[REV 080617] Flera borgerliga riksdagsledamöter slingrar sig nu som ålar eftersom de säger sig vara mot det puckade lagförslaget som ska ge FRA möjlighet att avlyssna allas mail och telefon (utan särskilt godkännande från domstol) (här skriver SvD om saken). Det finns bara ett sätt för dem att komma ur den där situationen: rösta mot lagförslaget. Om ni inte gör det lär vi vara många tusen som låter er minnas detta i framtiden. Bra argumenterat (som vanligt) av Per Wirtén i Dagens Arena idag – läs det!

Fick del av ett intressant initiativ. Att skriva ett ganska personligt hållet mail till riksdagsledamöterna (mailadresser till samtliga finns här) där man använder så många ord man kan som i framtiden kommer att övervakas av FRA. Mest för att visa riksdagsledamöterna att de också kommer att övervakas – och riskerar att få problem om uppgifter om ”misstänkta kontakter” sprids på orten där de bor eller i media.

[REV 080617]En förening hör av sig till ansvariga politiker i Örebro kommun och är oroliga för att kommunens beslut omöjliggör deras framtida verksamhet. Låter som ett bra skäl för kommunens politiker att vara intresserade och lyssna. Kanske rentav vänta lite med beslutet? Men den ansvarige centerpartistiske ordföranden Lars Johansson har en annan syn på föreningens brev: ”Det är dålig stil. Man spelar på odemokratiska strängar när man inte ger oss en rimlig chans att bemöta brevet i tid.”

Jag var tvungen att läsa kommentaren (i NAs papperstidning) två gånger i morse. Jag trodde inte att det var sant. En ledande politiker som skäller på att en förening (Slalomföreningen) skriver brev för att vädja om ett annat beslut. Vi pratar ju ändå Sveriges sjunde största stad. Och året är 2008.

Vanligt hyfs och vett borde räcka för att Lars Johansson skulle låta bli den typen av utfall (fast det är inte första gången han gör den typen av uttalanden. Men för att ytterligare förstärka att det är Lars Johansson som har fel citerar jag Örebro kommuns policy för samverkan med det civila samhället (antagen av Kommunfullmäktige i maj): ”De idéburna organisationernas existens, samhällsroll och utveckling är en angelägenhet för hela samhället. En bred politisk förankring är därför viktig när det gäller överenskommelser som berör förutsägbarhet och andra grundläggande villkor för de idéburna organisationernas långsiktiga planering och arbete.”

Här är krönikan som NA publicerade måndagen den 16/6 som handlar om politikers ansvar att faktiskt bry sig om vad medborgarna tycker.

REV Ikväll gjorde Kamran Kabinejad come-back i proffsboxningen, på hemmaplan i Mellringehallen i Örebro, under den gala (”Night of the rising stars”) som han och Örebro boxningsklubb så förtjänstfullt arrangerat. Jag hade den stora äran att inviga galan och berättade också för publiken att jag tvekade när jag fick frågan: några avrådde mig bestämt eftersom de menar att boxning är en farlig sport som skadar många människor. Andra (de flesta) tyckte att jag självklart skulle ställa upp. Och det gjorde jag alltså (ni kan läsa mitt invigningstal här).

Jag har aldrig varit på boxning live (jag tror faktiskt inte ens att jag sett någon hel match på tv). Men jag har sett många boxningsfilmer… Kvällen var dock en upplevelse och förutom att det blir riktigt het stämning (inte bara på grund av värmen) så var det spännande som idrottstävling. Lite extra kul var det att sitta och bredvid proffsboxningens ”el presidente”, Björn Rosengren (den mångårige boxningsledaren – inte den före detta ministern). Han svarade tålmodigt på mina nybörjarfrågor (har de inte egna handskar!?, vad betyder poängen?, är det läkarna som ensamma bryter om skador är tillräckligt allvarliga?, frågar ringdomaren om råd innan han dömer KO? o s v) samtidigt som han skötte matchprotokollet. Det var dessutom kul att kunna tjuvkika på rondresultaten efter hand…

En sak var dock inte så kul. Innan varje rond kom en lättklädd tjej in med en skylt som berättade vilken rond som snart skulle börja. De kallas ”rondtjejer” och är förmodligen en service för dem som inte förstod när speakern ropade upp precis samma information. Jag frågade Björn Rosengren om det där och han höll med om att det där är en konstig idé. Det är ju trots allt 2008 och 4 av 10 som boxas i Örebro boxningsklubb är tjejer. Dags att ta bort den där gamla manschauvinistiska företeelsen (för övrigt är den inte så gammal, Rosengren påpekade att det där inte fanns förr i tiden, jag föreslog att det nog var en Vegas-uppfinning). Andra – i boxningsvärlden – har åsikter om detta.

