Okej, en och annan har påpekat att Rami Shaaban kanske inte gjorde världens mest stabila insats i landskampen mot Brasilien. Jag tror att det var en del i en sinnrik strategi, utformad av Hammarbys sluge chefstränare Tony Gustavsson och Rami själv. Jag lutar åt en av följande tre förklaringar:

1. Motståndarna i allsvenskan får inte ha för stor respekt för Rami för då kommer de låta bli att ta avslut och istället satsa på att bli fällda (straffar är svåra för målvakter att ta – alla andra skott kommer Rami stoppa). Efter Brasilien-matchen kommer alla tokskjuta hela tiden, varpå Rami kan starta en snabb kontring. Hammarby vinner därmed allsvenskan.
2. Eftersom Andras Isaksson aldrig får stå i mål i några riktiga matcher finns en risk att Rami hade kunnat bli förstemålvakt i EM och då hade det ju funnits en risk att han blivit skadad. Men på avbytarbänken (som andremålvakt) i EM kan man (nästan) inte bli skadad. Alltså är Rami pigg och peppad efter EM. Hammarby vinner därmed allsvenskan.
3. Rami insåg att Brasilien-matchen inte spelar så stor roll och att det faktiskt (historiskt sett) är så att brassarna gjort sig förtjänta av att vinna (de brukar spela bättre och snyggare än Sverige). Därför övade han på det han behövde öva på, att slå luriga passningar som överraskar alla. Det visade ju sig att han var bra på det och det kan bli ett framgångsrecept i årets allsvenska. Hammarby vinner därmed allsvenskan.

Sedan kan man inte utesluta att Mickes tolkning kan vara korrekt: att det helt enkelt handlade om ett misstag. Att Rami blandade ihop färgerna och tänkte att den där gula spelaren som kommer springande måste vara en brasse, för de spelar ju alltid i gult i hemmamatcher (vilket ju det här var), och han i blått måste vara min lagkamrat som jag ska passa. För övrigt kan ingen få mig att tro annat än att Rami spikar igen målet ordentligt i år. Tvivlar ni? Testa årets mest realistiska (och snabbspelade) fotbollsspel!

Kent invigde Conventum Arena igår kväll. Och som vanligt var det en fantastisk spelning, stundtals var det ren magi. Men samtidigt kändes det konstigt, Emma satte fingret på det efter en utflykt in i trängseln framför scenen: ”hälften sjöng med i vissa låtar, andra hälften i de andra”. Jag förstår att Kent inte kan spela allas favoriter jämt och kanske måste jag vänja mig: efter konserten är saknaden efter de icke-spelade låtarna större än glädjen över de låtar som spelades. Om jag räknat rätt kom drygt hälften av spellistan (mer i na, här) från de två senaste skivorna (”Du och jag döden” och ”Tillbaka till samtiden”), tre låtar vardera från ”Vapen&Ammunition” och från ”Hagnesta Hill”. Ynka två låtar från ”Isola”. Saknar några från ”Verkligen” (nejdå, ”Kräm” och ”Avtryck” kan jag vara utan) och från första skivan (gärna ”Blåjeans”, men det finns fler som är viktigare). Kanske är det bara att vänja sig, att försöka glömma de där magiska spelningarna från förr (Slottsfestivalens avslutande ”747”, upplevelsen på ett vitklätt Stockholm Stadion, inspelning av ”747” på Heaven med fantastisk första spelning av ”Beskyddaren” o s v). Leva i nuet, eller något. Tillbaka till samtiden, typ.

Sedan var det ju konsertpremiär i Conventum Arena och det gav mersmak. Snyggt och fräscht. Men trångt på fel ställen (i garderoben och i baren), för tomt på fel ställen (på golvet framför scenen…). Men det där kommer de att fixa. Vi lovade ”Mudda” (ansvarig för arrangemangen på Conventum) att skicka en lista över förbättringsområden, men det mesta verkade han redan ha kommit fram till: mycket mycket bättre flyt i garderoben, snabbare utsläpp, se till så att folk inte fyller bar och trappan direkt (innebär att färre kan besöka baren och gjorde att för få stod framför scenen).

