är bilden, som är kränkande.” Självklart är bilden kränkande, det var själva syftet med Vilks påhitt. Vilks grej är överhuvudtaget mest att provocera och skapa reaktioner – det klassiskt konstnärliga är liksom underordnat. Som Jan Guillou påpekar i en krönika i Aftonbladet (20/8) så gick tyvärr folk på Vilks billiga trick – det hade nämligen varit hur enkelt som helst att neka Vilks utställning för att han helt enkelt är rätt ointressant som konstnär. Att provocera kan vem som helst göra (Ingmarie Froman i SvD påpekar klokt att det bara är ett billigt trick han gjort), det svåra i ett samhälle (om man nu vill vara en del av ett samhälle där människor fungerar tillsammans) är att både uppmuntra en levande debatt och att visa respekt för andra.

Den brittiske (egentligen skotske) krönikören AA Gill är verkligen inte känd för att använda ett försiktigt språk – tvärtom. Men i boken ”The Angry Island” skriver han ett försvar till ”det politiskt korrekta” i språket, ”Political correctness”: ”How could you possibly find fault with wanting to put people at their ease – being polite and not offering unintended offence?”…”It costs nothing more than the thougt to change a word here and there, and the result is equally small but important. A term of address, an added politeness, doesn´t get enyone a job or a better house or an education or a free lunch, but it does indicate that the user is aware of those other things and that you want them to be better. Thet you want those whom you adress and talk about to be part of a pluralistic, addomodating, comfortable society.”

Är det så jobbigt att försöka tänka sig för innan man ritar en profet som en hund, och varför måste en konstnär som inte visar respekt hyllas och försvaras? När det gäller Vilks provokation och NAs val att publicera är det bara en fråga som jag väntar på ett svar på: kan NA tänka sig att publicera Vilks konstnärligt lika undermåliga teckning på en ”judesugga”? Vore det också okej som demonstration för yttrandefriheten? Bara för att man får säga vad man vill i en öppen demokrati med yttrandefrihet innebär det inte att man bör göra det. En sann humanist och demokrat försöker undvika att såra andra människor. Oavsett om det handlar om att rita ”judesuggor” eller Mohammed som hund. Yttrandefriheten är för värdefull för att klåpare som Vilks ska få förstöra debatten om den.

Det där med ledarskap är inte alltid så lätt. För politiskt förtroendevalda kan det komma som en överraskning att man förväntas leda andra på grund av sitt politiska engagemang. Men det är å andra sidan förstås helt omöjligt att åstadkomma politisk förändring om man inte är beredd att agera som ledare.

Därför är det så mycket mer intressant med den syn på ledarskap som den styrande högerkoalitionen i Örebro tycks ha. De säger att de ska utöva ett tydligt ledarskap men inleder budgethandlingen med obegripliga liknelser och illustrationer. De säger att de ska praktisera ett öppet ledarskap men fattar alla beslut i slutna rum utan insyn. Och nu senast verkar de ha lanserat en ny management-filosofi som bygger på att det är bättre att ha folk mot sig än med sig.

Det första exemplet var när Kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme (fp) bestämde sig för att hålla ett tjusigt tal till rådhusets personal efter sommarledigheterna. Talet innehöll åtminstone tre beståndsdelar att notera:
1/ När han berättade att kommunen är dålig på att bemöta människor men att han faktiskt hört talas om en som blivit bra bemött. Undrar hur Stadskansliets personal i rådhuset tolkade det faktum att det enda exempel han tydligen hört talas om fanns på en helt annan förvaltning: med andra ord är rådhusets personal usla på bemötande…
2/ När han ägnade lång tid åt att berätta vad som inte ska göras i höst (budget). Kanske vore det bättre att prata om det som ska göras – till exempel hur kommunen ska styras?
3/ När han avslutade hela talet med att konstatera att allt kan gå åt helvete: om den amerikanska ekonomin svajar, om arbetslösheten fortsätter vara hög och så vidare. Då blir det inte roligt. Bra sätt att peppa personalen!

Det andra exemplet kom häromdagen när kommunledningen berättade att de skulle satsa 250 000 kronor för att köpa konsulttjänster som ska rädda miljön. Då förklarade Staffan Werme att man behövde hyra in någon utifrån eftersom kommunens personal (och politiker) tänkte för ”fyrkantigt”. Självklart återstår stora utmaningar för att ställa om Örebro till ett ekologiskt hållbart samhälle (det är ett av skälen till att s och v ville sätta upp tydliga mål om miljön i budgeten – vilket majoriteten inte ville…). Men att på det sättet håna alla de duktiga politiker och tjänstemän som i många år gjort Örebro till en av de duktigaste kommunerna i landet när det gäller miljöfrågor är faktiskt fräckt.

Men det kanske handlar om ett ”tydligt ledarskap”: kommunledningen kanske faktiskt tycker att de anställda är så dåliga att provokation är den bästa metoden för att få något att hända. I så fall så agerar de ju helt rätt. Det är ”Management by förolämpning”. Så vitt jag vet en helt ny management-filosofi.

Patrick Walker fick alltså sparken som tränare för ÖSK (finare uttryckt så gick han och klubben ”skilda vägar”). Jag tror att det kan vara bra för ÖSK. För trots att mitt hjärta hör till Hammarby IF så bryr jag mig om ÖSK; för Örebro som stad är klubben viktig (liksom andra elitidrottsklubbar i stan).

Och som Hammarbyare kan jag också berätta om att det ibland kan vara bra att bryta mot traditionerna (”vi sparkar inte tränare” – om jag minns rätt gick Lasse Sandlin på Aftonbladet ur klubben på grund av uppsägningen…): sist Bajen höll på att ramla ur allsvenskan sparkades Roffe Z. Ny tränare blev Sören Cratz (som jag röstat på som ny ÖSK-tränare på na.se – om han nu är intresserad) och tillräckligt många minns hur det slutade: 21 oktober 2001 blev en av mitt livs största dagar när Cratz ledde ett uträknat lag till klubbens första SM-guld i fotboll. Före säsongen 2001 tippade många Hammarby som nedflyttningskandidat (efter första omgången ledde Hammarby och jag sparade tabellen – tänkte att det var enda gången den säsongen vi skulle toppa…). Cratz förmådde mobilisera spelarna att prestera över sin förmåga. Ungefär vad ÖSK behöver nu för att klara sig kvar.

Men vad händer sedan då? Problemet med årets ÖSK-trupp är ju inte bara att Walker inte fick ut max ur spelarna. Problemet är större än så, och för Örebros skull skulle vi nog behöva fundera på detta – oavsett om vi är ÖSKare eller inte. Vad är det som exempelvis gör att Emra Tahirovic säljs för gissningsvis 15 miljoner ett drygt år efter att han skrämdes iväg från ÖSK? Och varför tycks så många talanger försvinna till andra allsvenska lag? Om ÖSK menar allvar med att tänka långsiktigt är det en del annat som bör diskuteras. Och även om jag inte är ÖSKare och även om jag inte brukar gå på vallen så ofta så är jag intresserad av den diskussionen.