Aftonbladet skriver (på webben) om hur Gerd Pagrotsky håller koll på sin son Leif. Eller egentligen handlar ju artikeln om hur äldre på ett enkelt sätt kan ha kontakt med sina barn och närstående. Och det är viktigt både för barnen och för föräldrarna. Detta borde vi utveckla mer – det måste vara lättare för barnen att hålla kontakten med sina åldrande föräldrar, och det måste vara lätt för föräldrarna att få kontakt om de behöver hjälp – eller om de bara vill prata.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i Örebro har också föreslagit sådana satsningar. I vår alternativ-budget för 2009 (och för tidigare år) har vi föreslagit en utredning för att ta fram ett ”paket” med sådana tjänster som borde erbjudas till alla äldres närstående under 2009. Dessutom har vi avsatt resurser för att ”skapa en trygghetsjour som både äldre och deras närstående ska kunna nå via telefon dygnet runt. Ett telefonnummer ska vara en enkel väg till information, rådgivning och möjligheter till stöd. På så sätt ska de själva slippa hålla reda på när de ska vända sig till kommun, landsting eller någon annan instans. Arbetet ska göras i samverkan med landstinget.”

Dessutom har vi Socialdemokrater i vårt rådslag om äldrefrågor skrivit en hel del om just hur vi kunde använda tekniken för att skapa ökad trygghet. Så här skriver vi: ”Att bli ”mamma till sin egen mamma” är en svår omställning. För många örebroare skapar oron för en åldrande far eller mor en stor otrygghet som skapar stress. Vi tror att det går att öka de närståendes trygghet med hjälp av ny teknik, exempelvis genom automatiska larm till mobiltelefonen, möjlighet till samtal via webbkamera och andra tjänster.”

Den här typen av lösningar kunde vara en viktig del i den ”trygghetschock i äldrevården” som jag brukar prata om. Tyvärr har ju inte vi Socialdemokrater så mycket inflytande i Örebro kommun just nu. Och den majoritet som styr verkar inte så intresserad.

Alla är jämlika. Men några är mer jämlika än andra.

Det är tydligen ett problem att privatläkare (som går på den nationella taxan) fuskar. Så därför vill regeringen att det ska vara möjligt att granska huruvida de sköter sig. Det kan tyckas självklart: att de skattepengar som betalar läkare som behandlar privatpersoner ska göra rätt för sig – och att det ska gå att kontrollera. Men nejdå, det är tydligen ett jättehot. Till exempel mot den mest jämlike av dem alla: kungen.

Hans livmedikus (jodå, det heter så) tänker vägra lämna ut uppgifterna om så begärs. Han tycker att både han själv och hans krönte patient ska vara befriade från sådana banaliteter som att göra rätt för sig. Ytterligare ett skäl för att avskaffa monarkin?

(För den som blir orolig: om landstingen kontrollerar en patientjournal så gäller självklart sekretessen – precis som i all annan vård. Ingen har föreslagit att kungen, eller andra privatpatienter, ska undantas från sekretesslagen.)

Republikanska föreningen hade årsmöte i lördags och eftersom jag är lokal kontaktperson i Örebro ringde NA för att ställa några frågor. Jag hävde (bland annat) ur mig att det ju kunde vara bra reklam, så att vi blev fler aktiva här i Örebro. Och skåda medias genomslag! Raskt strömmar det in nya medlemmar (nåja, några i alla fall). Och fler är välkomna – gå med här!

I Örebro finns cirka 3300 barn som är mellan 1 och 3 år. De allra flesta av dessa är i förskolan på dagarna. Och de allra flesta trivs jättebra. Det är de barnen som drabbats mest när den högerkoalition som styr Örebro låtit bli att satsa mer på förskolan – trots att barnen blivit fler i många områden i Örebro.

Det är också de barnen som betalar för att 200 stycken ska få ett vårdnadsbidrag på 3000 kr per månad, det blir 3333 kronor per barn. Istället för att lägga 11 miljoner på ett vårdnadsbidrag till 200 örebroare (det är det antal Lennart Bondeson (kd) anger sig vara nöjd med) kunde man alltså ha satsat mer pengar för att förbättra förskolan, till exempel genom att göra barngruppen mindre eller anställa fler förskollärare eller barnskötare. Det är det valet handlar om: 3333 kronor per barn mellan 1 och 3 år till förskola som de flesta använder – eller 3333 kronor per barn för att några få ska få vara hemma. Svårare är inte valet.