Jag har försökt utlysa tävlingar på den här sidan förr. Det har inte alltid gått så bra… Men jag försöker igen, och den här gången är det lätt, det finns två svarsalternativ på varje fråga: antingen handlar påståendet om Bjurholms kommun (Sveriges minsta kommun) eller om Örebro (Sveriges sjunde största kommun). Välj det som verkar mest rätt och skriv i kommentarsfältet eller maila (till epost@bjornsundin.se). Något pris ska jag nog kunna hitta på till vinnaren. Enkla regler, eller hur?

1. Kommunen är borgerligt styrd, det största borgerliga partiet innehar också den ledande posten i kommunen. (Bjurholm eller Örebro?)
2. Kommunledningen pratar alltid om hur viktigt klimatarbetet är men kommunen svarar inte när Svenska Naturskyddsföreningen gör sitt klimatindex.
3. Kommunen marknadsför sig på sin hemsida med att de har ”Sveriges ’enklaste’ byråkrati, d v s korta beslutsvägar och närhet till politiker och tjänstemän”.
4. Den nuvarande kommunledningen kritiserar alltid socialdemokraterna för dåligt näringslivsklimat men när de tog över makten i kommunen vände trenden på Svensk Näringslivs ranking, där kommunen hamnade lägre 2007 än 2006.
5. När SVT ringer runt för att fråga företag vad de tycker om kommunledningens ”företagsvänlighet” törs ingen ställa upp med namn – men anonymt är kritiken förödande.
6. Ordföranden i Fritids- och turistnämnden avfärdar satstningar på basket (Sveriges – och världens – näst största sport) och säger till tidningen: ”Det är inte rimligt att kosta på så mycket pengar på en gubbidrott och elitsatsning”.

Lycka till med tävlandet (och glad påsk)!

Ingen blir överraskad av att jag kritiserar kommunledningen i Örebro. De är helt enkelt otroligt passiva och kommer gång på gång fram till helt overkliga beslutsförslag. Det senaste exemplet på det senare är att de vill köpa DHLs lagerfastighet i Bista-Pilängen för 90 miljoner kronor, trots att det antingen innebär att man köper det för att inte driva någon verksamhet där (vilket – bokstavligt – är detsamma som att slänga 90 miljoner kronor i sjön – om de gör det för att skydda vattenskyddsområdet är det nämligen lite naivt – en bit därifrån korsas området av två motorvägar…). Eller att man köper det för att hyra ut det igen, vilket helt i onödan trissar upp priserna på kommande markinköp i området. Att det handlar om att ”säkerställa att det på fastigheten bedrivs önskad verksamhet” är ett låtsasargument – det finns redan jättehårda miljökrav på verksamheterna i området. Nåväl. Det är ett av skälen till att jag/vi är kritiska.

Ett annat skäl till vår kritik är att de inte gör något. Vilket som är värst vet jag ärligt talat inte riktigt. Men en sak ska man säga till deras försvar: de är bra på snabba kontringar. När vi lägger ett förslag tar det i regel inte många minuter förrän de säger något liknande och låtsas som att de hela tiden har föreslagit precis det. Ett exempel verkar vara vårt utspel om att Örebro borde delta i Earth Hour-kampanjen. Några timmar efter vårt utspel gör kommunledningen ett liknande utspel, och låtsas som om de sedan länge jobbat med frågan. Fast i efterhand har vi fått reda på att de gav uppdraget till tjänstemännen ungefär när vi gjorde vårt utspel…

Kanske borde vi vara hedrade för att de snor våra förslag, men det känns lite konstigt att de inte ens försöker komma med egna förslag förrän något av våra förslag blivit offentligt. Ungefär som att bara kontra när tränaren tittar på, och i övrigt bara vänta och vänta och vänta (okej, liknelsen föll nog där). Jag gillar inte tråkigt försvarsspel (jag gillar mer glad anfallsfotboll à la Hammarby och Barcelona), men man ska medge att lågt försvarsspel med alla spelare i eget straffområde, kombinerat med snabba omställningar, är effektivt i fotboll. Det är det inte i politiken. Det är därför som den borgerliga kommunledningen i Örebro inte lär få nytt förtroende 2010.