PS En annan come-back-kid, Hillary Clinton, avslutade (som väntat) sin kandidatur idag. Hon ställde sig bakom Obama och det får vi hoppas att hennes många väljare också gör (kom ihåg att hon hade fler väljare än Obama – Obama fick dock fler delegater; känner ni igen scenariet…?). USA – och världen – behöver en klok demokratisk president i vita huset. Låt oss hoppas att Obama klarar det. Själv tror jag (som jag skrivit om tidigare) egentligen inte att han har en chans, men förhoppningsvis har jag fel.

Staffan Werme har aldrig varit någon glättig politiker som formulerar sig i one-liners. Men på senare tid tycks han blivit allt mer svårmodig, kanske är det ansvaret för Sveriges sjunde största kommun som tynger (det borde vara ett ansvar att ta på allvar). De två senaste veckorna har hans irritation dock gått ut över media. På sin blogg kallade han den 21/5 Tvärsnytt för ”den statliga televisionen” (vilket faktiskt är felaktigt) och menade att de inte sköter sitt objektivitetsuppdrag (eftersom de inte låter honom prata tillräckligt…). Och igår (2/6) skrev han att NA kryper för makten (någon annan än honom, alltså – han uppfattar inte sig själv som makthavare trots att han leder Sveriges sjunde största kommun med 5,5 miljarder i budget, 130 000 invånare och 12 000 anställda): ”Just pengar verkar vara det som enbart styr tidningen idag. Vi är rätt många som tycker att kvaliteten sjunker lika fort som koldioxidhalterna stiger. Allt mer annonsblaska, allt mindre kvalitetsartiklar.”

Jag har i många år arbetat med kommunikation och mediarådgivning och kan inte låta bli att ge ett litet tips till Staffan Werme: det finns ofta skäl att vara missnöjd med det media rapporterar, men i allmänhet beror det på att man själv inte gjort sitt jobb tillräckligt bra. Att förolämpa media är sällan en bra idé. Eller som filmens Alastair Campbell säger när Earl Spencer skäller på media i ”The Queen”: ”Not the press, mate. You’ve got the wrong villain.”

Om du ställer dig mellan Frederick Federley och en journalist tar du stora risker. Antingen springer Federley själv omkull dig eller så tar han hjälp av en israelisk stridsvagn eller något annat han gillar. Han är (den numera nyliberala) stockholms-centerns mest lysande stjärna och han bryr sig inte det minsta om vare sig rimlighet eller att leva efter sina egna principer. Han föreslår extrema skattesänkningar och ändå tar han gärna del av skattepengar när han lekt låtsas-restaurang och gått i konkurs. Ekot berättade igår att vi skattebetalare får betala Federleys ”skojiga idé” om att starta en salladsbar av politiska skäl. Skattebetalarna får betala 65 000 kronor (mestadels till hans kompisar), andra (seriösa) företagare får stå för en kvarts miljon.

Som Katrine Kielos skriver på dagensarena.se: ”Den enda affärsidé som Fredrik Federley och Dominika Peczynski hade när de öppnade grönsaksverksamhet vid Stureplan var att inte teckna kollektivavtal. Eftersom det där med företagande inte visade sig vara lika glamoröst som i en Ayn Rand-roman (trots att de anställde ideologiskt renläriga CUF:are) upphörde affärsverksamheten efter bara tre månader.”

Federley är förvisso folkvald. Men likväl är det pinsamt att han får så mycket uppmärksamhet. Än mer pinsamt är det att hans centerpartistiska kamrater hyllar honom.

Så här skriver Örebro kommun i sin krisledningsplan:
”Kris och extraordinär händelse kännetecknas av att:

1. beslut måste fattas som involverar många aktörer,
2. besluten måste fattas under svår tidspress,
3. det existerar en känsla av osäkerhet,
4. aktörerna står hela tiden inför nya situationer,
5. insatser av många aktörer måste koordineras,
6. tillgången till information om vad som hänt är till en början begränsad,
7. improvisation och flexibilitet är nödvändiga,
8. medierna är i hög grad involverade i krisförloppet.”

När Lena Baastad och Jonas Karlsson satt och berättade om det där på lunchen (de deltar i en krisövning på eftermiddagen ) slogs vi av en intressant iakttagelse: beskrivningen av kris ligger otäckt nära beskrivningen av den budgetprocess som högern driver i Örebro kommun just nu:

1. Nära 130 000 invånare, över 11 000 anställda, nära 30 nämnder. Yepp, många aktörer.
2. Nämnder som tvingas sätta in extra möten, utskick av handlingar innan beslut fattas. Yepp, tidspress är det.
3. Inte ens ekonomikontoret är riktigt säkra på vad budgetförslaget innebär. Yepp, osäkerheten känns.
4. Beskeden förändras från vecka till vecka, både politiker och tjänstemän överraskas. Yepp, nya situationer är det.
5. (se punkt 1). Nja, så bra har ju inte koordinationen varit.
6. Fortfarande finns exempelvis ingen offentlig lista över vilka investeringar högerkoalitionen föreslår. Och en vecka före majoritetens presentation låtsades de fortfarande som om det inte fanns några färdiga siffror. Yepp, begränsad tillgång till information.
7. Utan att ens få tillgång till korrekta siffror som underlag försöker vi prestera en alternativ budget. Hepp, improvisation är nödvändigt.
8. Hela budgetprocessen är anpassad till att kommunledningen ska synas i media. Yepp, mediarna är involverade.