Idag blev det övertydligt i NA: på ena sidan jublar några över att skattebetalarna ska betala dem 3000 kronor i månaden för ett vårdnadsbidrag. Någon sida senare beskrivs problemen med för lite resurser i förskolan, och den folkpartistiske ordföranden i nämnden tycks inte se kopplingen mellan 11 miljoner mer till vårdnadsbidrag – och brist på resurser till förskolan.

Vi socialdemokrater har tjatat och tjatat om att det behövs mer resurser till förskolan, att det behövs fler platser, fräschare lekgårdar och mer personal. Högerkoalitionen har inte lyssnat. Istället inför de vårdnadsbidrag. Och vem är det som tjänar på det? (Här kan du läsa detaljerna och beräkningarna om vårdnadsbidraget.)

Imorgon presenterar förmodligen kommunledningen i Örebro sitt förslag på hur de vill använda 20-48 miljoner av skattebetalarnas pengar till ett kommunalt vårdnadsbidrag. Idag presenterades några alternativ (därför summan ovan) men konstigt nog verkade alla bygga på att föräldrarna inte ville ta ut vårdnadsbidraget förrän barnet är 15-18 månader. Anledningen till detta är självklart att kommunens pengar egentligen inte räcker till ett nytt (ofinansierat) vårdnadsbidrag. Så därför föreslår kommunledningen en utformning av bidraget som bygger på att föräldrarna inte tar ut full föräldraförsäkring utan att de tar mindre ersättning, fast under längre tid. Det är ungefär som om vi skulle säga att man inte får ha barn på dagis förrän de är 15 eller 18 månader – trots att föräldraförsäkringen inte räcker så länge. Det kan ju verka konstigt för dem som tjänar mycket; men det finns trots allt en del människor som faktiskt behöver plocka ut hela sin lön… Även när de får barn.

Jag är verkligen inget orakel. Alla tips och förutsägelser jag levererar tycks slå fel. Visserligen är det ibland positivt, men ändå:

Jag trodde att John McCain skulle bli USAs nästa president. Det blev (som tur är) Barack Obama.
Jag trodde att Hammarby skulle vara med i toppstriden i herrallsvenskan.Vi slutade nia.
Jag trodde att aik skulle åka ur allsvenskan (fast det tror/hoppas jag alltid – så det kanske inte är en förutsägelse…). De slutade femma.

Tidigare har jag också försökt slå vad med folk om att Staffan Werme inte skulle förbli KS-ordförande hela denna mandatperiod. Men sedan slutade jag med det eftersom han och hans kompisar i högerkoalitionen gullar så otroligt mycket med varandra. Och nu kanske mitt ursprungstips, som jag alltså slutat tro på, slår in i alla fall…

Det enda som tycks stämma är att jag trodde att det skulle gå bra för ÖSK, och en sjunde plats (före bl a Hammarby) är väl godkänt.

Men apropå Staffan Werme, som alltså kandiderar till EU-parlamentet: Ska man tolka hans kandidatur som att han vill bort från Örebro? Och vem ska ta över efter? Vet de andra partierna om detta och har en process redan startat eller blir det en öppen strid mellan partierna? Frågorna hopar sig, men eftersom jag uppenbarligen inte är så bra på att förutspå framtiden så passar jag denna gång.

Gustav Möllers klassiska formulering är alltid aktuell, “Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Men det finns tillfällen då det gäller mer än annars. DN skriver idag om en rapport från Socialstyrelsen som visar att var femte skattekrona i landets totala vårdbudget beror på en skada som orsakats i vården. Det är pinsamt. Förutom att det innebär ökat lidande och förslösade pengar så är det förmodligen det största hotet mot en offentligt finansierad vård: om vi inte förmår sköta det gemensamma bättre än så kommer kraven snart att komma på fler privata lösningar. Och vem tjänar på det?

På eftermiddagen gästade professorn i geriatrik, Gunnar Akner, Socialdemokraternas lokal för att tala om äldrevården. Det var Pell Uno Larsson som arrangerat det hela, inom ramen för vårt lokala rådslag om äldrefrågor, och mötet var mycket välbesökt. Och mycket intressant. Det finns anledning att återkomma till Akners idéer men just nu tänkte jag i huvudsak punkta ner fem egna slutsatser från hans föredrag (Gunnar Akner har en mycket intressant helhetsidé om hur äldrevården i Örebro län skulle kunna lyftas rejält genom en samordnande ”Äldrevårdscentral” som fungerar som utvecklingsenhet och kompetenscentrum, men den idén förtjänar fler rader än så här).