Idag presenterade vi ett bra förslag om utvecklingen av Kilsbergen, som vi borde kunna bli överens om mellan alla partier. Återstår bara att se hur många dagar det tar innan kommunledningen presenterar ett liknande förslag…

För oss i oppositionen (s och v) var det rätt stort att Vård och omsorgsnämnd Väster idag beslutade att skriva till Kommunstyrelsen och kräva att nämnderna i Örebro kommun ska få yttra sig om den gigantiska omorganisation som är på gång. Men även om det var stort för oppositionen är det lätt att förstå varför inte FRAM-projektet engagerar örebroare i allmänhet: FRAM står för Framtidens Administration och det hela handlar om hur kommunens förvaltningar ska vara organiserade.

Men likväl är frågan viktig: hur förvaltningarna är organisade påverkar hur vi som politiker kan fullgöra det uppdrag medborgarna gett oss. Särskilt påverkas fritidspolitiker (alltså huvuddelen av Örebros cirka 500 politiker – de som har ”vanliga jobb” och sitter i nämnder på fritiden) av de förändringar som föreslås: de kommer nämligen få svårare att göra ett bra jobb. Majoriteten håller inte med om detta, enligt dem (mp, fp, kd, c, m) handlar det ”bara” om var hundratals tjänstemän ska ha sina kontor. Jag tycker att de förenklar frågan, men även om de har rätt återstår en annan, mycket svårare, fråga för dem att besvara: varför vill de inte bli överens i en så stor fråga?

Socialdemokraterna och vänsterpartiet har (i flera nämnder) begärt att förslaget till omorganisation ska skickas ut på remiss så att fler får chansen att se det, diskutera det och ha åsikter om det. Majoriteten vägrar. Trots att det alltid är bättre att vara överens i den här typen av frågor – annars riskerar ju omorganisationerna att avlösa varandra efter varje val (med majoritetsskifte). Men majoriteten tycks ha satt prestige och diskussioner i slutna rum som överordnat mål för sitt styre.

Trots att de enkelt kunde ha frågat oss i oppositionen om våra åsikter har de låtit bli. Trots att de vet att vi är kritiska vägrar de lyssna. Och trots att vi bara begär öppenhet, insyn och breda överenskommelser så kör de på. Men idag körde de alltså på en mina.

Lars Elamson är kommunalråd för moderaterna men dessutom ledamot i Vård och omsorgsnämnd Väster. Strax före 16 var han tvungen att lämna nämndsammanträdet varpå oppositionen plötsligt förvandlades till majoritet. Så när vårt förslag (om att nämnden ska skriva till Kommunstyrelsen och föreslå att alla nämnder ska få yttra sig om omorganisationen) kom upp kunde vi rösta igenom förslaget (majoriteten kämpade emot: de försökte låta bli att behandla frågan, påstod att de var i majoritet trots allt och hävdade att vi var oansvariga som lyfte frågan). Vi påpekade det självklara: om ni velat göra detta enkelt och i enighet hade ni kunnat lyssna på vår kritik och bry er om vad vi sa. Men majoriteten lyssnar nästan aldrig (i Rådhuset, ska sägas: i många nämnder har vi ett mycket bättre klimat). Och lyssnar man inte så blir det inte så mycket samtal. Och utan samtal blir det ingen enighet.

Jag tror inte att de flesta politiker i majoriteten trivs med slutenheten och oviljan att diskutera över ”blockgränserna”. Men de ledande majoritetsföreträdarna tycks göra det. Därför kändes det extra bra att vi vann omröstningen idag. Trots att vi inser att majoritetsföreträdarna i Rådhuset knappast ens kommer att läsa vår skrivelse.