I Krisledningsplanen räknas ett antal exempel på situationer upp ”omfattande oväder, översvämningar, omfattande bränder, omfattande el- och värmeavbrott, omfattande dataintrång, kontaminering av dricksvatten, sabotage mm.” Uppräkningen bör kompletteras: ”Det kan också handla om den kommunala budgetprocessen.” Fast då får man också ändra formuleringen om hur man ska agera: ”Om en sådan händelse inträffar ska vi kunna påbörja en ledning snabbt, ha klara och tydliga ansvar och ha en hög kunskapsnivå för att hantera situationen.” Hepp.

För en vecka sedan bjöds Kommunstyrelsen och andra in till en heldagsgenomgång av budgetarbetet (skrev om den pinsamma tillställningen  här). Ekonomichefen tvingades konstatera att det finns en del i processen att förbättra, att material inte funnits i tid och att det dragit ut på tiden. Vi nickade, men vi insåg inte riktigt att det var ännu värre än så. Medan den styrande högerkoalitionen alla (utom Rasmus Persson) stod och hummade och svamlade utan att ge några siffror. En vecka senare presenterar alltså högerkoalitionen (fp, mp, c, kd och m) en helt färdig budget (som innebär barnomsorgspeng men som fortfarande inte innehåller några pengar till det vårdnadsbidrag som ska införas – att inte räkna på en beslutad utgift på 10-30 miljoner är som om en familj skulle glömma att budgetera för matinköpen en månad, eller att tänka bort hyran – inte direkt klok ekonomisk hushållning…).

Är det någon som tror att allt det gjorts på en vecka? Skulle inte tro det. Majoriteten bryr sig inte om vare sig öppenhet eller att vara seriösa: media fick budgeten innan vi i oppositionen fick de underlag vi behöver för att överhuvudtaget kunna göra en alternativ budget.

En sådan här dag funderar man på hur det ska bli efter 2010. Om vi (s+v) får ta över ledningen i kommunen (en del tyder på det just nu), ska vi då göra likadant? Ska vi vägra alla övriga partier insyn, information och inflytande. Idag känns det som om vi borde ”ge igen” mot den nuvarande majoriteten, men självklart inser jag att ”two wrongs don´t make it right”. Ingenting blir bättre för att man ger igen och beter sig lika illa som den nuvarande kommunledningen. Örebro behöver mer av gemensamt ansvar och fler breda överenskommelser. Även om den nuvarande majoriteten inte är intresserad. Pinsamt, säger jag. I Sveriges sjunde största stad, sa Bill.

George W Bush lär inte bara gå till historien som en av USAs minst omtyckta presidenter, han lär också bli ihågkommen för sina ”bushisms”, korkade citat som får en att tro att alltihop är påhittat. Så här sa han till Reuters i maj år 2000: ”It’s clearly a budget. It’s got a lot of numbers in it.” (”Det är helt uppenbart en budget. Det är ju massa siffror i den.”)

Jag har alltid tyckt att det där är fantastiskt roligt. Ända tills jag tillbringade en heldag med att lyssna på ”Budgetberedning” inför Örebro kommuns budget 2009. När vi kom ut därifrån påminde Jonas Karlsson mig om det där citatet. Idag lyckades nämligen majoriteten (fp, mp, kd, c och m) faktiskt nästan helt undvika siffror, kostnader och andra saker som somliga av oss tycker hänger ihop med budgethandlingar. Istället pratade de om intressanta verksamheter, åt att presentera viktiga saker att fundera över och liknande (Rasmus Persson gjorde dock en riktigt bra budgetgenomgång – med siffror och bedömningar).

Det absoluta bottennappet var när de (trots att vi pressade dem) hävdade att det inte kommer finnas någon beräkning eller avsättning i budget till de 10-30 miljoner som ett kommunalt vårdnadsbidrag förmodligen kommer att kosta*. Trots att vårdnadsbidraget ska införas 1/1 2009 (det har de nämligen bestämt, oavsett kostnad…). Pinsamt, sa Bill. Sveriges sjunde största stad, sa Bush.

