Maj Wechselman skriver i Aftonbladet om utrikesminister Carl Bildt (m) och hans minst sagt skumma affärer. Wechselman är inte alltid något sanningsvittne men hon har rätt i beskrivningen av Carl Bildt. Fortfarande, som utrikesminister, har han placeringar i ett Legg Mason, som äger en av USA:s största porrföretag. I KU hävdade han att han ägnade sig åt etikfrågor/”Public governance”. Erotik, sensuella bilder, vågade bilder. Många namn har man hört, men ”public governance”? Den var ny.

Fast egentligen borde man vara glad över den placeringen. Porr har åtminstone i de flesta fall, åtminstone i någon grad, någon yttre likhet med kärlek. Det är kort sagt bättre än mycket av det andra Bildt ägnat sig åt: Bildt har inte haft några problem med att liera sig med multinationella företag inom vapenbranschen som lobbar för att starta krig. Inte heller att ha styrelseuppdrag i företag som samarbetar med militärdiktaturer som mördar sin egen befolkning (bland annat för att gynna Bildts företag). Och han har självklart inget emot att vara inblandad i skumma affärer med ryska skummisar.

Han är alltså utrikesminister i Sverige. En gång i tiden var Sverige berömt för att stå på de små ländernas sida, för att stå upp för mänskliga rättigheter och förtryckta folk. Men det var förr. Nu är ledstjärnan något annat. Ett gyllene dollartecken, sannolikt. Det är nog det som är de ”nya moderaterna”.

PS Rubriken anspelar på ett skämt som Wechselman citerar: ”Följande skämt går mellan svenska journalister: –Vet du vad som är skillnaden mellan Gud och Carl Bildt? – Gud tror inte att han är Carl Bildt.”

”Vi vill göra Örebro till världens bästa mötespats”. En så ambitiös rubrik var det på torsdagens seminarium, arrangerat av Örebro convention bureau. Alla inbjudna talare var överens om att Örebro tillhör eliten bland ”mötesstäder” i Sverige. Och det var inte några partiska örebrovänner som sa det: de inbjudna är tunga aktörer som är välkända i branschen.

Att Örebro är duktiga på det här är avgörande för jobben i Örebro. Mötesturismen omsätter cirka 59 miljarder. Bara i Sverige. Om Örebro då kan bli bäst i klassen ”städer med 100 000 invånare” (vi kan aldrig tävla med Stockholm eller Göteborg) innebär det massor av jobb till örebroare. En genomsnittskongress varar fyra dagar, och snittdeltagaren gör av med 5 000 kr på boende, 1500 kr på restaurangbesök, 745 kr på shopping och 570 kr på övrigt (nöjen och annat). Det blir många jobb i Örebro det, jobb som nsätan uteslutande går till Örebroföretag med örebroare anställda. Bara plus alltså. Dessutom gör det Örebro bättre, Henrik von Arnold som jobbat med Göteborg & Co påpekade att uppsvinget i mötesturism är en förutsättning för att Göteborg idag har flera krogar med Michelin-stjärna, bättre transporter till och från och ett större kulturutbud.

Och Örebro har goda förutsättningar. Vi har bra och moderna anläggningar, mitt i staden. Vi har många hotell (fast det är för få) inom gångavstånd (”knappt ens det, det är bara ett kliv” som någon sa). Vi ligger centralt, har bra kommunikationer (flygplatsen är inte oviktig…).

Det var skälet till att vi – i bred politisk enighet – satsade på Conventum Kongress och Conventum Arena. Men alla var inte för: tre av partierna i den högerkoalition som styr Örebro var emot, och tyvärr tycks moderaterna och kristdemokraterna (som var för) vikt ner sig för att inte stöta sig med Staffan Werme, Fredrik Persson och Rasmus Persson. Tråkigt, för vi skulle behöva en bred enighet bakom en långsiktig satsning på mötesturism och besöksnäring. Men tyvärr är det motvilligt som kommunledningen satsar på dessa frågor.

Så därför kanske man inte skulle bli överraskad när man tittar ut över församlingen som lyssnar på detta seminarium. Här finns tungt folk inom hotell, turism, besöksnäring och kongressarrangemang. Men nej, inte var kommunledningen där inte. Inte där heller. Något annat var självklart viktigare, kanske hade de något viktigt internt möte för att komma överens om någon fråga som de verkligen inte är överens i.