Ikväll hade SVT premiär på nya humorserien ”Morgonsoffan”. Förutom ett stort antal av landets bästa komiker medverkade Maria Wetterstrand (mp) som sig själv och hon lyckades nästan med att hålla sig för skratt när David Batra hela tiden ledde över intervjun från klimatfrågor till fantasier om cat-fights mellan Wetterstrand och Maud Olofsson och liknande. Lysande humor, men dessvärre pinsamt nära en del verkliga nyhetsintervjuer… Jag hoppas visserligen på några små finslipningar till nästa gång men på det hela taget var det riktigt bra. En sak som nog inte kan bli mycket roligare är Pär Nuders ”gästblogg”. Läs den här. (Mer Nuders komik här)

Örebros Anhörigcentrum är ett av landets bästa och andra kommuner åker på studiebesök för att studera den omfattande verksamheten. Ändå dyker regelbundet samma önskemål upp när örebroare får frågan: ”det vore bra med ett anhörigcentrum för oss som vårdar våra nära”. Problemet är nämligen att det inte är så lätt att nå fram till dem som är ”utanför” den kommunala verksamheten för äldre, det är en jätteutmaning att fler örebroare ska få information om vilket stöd de kan få och vilka aktiviteter som erbjuds på Anhörigcentrum (och i kommunens övriga verksamhet för äldre).

Och även i den ”vanliga” kommunala verksamheten, glömmer vi alltför ofta bort att ta vara på närståendes engagemang. Och än en gång påminns jag om Donald M Berwick (vårdguru på IHI som bland mycket annat tagit fram ”genombrottsmodellen” som t ex Örebro läns landsting använder).

I hans tal ”Plenty” från 2002 (återgivet i boken ”Escape Fire”) pratar han om att det oftast finns resurser som är oändliga – som måste användas rätt. Inom vården är en sådan resurs de närståendes kraft och vilja att se sin nära bli frisk eller ha hälsa. Inser nu att det var flera år sedan jag läste det där talet senast, dags att läsa om det. Snarast. (Och det borde nog kanske alla som jobbar inom vård och omsorg också göra – liksom alla andra som jobbar med viktig offentlig verksamhet, för övrigt…).

Dagens Medicin rapporterar att ”sjukintyg från första dagen får läkare att kräkas”, och eftersom det där är regeringens politik så… (John tycker att jag är för tråkig (på bloggen), så någon gång måste jag ju försöka skoja till det – och skämtet var inte ens mitt eget…)

Mer allvarligt är dock det här: Den som är av utländsk härkomst och tjänar dåligt får sämre vård, konstaterar Socialstyrelsen i en ny rapport. Inte nog med att orättvisorna gör att de som redan har det tufft i högre grad blir sjuka – dessutom får de sämre vård. Och innerst inne visste vi ju redan det där. Carina Dahl (oppositionsråd, s, i Örebro) har den senaste tiden försökt hjälpa en medmänniska att få ordentlig vård (fast USÖ skickade hem honom först…) och det hon berättar visar att det alltför ofta krävs att man kan tala för sig för att man ska få rätt hjälp. Det, om något, är sjukt. Och ett misslyckande för politiker i alla partier.

Idag på Programnämnd Social välfärd diskuterades årsberättelsen för 2007. Då kom jag att tänka på Percy. Ni minns Percy Nilegård, den självutnämnde visionär som i fantastiska tv-serier drivit bland annat radiostation och brandstation? Han tillämpade de mest fantastiska ledarstilar, management by not-asking-questions, till exempel. Om han fortsatt sitt visionerande och gett sig på kommunala styrningsmodeller hade han säkert kommit i närheten av den modell Örebro kommun nu tillämpar.