* våra tidigare beräkningar på 40 miljoner gjordes innan regeringen presenterade sitt förslag

Kommunens jämställdhetsdelegation har bett att få träffa representanter från Vård- och omsorgsnämnderna för att diskutera läget för jämställdheten i äldrevården. När vi träffades på fredagsförmiddagen var det uppenbart att utmaningarna är många – vi har gjort för lite och utvecklingen går för sakta: det är för få män som jobbar inom vård- och omsorg, kvinnor har (enligt de flesta undersökningar) genomgående svårare att få vård, lönerna inom vård- och omsorg är för låga och så vidare. Genomgående glömmer vi dock bort de äldres perspektiv – vi koncentrerar oss på jämställdhetsarbetet inom personalen.

Men under mötet kom också många kloka synpunkter. Kristina Lundberg (personalsekreterare på Öster) berättade hur man försöker samla män som anställs (istället för att ha en man per grupp), män står som kontaktpersoner i annonserna och mycket annat. Sådana exempel ska vi ta med oss och utveckla. Sedan tror jag att det är tre punkter som vi måste göra något åt, när det gäller personalfrågor:

1. Medarbetare inom vård och omsorg måste få större inflytande: över sin arbetstid, sina metoder och sin arbetsmiljö.
2. Lönesättningen måste bli mer rättvis inom vård- och omsorgsyrken: inte genom att alla ska få samma (högre) lön utan genom att de som gör ett bra jobb ska uppmärksammas och belönas för det.
3. Professionaliseringen måste öka och statusen höjas. Det måste exempelvis vara möjligt att använda Örebro kommuns personalsystem för att registrera kompetens (exempelvis undersköterskor som har utbildning i demens eller legitimerade barnmorskor som arbetar som sjuksköterskor) – idag vet vi mycket lite om den enskildes kompetens och erfarenhet och vi delar inte ens in den gigantiska gruppen ”undersköterskor” i undergrupper (medan det exempelvis finns 3-4 olika typer av ”vaktmästare” anställda i kommunen…).

På förmiddagen följde jag med Almby hemvård (eller rättare, jag följde med en person: Agneta) för att lära mig mer och se hur det är därute i den där Verkligheten, som folk pratar om… Och det visade sig att det i Verkligheten är väldigt mycket bättre än man kan få en bild av i rapporter, mätningar, reportage och liknande. I Verkligheten är personalen engagerad och gör ett fantastiskt jobb för de äldre som behöver hjälp. I Verkligheten har hemvårdsgruppen en chef som har totalkoll på varje individ och ser till att en kvinna som mår dåligt får besök varje timme för att hon till exempel ska få i sig vatten. I Verkligheten fungerar hemvården, kort sagt, precis som vi hoppas att den ska fungera.

I Verkligheten gör också de anhöriga (maka/make och andra) ett oerhört jobb och gör det som personalen fått i uppdrag att göra. I Verkligheten saknas korttidsplatser för äldre som inte klarar sig hemma och personalen känner sig otillräcklig därför att de inte hinner med allt det de skulle vilja göra. I Verkligheten krånglar kommunen till det i onödan för äldre som behöver vård. Och framförallt: I Verkligheten är det enorm skillnad mellan dagar då det flyter på (som den här förmiddagen) och de dagar då problemen hopar sig (någon/några i personalen är sjuka och alla turer får göras om, det krävs vak hos någon som blivit mycket sjuk och så vidare).

Det finns problem i äldrevården, det är uppenbart att det behövs en del förändringar. Några punkter som vi måste jobba mer med framöver är:

1. Vi måste förbättra korttidsvården. Dels måste det alltid finnas platser för dem som är på väg ut från sjukhuset och inte klarar sig i hemmet och dels måste korttidsvården vara tydligt inriktad på rehabilitering (förutom självklart när det handlar om att ge extra trygghet under den sista tiden i livet – då blir synsättet självklart annorlunda).
2. Vi måste bli bättre på att ge vardaglig avlastning för anhöriga och närstående. Idag är det alltför ofta antingen eller som gäller: antingen får den anhörige bära alltför tung börda eller så gör kommunen ”allt”. Det är inte alla som klarar att hitta rätt nivå på insatserna (som jag tyckte Agneta gjorde) och det är många anhöriga som känner att de inte får någon hjälp alls. Anhörigas/närståendes insatser är avgörande för att äldre med vårdbehov ska få tillräcklig hjälp, men vi kan aldrig förvänta oss att närstående ska orka med hur mycket som helst.
3. Det måste rimligen vara möjligt för äldre att ta med sig husdjur till vårdboenden och liknande. Det är inte rimligt att kräva att äldre ska behöva lämna sina livskamrater bara för att de behöver få mer omfattande vård – det måste exempelvis gå att skapa ”husdjurs-avdelningar” på vårdboenden (idag är kommunen rätt restriktiv när det gäller husdjur på särskilt boende).