REV Vad är det bästa de hoppas ska hända? Jag kan inte komma ifrån frågan efter gårdagens derby. Än en gång oavgjort. Än en gång en (felaktigt dömd) straff åt aik. Än en gång puckon på läktaren. Och än en gång fokus på något annat än fotboll. (Känns som jag skrivit om det tusen gånger förut, här är några: 2006-08-28,  2006-08-30, 2007-10-09, 2008-04-15).

Ett eller flera puckon smugglar alltså in raketer på läktaren när de ska se en fotbollsmatch och mitt under matchen siktar de på det ena lagets målvakt och träffar nästan. Eftersom det rimligen inte kan handla om en stundens ingivelse måste de ha tänkt ut det i förväg. Och då undrar jag alltså: vad är det de hoppas ska hända?

Att aik ska tvingas byta målvakt, att de ska göra slut på bytena och få spela en man kort? Att färre ska gå på fotbollsmatcher (själv har jag – trots årskort på Söderstadion – mer eller mindre slutat gå på derbyn, det är alldeles för ofta alldeles för olustigt). Att fokus ska flyttas från matchen? Från domarens märkligt dömda straff som gav aik ledningen?

Nästan all rapportering från matchen handlar om bråk, om skandaler och om puckon på läktaren (och i skuggan av matchen hittar vanligtvis kloka personer som John Johansson på bisarrt puckade idéer). Att allsvenskan har usla domare borde diskuteras, liksom det faktum att aik så ofta får straff på Råsunda (där som av en händelse fotbollsförbundets ledning finns). Att fotbollsförbundet alltid tycks gynna fundera på om det kanske är så att aik då och då gynnas otillbörligt kan man ju hoppas på. Men sedan kommer man ju på att chefen för Svenska fotbollförbundet heter  Sune Hellströmer och har, som av en händelse, varit vd för aik. Sicken slump.

Tillbringade torsdagseftermiddagen på Wurths huvudkontor som en del i samarbetsprojektet ”Nyfiken på” där kommunpolitiker och näringslivsföreträdare lär sig mer om varandras roller. Det var drygt tre intressanta och lärorika timmar som jag tillbringade med vd Torbjörn Seger och vice vd/ekonomichef Lars Modig. Vi ska träffas igen men några viktiga slutsatser från torsdagens möte tar jag med mig:

1. Wurth är otroligt viktigt för Örebro och att de etablerade huvudkontoret här ska vi vara väldigt glada för. Nu gäller det att kommunen visar att pratet om att skapa ett bättre näringslivsklimat inte bara är ord: Wurth vill bygga nytt och hoppas få besked om att få köpa en ny tomt till oktober. Återstår att se om kommunen förmår vara så snabb som man säger sig vilja vara.
2. Wurths verksamhet är på flera sätt värd att studera för oss i politiken. För det första är deras förflyttning från produktfokus (typ skruvar och muttrar) till fokus på kundens helhet (att erbjuda lösningar för hela hanteringen av skruvar och muttrar) avgörande för svensk framtida konkurrenskraft: vi måste förmå utnyttja att vi har en välutbildad befolkning, att vi är kreativa (jo, enligt de flesta undersökningar är svenskar i genomsnitt mer kreativa än i många konkurrentländer) och att vi finns nära. För det andra är hela idén med ”samresande” värd att utveckla mer; samresande bygger på att alla, från vd till administratör, följer med ut för att få en bild av hur säljjobbet går till, hur lagret fungerar och så vidare. Detta utvecklar båda delar och innebär både att exempelvis chefen får veta vad som fungerar i verkligheten (och vilken information som når ut…) men också att säljaren får stimulans (och faktiskt säljer mer!). Vi politiker är för dåliga på att göra på det sättet: vi borde vara med och studera mer hur det går till i kommunens verksamhet (men vi ska också inse att de flesta av oss faktiskt inte har tillräcklig kunskap för att ”göra jobbet”, det är en särskild kunskap att vara lärare, undersköterska eller sjuksköterska).
3. Kampen för flygplatsen är livsviktig för jobben i Örebro! Alla jag träffade på Wurth pratade om flygplatsen, och eftersom det faktiskt är så att den på allvar är hotad på grund av kommunledningens klantigheter och långbänkar så måste alla vi som faktiskt tror att flygplatsen behövs i länet ta ställning ännu tydligare.
4. Att ändra attityd till företagande (och medborgare) är lika viktigt som det är svårt. Kommunen måste bli mer serviceinriktad och försöka lösa de problem som företagare och medborgare har utan att skapa fler och större problem. Torbjörn och Lars berättade om när Wurths ägare, Reinhold Wurth, var i Örebro på väg från middagen på slottet sa att han tyckte att det var skräpigt i Örebro. Han sa att om han varit ledande politiker/tjänsteman hade han tagit en kvast och gått ut på torget och börjat städa, då skulle säkert andra politiker och tjänstemän följa efter. Det handlar om att leda genom att gå före, även om en kommun fungerar väldigt annorlunda än ett företag med en karismatisk ledare (jag är inte säker på att det räcker med att Staffan Werme sopar torget – men det är en bra start).