Jag har tidigare kritiserat kommunens styrmodeller; de har under många år varit både obegripliga och dåliga. Så här skrev jag i december: ”Jag påpekade att den styrmodell som nu gäller (och som togs fram under s+v+mp-majoriteten) också har brister – att den inte är tillräckligt begriplig. Men den är inte i närheten av högerns nya förslag: vår modell är ett under av tydlighet jämfört med den.”

Den tidigare dåliga styrmodellen har nämligen blivit ännu sämre. Nu har den kompletterats med färgglada bilder: trafikljus får nu illustrera ”måluppfyllelsen”. Vilket bland annat lett till diskussioner om huruvida det var rätt färg på plupparna: ”betyder detta resultat att det ska vara gult eller rött?”. Visst har en del också handlat om vad verksamheten uträttat, men alltför mycket har handlat om de saker som är mätbara och om hur man illustrerar dem.

Tyvärr innebär hela inriktningen på att sätta mätbara mål alltför ofta att man också bara diskuterar siffrorna – och glömmer bort vad som är syftet med verksamheten. I Vård- och omsorgsnämnd väster så kom frågan om nutrition och mat upp lite av en slump – men inte som en del av redovisningen av verksamhetsberättelsen. Man kan aldrig garantera att alla viktiga frågor ska komma upp i diskussionerna, men när man hela tiden fokuserar på mätbara mål riskerar man att diskussionen blir väldigt platt. Och när man hela tiden vill kunna visa ”måluppfyllelsen” som ett trafikljus så förenklas verksamheten på ett helt vrickat sätt. Ett exempel:

”Antalet enheter som är självstyrande respektive drivs som intraprenader, ska redovisas i bokslut 2007.” Så står det i ett av de mål som kommunfullmäktige angivit. I ingen av de redovisningar som jag tagit del av har någon redovisat hur arbetet för fler ”enheter som är självstyrande” har gått. Alla har handlat om antalet intraprenader, för det är ju så enkelt att mäta. Men jag tycker nog att det egentligen är viktigare att jobba för mer självstyrande enheter, eller hur?

Och fler exempel finns, tyvärr, på hur komplicerade frågor förenklas så att de faktiskt blir helt obegripliga. Det finns inte för få siffror om den kommunala verksamheten, men vi lägger alldeles för lite tid på att utvärdera det vi gör och hur vi gör det. Väldigt mycket tid läggs dock på den förenklade styrningskedjan: 1/ sätt mätbara mål (även om det mätbara målet inte visar det som är viktigast i verksamheten), 2/mät fler saker och gör mer omfattande statistik (även om vi mäter fel saker, 3/redovisa siffrorna (även om de inte säger något om hur bra verksamheten fungerat).

Jag är inte mot illustrationer och olika sätt att åskådliggöra komplicerade skeenden. Piktogram kan till exempel underlätta på ett bra sätt. Men det bygger på att piktogrammen är bra och begripliga, och det är inte kommunens ljussignaler… I trafiken ska man stanna när det lyser rött (och när det blir gult i väntan på rött), i kommunen är det tvärtom. Det gröna ljuset visar att man uppnått målet och kan ”stanna”, rött visar att man inte nått fram och alltså måste fortsätta…

Att jobba på ett vettigt sätt med ledning, målstyrning och utvärdering är ingen lätt fråga. Och ska vi lyckas måste vi nog göra upp med de mest förenklade sifferfanatikernas principer. Och det är verkligen inte någon lätt sak…

Hillary Clinton vann tre av fyra delstater i tisdagens primärval! Jag hoppades, men hade som sagt redan gett upp hoppet om en Demokratisk president i USA de kommande åren. Men nu har jag nytt hopp och onsdagen blev lite gladare tack vare det. Sedan kan man ju fundera på sina kunskaper om den där Världen (den som alltså inte bara består av västvärlden). Titta gärna på Fredrik Häréns inspirerande föreläsning och hans test om kunskaperna om världens ledare (vi vet vilka som kandiderar i amerikanska presidentvalet men vet inte vad ledarna i världens största länder heter).