Tyvärr tror jag att John McCain blir USAs nästa president. Nu verkar det ju nämligen stå klart att Hilary Clinton inte har en chans mot Barack Obama. Jag hoppas givetvis att jag har fel;  men jag tror inte att Barack Obama har en chans att vinna det amerikanska presidentvalet (har skrivit tidigare om det här). Trots alla ”nya” väljargrupper som han lockat tycks han inte kunna vinna i de delstater som kommer att avgöra presidentvalet (delar för en gångs skull Per Bjurmans analys som jag just hittade). Jag tror att Bill Clinton hade rätt när han en gång sa att amerikanerna hellre har en president som är ”strong and wrong” än en som är ”weak and right”. Därför tror jag att McCain vinner i höst. Att han har fel är ingen tvekan om och att han är ”stark” törs nog ingen ifrågasätta.

Jag passerade några strejkande barnmorskor som uppmärksammade att det är internationella barnmorskedagen idag. Jag stannade till och hejade lite och önskade dem lycka till med att få upp lönerna. Jag kunde dock inte låta bli att påpeka att jag inte håller med om kravet om höjd ingångslön. De höll inte med mig (de tyckte att ingångslönen borde vara minst 30000).

Så här tänker jag: Jag tycker att det viktigaste är att den enskilde kan se att det finns möjlighet att höja sin lön, i första hand beroende på att man gör ett bra jobb och bidrar till verksamheten. Därför är det viktigare att löneutvecklingen är bra än att ingångslönen höjs.

Jag tycker att löner ska sättas så lokalt som möjligt, helst ska varje enskild anställd känna att hennes/hans insats syns och värderas (att alla aldrig kommer att vara nöjd med sin lön är något annat – även om man kan vilja ha högre lön kan man vara nöjd med processen, och tycka att man fått förståelse och att man är överens om grunderna i lönesättningen).

Vårdförbundet har varit banbrytande på detta område, sedan konflikten 1995 har man arbetat för individuell lönesättning som bygger på den enskildes kompetens och bidrag. Och egentligen har man varit överens med arbetsgivarna (både i kommuner och landsting och i privat sektor) om att det där är ett bättre sätt att sätta lön – det är bra för löneutvecklingen (siffrorna stöder det) och det är bra för verksamheten (att lönen kan höjas om man kommer på ett smartare sätt att jobba är en viktig drivkraft). Tyvärr har inte arbetsgivarna stått upp för överenskommelsen: runtom i landet (även här i Örebro) har centrala direktiv omöjliggjort verklig lokal lönesättning.

För idealmodellen förutsätter en hel del: för det första måste den som sätter lönen (normalt en lönesättande chef) ha koll på vad den enskilde gör (det fungerar alltså inte om det är en central personalavdelning som bestämmer lönerna) och för det andra så måste den enskilde få ett ordentligt lönesamtal (eller rättare: lönesättande samtal). Dessvärre är det få inom kommuner och landsting som får vare sig ordentligt lönesättande samtal eller har en chef som har mandat att sätta lön.

Anledningen till att jag är emot att man lägger för mycket kraft på ”ingångslönen” är att det minskar möjligheten för en verklig lönesättning baserad på var och ens bidrag till verksamheten. Enkelt uttryckt: Om man lägger löneökningarna på att ge alla nyanställda högre lön kommer det innebära att de som bidrar mest med sin erfarenhet, med sitt engagemang och med sitt kunnande får mindre möjlighet att göra lönekarriär. Och i allmänhet innebär det att den högsta lönen blir lägre än den annars skulle varit.

Jag tycker att konflikten mellan Vårdförbundet och Sveriges Kommuner och Landsting är tråkig. Dels för att en strejk är leder till försämringar i vården, dels för att strejk är ett dåligt sätt att förhandla och dels för att det alltid är svårt att avbryta en strejk utan att den leder till missnöje från medlemmarna och misstroende mellan arbetsgivare och fackliga organisationer.

Och det tråkigaste av allt är att jag på många sätt tycker att det är arbetsgivarna som tvingat ut Vårdförbundet i en helt onödig strejk. Arbetsgivarna har genom sin ovilja att stå upp för avtalet och genomföra verklig lokal och individuell lönesättning (med lönesättande samtal) förstört en process som pågått sedan mitten av 90-talet. Och kanske därmed tvingat Vårdförbundet tillbaka till en gammaldags syn på lönebildning. Jag tror inte att det var arbetsgivarnas mening, men jag tycker nog att någon kunde ha räknat ut att det var det som skulle hända.