[REV] Jag hade nog tänkt inleda efter-semestern-bloggandet med inlägg om verksamhetsplanering i Vård- och omsorgsnämnd väster eller något annat som rör det politiska arbetet. Men när jag läste NA idag inser jag att det inte är möjligt. Det första inlägget i augusti måste tyvärr handla om Staffan Werme (fp), ordförande i Kommunstyrelsen i Sveriges sjunde största kommun. Än en gång.

Staffan Werme är nämligen inte bara folkpartist och KS-ordförande. Han är också jurist och borde rimligen veta en hel del om exempelvis grundlagen. Ändå uttalar han sig i dagens NA på ett sätt som är på gränsen till vad som är förbjudet i Tryckfrihetsgrundlagen och Yttrandefrihetsgrundlagen (för att få lite mer bakgrund till på vilken sida gränsen Werme tranpade har jag ställt en fråga till stadsjuristen om tidigare juridiska tolkningar och liknande). Där finns nämligen det så kallade efterforskningsförbudet som säger att ”företrädaren för en myndighet inte får försöka ta reda på vem som lämnat uppgifter till media. Han eller hon får inte heller utöva någon form av påtryckning eller hota om någon form av repressalieåtgärd för att någon anställd ska avslöja läckan. Syftet är att anställda utan risk ska kunna berätta för en journalist om hur det är på arbetet. Det är alltså straffbart för en arbetsgivare inom offentlig sektor att försöka ta reda på vem som är källan.” (citerat från Journalistförbundets hemsida)

Att han i till tidningen säger ”jag vet att jag inte får ställa den frågan” är nämligen ingen friskrivning från vad lagen säger. Åtminstone inte etiskt, politiskt eller moraliskt. Lagen är inte bara tänkt att skydda offentliganställda från att berätta om exempelvis oegentligheter. Lagen ska också förhindra den typen av skrämsel och påtvingad tystnad som Staffan Werme vill åstadkomma med sitt uttalande. Vad han egentligen syftar till är ju att få kritiker att sluta kritisera kommunledningen. Med tanke på att den nu styrande högerkoalitionen i Örebro sade sig vilja ha ett ”öppet och tydligt” ledarskap är det ännu mer upprörande att man nu lägger så mycket kraft på att skrämma kritiker till tystnad. För övrigt är det inte första gången som en ledande företrädare för majoriteten (åtminstone nästan) bryter mot efterforskningsförbudet, så det handlar inte om enskildheter – det handlar om en grundläggande slutenhet och rädsla för kritik.

Sedan är det givetvis en gåta varför Staffan Werme lägger så mycket kraft på att angripa budbärarna för kritiken, istället för att lyssna och försöka göra något åt problemen. Nu senast var det Handelskammarens VD som fick del av Staffans vrede (här är fler exempel från våren). Men sanningen är nog – dessvärre – att Staffan Werme inte är intresserad av att bidra till en positiv utveckling för flygplatsen.

Jag är inte troende, så lördagskvällen var förmodligen det närmaste en religiös upplevelse jag kommer. När Kent kommer hem till sitt Eskilstuna blir det alltid känslosamt med mycket mellansnack. Och fullkomligt lysande.