1. Oavsett organisationsform måste vi hitta knep för att ”tvinga” oss själva, vårdpersonal, chefer, medborgare, anhöriga och alla andra att tänka ”individ som behöver vård och omsorg” före ”vem ska betala det här, vems ansvar är det?”. Det där är lättare sagt än gjort, men inget kan vara viktigare: Revir, titelsjuka, stuprörstänkande och svarte-petter-tänkande måste ersättas av helhetssyn.
2. All äldrevård måste kopplas närmare forskning och utveckling. Det handlar delvis om att utnyttja universitetets resurser bättre (Akner pratade mycket klokt om detta), men också om att göra utveckling till en naturlig del av vardagsarbetet. Det måste alltid finnas resurser till reflektion, etiska diskussioner och vidareutbildning.
3. Vi måste hantera balansen mellan å ena sidan behovet av att samla informationen om den enskildes hälsa och sjukdom och å andra sidan rädslan för att bygga upp sårbara databaser fulla av känslig information.
4. Vi kan inte acceptera dagens övertro på medicinering – inte så att vi ska sluta använda läkemedel, men vi måste se till så att det är rätt läkemedel som används och att de ska tas bort om de inte gör nytta (eller skada). Det kan ju låta självklart, men det faktum att det inte alls är självklart visar hur viktig frågan är.
5. Lika självklart som vi (numera) tycker att det är att erbjuda servicetjänster för alla över 80 år, lika självklart borde det vara att erbjuda återkommande hälsokontroller för alla över 80 (eller möjligen för alla över 70). Särskilt gäller det självklart de äldre som är sjuka och i synnerhet de med flera hälsoproblem.

Annat jag skrivit om äldrefrågor finns här.

Förväntningarna på Barack Obama som ny president i USA är enorma. Jag vill lägga till en punkt: ”Please, Mister President-Elect Obama – gör något åt Martin Hansson, fotbollsdomare i allsvenskan och Champions league. Han avgör ständigt matcher genom felaktiga straffar (och andra domslut) och är kort sagt en katastrof. Att han då och då erkänner sina misstag är inte en ursäkt, Mister Obama, men du behöver inte sätta in vare sig US Navy eller liknande. Men du kan väl utöva lite inflytande? (Fotboll är det ni amerikaner kallar soccer – som i ”soccer-moms”.)

[REV] Så j-a skönt det kan vara att ha fel! Övriga kommentarer är nästan överflödiga: Barack Obama vann, mycket tack vare att grupper som inte brukat rösta mobiliserades. Det är så stort att det nästan inte går att ta in. I alla fall inte just nu. Om det känns så här bra att ha fel ska jag se till att ha fel oftare!

Eftersom alla tankar och alla diskussioner handlar om Det Historiska Som Skedde I Natt så måste jag nog ändå utveckla. Jag tycker inte att det största med Obamas seger är att USA fått sin första svarte president (även om det självklart också är enormt stort och historiskt). Större ändå, tycker jag är de långsiktiga förändringar som valet kan innebära för amerikansk politik (och för politik i resten av världen):

1. Amerikanerna brydde sig inte om ”balans-argumentet”: att det oftast inte blir samma parti som styr kongressen och Vita Huset (det känns i och för sig som om det där oftare drabbat demokratiska presidenter tidigare i historien). Det innebär att demokraterna nu har en enorm chans att minska klyftor, ge fler chansen och förbättra livet för miljoner amerikaner. Förutom att det sannolikt påverkar USAs utrikespolitik.

2. Barack Obama kommer sannolikt att få utse mellan 2 och 4 av domarna i USAs högsta domstol. Och med tanke på att de sitter hur länge som helst och påverkar rättigheter och rättvisa för alla amerikaner så är det där enormt viktigt. Om McCain fått chansen att ersätta ”liberala” domare med abortmotståndare som gillar dödsstraff och tortyr och hatar homosexuella så hade det självklart varit en katastrof. Nu öppnas nya möjligheter att förändra det amerikanska samhället.

3. Den fantastiska mobiliseringen kan förändra förutsättningarna för amerikansk politik för evigt, och vitalisera demokrati och politik även i Sverige och i andra demokratier. Att miljoner unga, svarta och andra grupper som annars röstat i lägre utsträckning än andra faktiskt gick och röstade i detta val påverkar förutsättningarna för politik runt hela världen. Obama visade att det är möjligt att vinna genom att mobilisera – att engagera fler och att skapa en verklig gräsrotsrörelse. Det ger hopp också för svensk politik.

4. Att en helt osannolik kandidat kunde bli president är i sig en viktig markering. För ärligt: är det någon som tror att svenskarna skulle rösta fram en statsministerkandidat som hade utomnordisk härkomst, som suttit fyra år i riksdagen, som var 45 årig jurist med en väldigt intellektuell framtoning? Någon?