Det blir ingen lag mot könsdiskriminerande reklam. Det deklarerade jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i Dagens Industri på torsdagen. Jag tycker att det var ett klokt besked. Jag tycker nämligen inte att det ska vara olagligt att vara smaklös, dum eller plump. Men däremot tycker jag att vi, var och en av oss, har en skyldighet att agera mot företag som sprider könsdiskriminerande, sexistisk eller könsrollsbekräftande reklam. Och sådana företag (och sådan reklam) finns det gott om. Alldeles för gott om.

Historien bakom denna fråga (Martin Jönsson analyserar klokt i SvD liksom Jonas Morian) är att före detta statsminister Göran Persson vid något tillfälle plötsligt insåg att det finns sexistisk och könsdiskriminerande reklam (nähäää, det hade jag ingen aning om). Och eftersom Göran Persson är en handlingens man, fostrad i en socialdemokratisk tradition av statsbärande som ser lagstiftning som den enda lösningen på problem så fanns bara en slutsats: Sådan reklam måste förbjudas. Att sådan lagstiftning nästan med nödvändighet måste inskränka yttrandefriheten spelade tydligen mindre roll även om man kan undra varför ingen av Perssons medarbetare kunde påminna honom om det.

Att en sådan lag skulle innebära inskränkningar i såväl yttrandefrihet som tryckfrihet är givetvis allvarligt. Men för mig som socialdemokrat är det nästan lika bekymmersamt att Göran Persson så snabbt drog slutsatsen att det var lagstiftning som krävdes i denna fråga. Med tanke på att vi socialdemokrater hävdar att vi är en folkrörelse kanske det kunde ha funnits en annan slutsats att dra: att man kan använda folkrörelsearbete för att förändra samhället.

Ett av mina favoritcitat känns extra aktuellt. Det var ABFs grundare, socialdemokraten Rickard Sandler (han var statsminister och utrikesminister också) som så klokt sa: ”Man må icke inbilla sig själv – än mindre andra – att den ’sociala frågan’ löses bara genom en riksdagsvotering, att socialismen kommer bara man röstar in tillräckligt många partivänner i Riksdagen. En votering kan möjligen bli slutstenen på byggnaden eller kanske fanan, som hissas till tecken, att huset är färdigt. Men vid husets byggande måste vi alla medverka.
Det vore en ödesdiger villfarelse att fatta parlamentarismen som en metod att överföra allt arbete för socialismen på ett fåtal befullmäktigade ombud. Så länge som det med fog kan talas om valboskap, så länge kommer det nya samhället att låta vänta på sig.”

Anledningen till att detta är ett favoritcitat är att om vi socialdemokrater envisas med att försöka lösa alla problem genom lagstiftning eller riksdagsbeslut (och motsvarande) så kommer vi aldrig lyckas förändra samhället. Jag är själv inget undantag, titt som tätt måste jag påminna mig själv om att tålmodigt och envist folkrörelsearbete i många fall är både mer effektivt och mer principiellt berättigat än att kräva en ny lag eller liknande.

Som förälder kan jag inte komma undan ett ansvar för att min tvååriga dotter får rättvisa förutsättningar och möjlighet att göra de livsval hon önskar. Då är arbetet mot fördomsfulla könsroller, könsdiskriminerande reklam och liknande helt avgörande. Men detta arbete borde handla om konsumentbojkotter, opinionsbildning, utbildning, debatt och  mycket annat. Inte i första hand om att förbjuda korkad och plump reklam. Därför tycker jag att den nuvarande regeringen fattade ett klokare beslut i denna fråga än den tidigare socialdemokratiska. Och det, mina vänner, känns inte roligt att behöva konstatera…

<REV> Jag har tillbringat några jättetrevliga dagar i Barcelona och när jag kommer hem ser jag att John Johansson hittat en märklig nyhet om flygplatskameror. Om det finns det mycket att säga, liksom att en del säkerhetspersonal på flygplatser har rätt roligt åt oss resenärer även utan de där kamerorna. Man finner sig i att lägga ifrån sig alla värdesaker, ta av sig bältet (och andra metallprylar), lägga upp krämer, vätskor och läkemedel för allmän beskådan. Och ändå fortsätter folk välja flyget före tåget. Kan det bero på att flyget är ruskigt subventionerat skattemässigt? För inte kan det handla om trivsel och komfort i alla fall. (Har senare hittat en intressant artikel i Fokus i frågan.)

”Ja, de hjälpte oss till en poäng. Vore det inte för dem vet jag inte om vi skulle kvitterat. När vi kom tillbaka till planen gav de stort stöd och satte press på domaren. Det var viktigt.” Så säger aik-spelaren Dulee Johnson till Aftonbladet. Även Bojan Djordic säger liknande saker. Aiks ledning fattar att det där inte ser så bra ut och kallar till ”krismöte”. Men sanningen kvarstår: för andra gången (minst) har aik-huliganer sett till att hjälpa sitt lag att vända en förlust till oavgjort. Och för sjuttioförsta gången låter aik-spelare bli att kritisera sina ”fans”.