Om Eskilstuna-Kuriren, Svenska Dagbladet, Aftonbladet eller The Sunday Times väljer att recensera konserten är jag säker på att det blir en 5:a. Om NA var där blir det kanske ett nytt toppbetyg enligt deras ”Kent-skala”: kanske 1,5 (men förhoppningsvis var inte NAs sedvanlige recensent där). Jag har en gnagande känsla av att Kent inte kommer tillbaka till Örebro – jag tror att NAs bedrövliga recension efter vinterns spelning kan spela roll när nästa turnélista läggs. Och om något sådant skulle hända med Eskilstuna-spelningarna vore det inte bara en förlust för tunaborna. Det vore verkligen att beröva mänskligheten stora ögonblick.

På väg hem efter konserten jämförde vi, självklart, spelningen med andra fantastiska Kent-konserter och även om det alltid är låtar man saknar (för lite från Vapen&Ammunition är vår vanliga dom – vi saknade verkligen Socker, Elite och Sverige) var det svårt att vara gnällig igår. Jag är lite bitter för att jag tillhörde den minoritet av publiken som röstade på Klåparen när vi fick chansen att välja (fast Utan dina andetag är ju också fantastisk). Men å andra sidan fick vi en lysande version av Blåjeans och massa gamla pärlor från tidernas begynnelse (förmodligen någonstans i mitten på 1600-talet, då de enligt Jocke Berg gick ut gymnasiet – fast eftersom jag och Jocke är jämngamla så tror jag inte det stämmer helt;-)).

Som ni förstår är det semestertider även på bloggen. Så följande blir nog den enda politiska kommentaren här på länge: Eftersom det episka mästerverket Beskyddaren var tillbaka i låtlistan (bara det var värt hela entrépengen) behövs det inga politiska mellansnack för att göra det helt uppenbart att ingen annan kan sjunga klassanalys, vänsteråsikter och rättvisepatos bättre på svenska (en gång i tiden var introduktionen till Blåjeans ofta lagom dolda politiska ställningstaganden, men de har försvunnit med åren). Från arbetarklasshyllningen i Elite till politik-i-förbifarten i Ingenting (”reklamen avbryts för sport”).

Arbetarklass-stämpeln kan ofta bli lite gubbig (Springsteen är lysande men rätt grabbig, Lundell bara gubbig). Det existerar nästan inte några könsbestämningar i Kents texter. Det är vänner, närstående, familj. Människor. Men sällan tjejer, killar, kvinnor eller män. Det blev tydligt igår när Håkan Hellström bara en liten stund tidigare stått på scenen och pratat om de ”damer” han träffat (också en bra konsert för övrigt). Man kan kanske inte begära en genusanalys hos alla artister men för mig var det nog första gången jag noterade frånvaron av kön i texterna. Kanske blev det också mer uppenbart på grund av publikens sammansättning, Karin (min fru) påpekade att det var fler patetiska män som tror att de är unga rockers än det brukar vara. Och förmodligen var det männen som nästan kände Kent när de var unga (och som nu följaktligen är i min ålder…) som trodde att luftgitarrspelandet ser läckrare ut ju mer man övar… Och ju mer man brölar.

Men klassanalysen sitter där. Och det handlar inte bara om arbetarromantik, i Beskyddaren handlar det om något mycket djupare, och – inbillar jag mig – inte så genusberoende. Jocke Berg presenterade den som en låt ”om klasskänsla och självförakt” (tror det var när jag hörde Beskyddaren första gången, på Heaven i Stockholm). I Beskyddaren är det uppenbart att klassanalysen inte bara handlar om yrkestitlar, om ”arbetaryrken” eller arbetarromantik. Det handlar om känslan av att inte räcka till, att inte kunna koderna och att vara märkt för livet.

För mig handlar det om alla dem som, oavsett om de är ”arbetare” eller inte, känner att de inte räcker till – att de inte kan förverkliga sina ”bästa stämningars längtan”. Och visst kan det handla om dem som har ”arbetaryrken”, men det kan lika gärna handla om dem som gjort klassresan och blivit den första som pluggade vidare eller om andra som har alla yttre attribut för ett ”lyckat liv” men som innerst inne inte känner att de riktigt hör till. Beskyddaren beskriver det som är så otroligt svårt: att det handlar om självkänslan, om att tro att man klarar det. Eller rättare: att inte tro att man klarar det. För Jocke Berg, vore inte den svartrockande indie-tunabo han är om han inte utgick från att det var kört… Och det är väl den viktigaste invändningen: i Beskyddaren kan man få en känsla av att det är kört.

