[REV] Man trodde ju att det kunde räcka med att sätta stopp för Truckstop, ICA-etableringar och allt annat som Örebros styrande högerkoalitionen stoppat. Men icke. Nu har de även lyckats ställa till det med diskussionerna om ett Bert och Sune-land i Örebro. Och det till och med innan någon förstudie gjorts som visar på möjligheter, kostnader och annat. Finns det inga gränser för vad kommunledningen kan stoppa?

Men ont kan bli värre (nyheten är redan spridd i hela landet: Aftonbladet, Svd, GA/GT ). Inte nog med att kommunledningen schabblar bort Bert och Sune-projektet. De gör inget för att rädda situationen, heller. Man kunde ju tro att de skulle hålla en låg profil, men icke. På svt.se/tvarsnytt skyller Staffan Werme (fp) ifrån sig: ”Men det är Gustavsvik som i första hand bär ansvaret för det här.” Lite pikant är det ju att det är hans partikamrat, och företrädare som folkpartiledare i Örebro, Birgitta Lindahl som är ordförande i Gustavsvik (eller Örebro Fritidscenter AB, som det heter). 

Och faktiskt kan det bli ännu värre. Staffan Werme är nämligen inte intresserad av att ta kontakt med Sören och Anders. Om Tvärsnytt citerar honom rätt är det ännu mer intressant: ”På frågan om han själv kommer att ta kontakt med Sören och Anders säger Staffan Werme att han inte tycker det är en fråga för kommunledningen.
-Jag ska se till att någon tjänsteman tar den kontakten.”

Med andra ord: Det är inte Staffans fel. Och han tänker inte försöka fixa situationen. Det är synd att det inte finns någon möjlighet att utlysa nyval i kommunen – om det så krävdes att man samlade in typ 70 000 namnunderskrifter i Örebro för att åstadkomma nyval är jag säker på att vi skulle kunna göra det. Fast nyval är inte tillåtet. Så stopp-politiken fortsätter. Och Örebros utveckling hämmas.

Häromdagen beslutade Kultur- och medborgarnämnden att ge ett kommunalt bidrag till ett Ronnie Peterson-museum i gamla Astoria-lokalen på norr. Det är faktiskt nästan lite overkligt att följa hur museet nu förverkligas. För många verkar ha glömt hur det hela började: En privatperson, Hans-Ola Ahlén (Stockholm) skrev och undrade varför Örebro inte hade något museum tillägnat en av Örebros mest kända profiler någonsin och vi i Kultur- och medborgarnämnden (där jag då var ordförande) valde att ta upp frågan och bjuda in allmänheten till en diskussion. Och många var intresserade och detta engagemang har nu alltså lett fram till att museet blir verklighet. Detta beror på många entusiaster, Ronnies familj i synnerhet. Och det är ett resultat av att kommunen uppmärksammade ett enskilt initiativ. Det är rätt fantastiskt (jag har skrivit om det tidigare här). (NA skriver mer här).

Igår begravdes Nisse Artmo i OP-kyrkan. Det var på många sätt en märklig upplevelse. Dels att överhuvudtaget säga farväl till Nisse. Han som – på ett bra sätt – var så nära en fast inventarie man kan komma i arbetarrörelsen. Han var alltid närvarande, fixade, hjälpte till och spred glatt humör (John skriver mer här). Dels att den där glimten och glädjen fanns närvarande under hela begravningsakten. Förutom högar av röda rosor pryddes kistan av en tomtedräkt, en julmust, en pepparkaka och en bok om tomten – hälsningar från barn han älskade, och som älskade honom. De som träffat Nisse förstår (Ullis skriver mer här). Och när vänner och släktingar berättade om händelser och anekdoter blev jag varm och kunde inte låta bli att le. Tack för det du gjorde och för den du var, Nisse. 

Media säger att socialdemokraterna bytt skolpolitik. Detsamma sa partisekreterare Marita Ulvskog när hon avslutade socialdemokraternas framtidsdagar på söndagen (istället för Mona, som enligt programmet skulle avsluta – jag var inte den enda som blev besviken på bytet). Konstigt. För så vitt jag vet har inte socialdemokraterna haft någon kongress under helgen. Och så vitt jag vet så krävs det kongressbeslut för att ändra ett tidigare kongressbeslut. Och kongressbeslut finns det gott om i skolfrågor, fast partiledningen är förvisso inte nöjda med alla de besluten. Och det är väl det som är problemet. Det och att opinionsundersökningarna visar att folk inte litar på oss i skolfrågor. Fast Marita Ulvskog hävdade i sitt avslutningstal att vi inte förändrar vår politik utifrån opinionsundersökningar så det kan ju inte vara skälet till förändringarna i skolpolitiken…