För övrigt håller jag med Dulee: aik hade inte fått någon poäng om det inte varit för aik-fans som kastat in mynt och annat, en feg domare som inte vågade avbryta matchen helt och dessutom gav aik en felaktig straff på övertid. Så, visst hjälpte en del aik-fans sitt lag. Men inte på det sätt som tävlingsreglerna säger. Lyckligtvis finns tydligen en möjlighet att straffa även Dulee och Bojan. Ska bli spännande att se om fotbollförbundet törs det.

I fredags var jag med om något riktigt glädjande och inspirerande: Hagaby Villaägarförening hade bjudit in alla berörda (återkommer till detta) för att gå en ”miljövandring” i Hagaby. Egentligen skulle Peter Dahlgren (s-gruppledare i Byggnadsnämnden) ha varit med men eftersom han blev pappa för andra gången härom dagen så är han ledig nu. När vi såg i hans almanacka att han skulle vara med på en ”miljövandring i Hagaby” blev vi lite nervösa (endast Peter klarar att hålla i en sådan grej) fast sedan berättade han att det handlade om att delta på vandringen och då ansåg vi att jag skulle kunna klara det…

Hur som helst: Villagägareföreningen hade tagit ett fantastiskt bra initiativ som jag skulle önska att boende i alla områden i Örebro lät sig inspireras av. De hade bjudit in representanter från olika berörda myndigheter för att visa på problem och möjliga lösningar i sitt område. Där var representanter för Vägverket, Banverket, kommunens miljökontor (med 5 personer!), kommunens tekniska förvaltningen (gatuavdelningen, två personer), Cesam (som organiserar frivilligarbete på norr i Örebro) och sedan var det då jag som ensam representant för Örebro kommuns förtroendevalda politiker (ska som sagt återkomma till det).

Tre av de boende (anförda av föreningens ordförande Anders Stenmark) guidade oss runt i området och pekade på trafikfällor, brist på bullerskydd, trasiga stängsel och mycket annat som påverkar de boende. De hade organiserat det väl och det var både intressant och givande. Och dessutom smart: flera av problemen noterades noga av exempelvis kommunens representanter som lovade att kolla upp varför ett staket var trasigt och liknande mindre komplicerade saker (bullerskydd och liknande tar lite mer tid att ordna). Det visade sig alltså att det som från början var en luddig formulering i Peter Dahlgrens almanacka var något riktigt bra: boende i ett område som tar egna initiativ, pekar på konkreta problem och föreslår lösningar.

Men så var det det där med kommunledningen. De var alltså inte där. Ingen. Och de hade inte ens hört av sig.

När jag kom tillbaka tittade jag igenom de papper som jag fått lite mer noggrant och det visade sig att inbjudan har skickats till (nästan) alla kommunalråd. För oss var det självklart att delta (även om Peter eller Jonas Karlsson säkert hade gjort ett bättre jobb än jag). Kommunledningen, som alltså har ansvaret för styrningen av Örebro (Sveriges sjunde största stad) brydde sig inte ens om att meddela att de inte tänkte komma. Sex av åtta kommunalråd för majoriteten (fp, kd, c, mp, m) hade fått inbjudan mailad till sig. Ingen svarade.

Jag inser att man kan ha annat för sig; att man inte kan hinna allt. Men med tanke på att de är totalt 21 personer som jobbar politiskt för majoriteten så tycker man ju att någon kunde hört av sig till de villaägare som engagerar sig och tagit ett så bra initiativ. Och någon kunde ha deltagit. Jag tycker att det är pinsamt. För lika bra som villaägareföreningens initiativ var, lika dåligt är det när vi som är valda av örebroarna för att leda Örebro kommun inte bryr oss om initiativ som tas.

Jag vet att många har väldigt mycket åsikter om allt som rör alkohol, och när det handlar om vem som ska ha tillstånd att servera alkohol och vilka regler som ska gälla blir det alltid debatt. Jag vet också att det finns många olika åsikter kring beslutet att inte tillåta alkoholservering vid den planerade rockfestivalen ”Dust be diamond”, som skulle hållits på Kulturhuset imorgon, fredag (men som nu ställs in). Jag ska för en gångs skull inte ge mig in i debatten om detta men konstaterar bara att arrangörerna har en poäng i att olika arrangörer, och olika arenor, tycks behandlas olika. De jämför sig med Conventums arrangemang, men man kan väl egentligen lika väl jämföra med alkoholserveringen på Länsteatern eller i Konserthuset: för visst händer det väl att det finns en del minderåriga där med i samband med föreställningar och konserter?