För en praktisk politiker som mig motiverar Beskyddaren mer resurser till fritidsgårdar, föreningsliv och kultur. Men framförallt handlar det om satsningar på skolan så att alla barn lämnar bär sitt huvud högre än när de började – inte tvärtom. Och det handlar om hur man ser på skolan som ett verktyg för ökad självkänsla och trygghet – inte bara hårdfakta och batonger (det där kan Jan Björklund aldrig förstå). Beskyddaren är en bra utgångspunkt för en diskussion om det moderna klassamhället och vad Socialdemokratin gör åt det. Tänk er ett seminarium på det temat med Jocke Berg som inledare… Fast det tar jag tag i efter sommaren…

På den här sidan händer det ovanligt lite just nu. Och det beror faktiskt inte i första hand på sommar och semester utan på att jag och Eva-Lena Jansson startat ett nätverk, Sossar mot storebror, som just nu tar en del tid. Och det är det värt: många är intresserade och ryktet om nätverket sprids så sakta. Läs mer på www.sossarmotstorebror.se och gå med!

Att sälja skattebetalarnas egendom borde vara en stor sak. Men när det handlar om ideologiskt motiverade försäljningar till högerkoalitionens kompisar då glömmer man allt sånt. Ni får ursäkta att jag tar i, men det här ärendet är verkligen pinsamt. Först kallar man samman till ett extramöte i Programnämnd Samhällsbyggnad, en timme före Kommunfullmäktige (nu på morgonen), där man tänkte trumfa igenom ärendet. Men eftersom man insåg att man bröt mot kommunens regler (eftersom kallelsen till mötet kom till ledamöterna i tisdags…) så avslutades mötet klockan 8.10 och majoriteten berättade att de sätter in ännu ett extramöte. Den 7 juli…

Dags för en kortkurs i demokratiskt sinnelag: ordet respekt stavas R-E-S-P-E-K-T och brukar allmänt betraktas som en förutsättning för öppen dialog och annat som demokratin förutsätter. Immanuel Kant kallade det för det kategoriska imperativet: ”handla så att maximen för ditt handlande kan upphöjas till allmän lag”. I Bibeln beskrivs det som att man ska behandla andra såsom man själv vill bli behandlad. Tänk på det, ni som nu ingår i majoriteten. Om några år är det ni som är i opposition.

Onsdagen den 18:e juni går inte till historien som någon vidare bra dag. Riksdagen röstade igenom FRA-lagen, Kommunfullmäktige i Örebro röstade igenom högerkoalitionens (riktigt dåliga) budget för 2009 och Sverige åkte ur EM efter en förnedrande uppvisning av Ryssland. Något bra hände dock: under onsdagen skapade vi www.sossarmotstorebror.se och redan har många anslutit sig i kampen. Detta tror jag kan leda till något väldigt bra i framtiden, onsdagens bakslag lär inte leda till något gott.

[REV 080618kl14.45] Nu på morgonen återremitterade riksdagen FRA-lagen till försvarsutskottet för en omarbetning. Målet är tydligen att det ska ske under dagen och att ”nytt” beslut ska fattas redan ikväll. Därmed är alltså uppenbarligen Centerpartiets extrema frifräsare, Fredrick Federley, nöjd. Han är emot lagen, har medgett att han vill rösta nej men inte vågar och nu tycker han att han fått sin vilja igenom – trots att omarbetningen inte kommer att tillföra något nytt. Den kommer inte att begränsa statens möjligheter att övervaka helt oskyldiga personers mail och telefon och den kommer inte att garantera källskydd och andra grundläggande rättigheter som tryckfriheten förutsätter. Och vad värre är: den kommer sannolikt inte att innebära att en enda terrorist grips.

Alla de svenskar som oroar sig för att deras integritet och frihet inskränks skrattar åt Federley. Eller gråter. (Hanne Kjöller skriver klokt om Federley och hans centerkompisar i DN).

Skrattar för att det nu blivit uppenbart att Federley bara är intresserad av uppmärksamhet – inte av att förändra något på riktigt – och att hans principer inte är så mycket värda. Han hycklar och han beter sig som en pajas.

Gråter för att riksdagen idag tar ett steg i riktning mot Orwells övervakningsstat som tidigare bara förekommit i Stasis Östtyskland och andra hårdföra diktaturer. Och för det borde man självklart gråta. Skönt att veta att vi är många som protesterat (och protesterar).