Processen kring förändringarna i skolpolitiken är dock intressanta (snällt ordval): 1/ett rådslag skickas ut brett men med kort svarstid, 2/ett skolprogram presenteras för media (som partiets politik – fast det kallas ”diskussionsmaterial”), 3/partiets rådgivande Förtroenderåd kallas in för att besluta om ett skolprogram, 4/Förtroenderådet får reda på att de inte ska besluta om diskussionsmaterialet utan bara om några allmänna inriktningar, 5/Förtroenderådet fattar beslut om ett ”uttalande” om skolan, 6/Marita Ulvskog säger att det varit en bred process som lett till att vi nu ”förändrar vår skolpolitik”. Intressant är ett sätt att se det. (Ullis skriver mer om detta)

Visst finns det skäl att diskutera stora delar i vårt partis skolpolitik, liksom vad som bör göras i skolan för att möta dagens och morgondagens krav (Peter skriver om det här). Men huvudproblemet för (s) när det gäller förtroendet för vår skolpolitik tycker inte jag är innehållet utan att vi inte förmått kommunicera vår politik på ett begripligt sätt. Vi har saknat en berättelse. Så jag kastade ner mina tankar i en ”berättelse om vår skolpolitik”. Så här skrev jag (och jag har inte putsat så mycket på det):

Den som tror att det enda sättet att lära sig är att sitta still i bänken har aldrig sett ett barn lära sig gå. Men samtidigt som barn ska få vara barn och få tid och trygghet att utvecklas så måste unga människor få hjälp att lära sig att förstå den värld vi lever i: det handlar exempelvis både om vad världens religioner säger och i vilka länder religionerna utövas i. Men framförallt måste de få lära sig hur man gör när kartan förändras och när religionernas roller ändras.

De flesta har en del minnen från skolan som man vill glömma – vår uppgift som vuxna är att se till så att våra barn slipper detta: nedlåtande lärare likväl som mobbing och stök. Men de flesta av oss har också glada minnen av skolan – och vi vuxna måste akta oss för att glömma det: det handlar både om en smörkniv som vi lyckades med eller ett prov som gick bra.

Om vi tror att skolan kan fostra goda vuxna genom att plåga dem i nio eller tolv år lurar vi både oss själva och våra barn. Så samtidigt som vi ger alla barn en individuell garanti att få lämna skolan med tillräckliga kunskaper så ska vi ge mer pengar till skolan och förskolan, liksom till vuxenutbildningen. För när vi lovar att alla, var och en,  ska få gå ut skolan redo för jobb eller fortsatt utbildning, lovar vi att det alltid ska finnas en chans att rätta till det som blev fel. De barn och ungdomar som är närvarande i skolan och följer de gemensamma ordningsreglerna ska också kunna kräva att få nödvändigt stöd i sitt lärande.

De flesta av oss har fått lära sig att de planer man hade när man var 16 år inte alltid blev verklighet – därför måste vi förstå att 16-åringens val är viktiga, men att de inte kan få bli livsavgörande. Vill man byta yrke ska man kunna det, vill man studera vidare ska man kunna det. Skolans uppgift är att hålla alla dörrar öppna i barn och ungas liv.

Så kan man försöka formulera en berättelse om skolan. Man kan också nöja sig med en kortare variant: bara ungarna får betyg så håller de käften, tar av sig kepsen och lyssnar. Och då blir nog allt bra. Men endast en folkpartistisk partiledare kan tro att det är en framgångsrik berättelse. Eller?

Porrmiljonären Berth Milton använder några av de miljoner han tjänat på grov förnedrings-porr till att köpa in sig i aik från Solna, rapporterar TV3s program Insider. Milton själv tror att han kan vara en förebild för aiks huliganer. Med tanke på att Firman har banderoller på Råsunda och att aiks officiella hymn handlar om hur bönderna gapar av fasa och ”snutarna dom spejar och dom tar” kanske grov porr är ett steg framåt. Miltons motivering är hur som helst fantastisk: ”de behöver en förebild som står för något”…

Idag avgjordes allsvenskan och med de givna förutsättningarna gick det mesta ”min” väg. Om man bortser från ÖSK lite onödigt förlorade en betydelselös match mot Gefle så vann Hammarby (fantastisk andra halvlek – Charlie Davies är gud!) och klättrade i tabellen (med tanke på att Hammarby ledde serien så länge är en sjätteplats en besvikelse, men med tanke på att en del trodde att vi skulle åka ur så…), aik förlorade, jurgårn förlorade och missade guldet.

Och självklart bör IFK Göteborg gratuleras till guldet, även om det lämnar en otroligt fadd eftersmak. De har trots allt vunnit guldet tack vare brottsliga handlingar. Jag har skrivit om det tidigare och härom dagen upptäckte jag att även Staffan Werme skrivit om det. Rimligen borde IFK sparkas ur allsvenskan när domen väl äger laga kraft. Så verkar dock inte bli fallet, Fotbollförbundets boss Lagrell har ju – som vanligt – egna tolkningar av regelsystemet. Kanske dags att skapa en tvärpolitisk arbetsgrupp för att stämma Lagrell och fotbollförbundet för att de inte följer sina egna stadgar?

Och dessutom: när ska naiva fotbollsspelare lära sig att hålla huliganerna på avstånd. Idag var det IFKs Wernbloom som tog på sig en tröja från blåvitts ökända firma Wisemen.