1 maj är det första maj. Som bekant. Då demonstrerar arbetarrörelsen över hela världen mot orättvisor och ofrihet. Sedan måååånga år driver jag (och ett antal vänner) ett lågintensivt gerillakrig för att första maj-firandet ska bli just ett firande. Och även om 2007 års firande var bättre än på många år så återstår mycket att göra. Igår fick jag inspiration och funderade ytterligare på vad det är som engagerar. 

Igår promenerade cirka 6000 hammarbyare i Stockholm – från Medborgarplatsen, över Skanstullsbron till Söderstadion inför hemmapremiären mot Sundsvall (enligt mina stockholmska kamrater brukar det inte vara mer i sossarnas förstamajtåg i Stockholm). Det var sång, ramsor, fyrverkerier, flaggor och en enormt glad och öppen stämning. Och allt det där skedde trots (eller tack vare?) att det knappt alls är organiserat. Varje år är det likadant. Lagom inför hemmapremiären sprids ryktet: ”vid 18-tiden börjar marschen från Medis” (lyckligtvis viskar någon till polisen också…) och när det är dags är alltså cirka 6000 personer där. Ingen som påpekar att man måste gå ”fyra och fyra, två meters lucka” (tåget är långt nog i alla fall…). Ingen som talar. Ingen som spelar. Bara sång, glädje, flaggor (och en hel del öl).

Vem vet. Kanske blir årets första maj-tåg lika festligt. (Och att vi sedan fick se alla 5 offensiva spelare göra varsitt mål gjorde inte kvällen sämre.)

En del kanske tycker att det är ett självklart konstaterande, men likväl är det viktigt: forskaren Nils Hammarén vid Göteborgs universitet beskriver i sin doktorsavhandling att mediebilden påverkar förortskillars identitet, bland annat deras syn på manlighet, sexualitet, klass och mycket annat. Även om de också kritiserar och ”plockar isär” fördomar och stereotyper så gör mediebilden att de också agerar som de förväntas agera enligt fördomarna. Det kanske är något för folkpartister och andra att fundera på när de ojar sig över ”utanförskapsområden” (ett begrepp som Katrine Kielos skriver bra om i senaste Frihet). Det är som när väletablerade politiker säger sig värna om ”svaga människor”. Vem tror ni växer som människa efter sådana definitioner?

Idag blev jag misstänkt för utbrett spammande. Misstanken var begriplig: flera på kansliet (och flera andra sossar) fick nämligen ett mail från Hammarby Fotboll om den nya fantastiska ”mikrosponsring” som gör att man kan vara med och bjuda på exempelvis Erkan Zengins plattång… (Jonas gick så långt att han påstod att han ringt till IT-enheten för att be dem stoppa spammail som innehöll snuskord – eller ordet Hammarby…). Men jag är alltså oskyldig till detta, jag har inte anmält några mailadresser till något utskick (även om det är viktig information som skickades ut). 

Men utskicket bör informeras ordentligt om. Så här presenterar Bajen initiativet (som uppmärksammats ÖVERALLT): ”Trenden inom sport har länge varit miljonsponsoravtal med stora företag. Men till slut handlar sport och inte minst fotboll om supportrar. Därför är vi i Hammarby Fotboll stolta över att bli först i världen med mikrosponsring – en helt ny sponsringsmetod som innebär att privatpersoner, direkt genom en auktion, kan buda på att sponsra de allra viktigaste objekten på Hammarbys väg mot framgång i Allsvenska 2008 – alltifrån Erkans platttång till hörnflaggorna på Söderstadion – eller varför inte ölkranarna i säsongsbaren? Den supporter som under en auktion bjuder högst får sitt namn applicerat på föremålet!”

I övrigt var det ju självklart en jobbig dag i väntan på den allsvenska premiären (överallt var det svartvita örebroare som påminde om detta, exempelvis John). Och så när jag gav mig ut på stan för att titta på Ljungskile-Hammarby så visade det sig att både O´Learys och Pitchers kommit fram till den fantastiskt korkade idén att bara visa ÖSK-Trelleborg på storbildsskärmarna! Men hallå! Det är några hundra meter ner till Behrn Arena, de som inte orkar gå dit kan väl skita i att se matchen? De som vill se matcher i andra delar av landet, hänvisades till sportradion (eller svindyra tv-abbonemang). Inte undra på att det var halvtomt på båda ”sportbarerna” (ikväll visade de inte sig värdiga titeln).

Matcherna gick bra: Hammarby vann mot Ljungskile (självmål av Rikard Jansson som är fostrad i Hammarby och spelat med både Erkan och Haris förr) och ÖSK vann mot Trelleborg.