Det finns en del som tycker att det är ett jätteproblem att den mesta vården i Sverige utförs av landsting och kommuner. Det behövs mer mångfald, heter det. Vården blir bättre av fler alternativ. Och delvis har de rätt: visst är det bra om det finns mångfald – att nya idéer kommer fram och prövas utvecklar vården. Problemet är bara att det inte uppstår mångfald när man gör som högern vill. När man lägger ut mer på entreprenad, på upphandling och använder ”utmaningsrätt” stärker det bara de stora drakarna. Och det leder faktiskt inte alls till mångfald.

Två vårdcentraler i länet drivs av Kvalita – ett privat vårdföretag som utvecklat verksamheten och haft hög kvalitet. Men så kan det självklart inte få fortsätta vara – nu köper jätten Capio upp Kvalita och vips minskar antalet seriösa aktörer på ”vårdmarknaden” väsentligt. På vilket sätt bidrar det till högre kvalitet för patienterna? På vilket sätt bidrar det till ökad mångfald och att nya idéer prövas? Högern saknar självklart svar, de säger bara att marknaden lösa det på egen hand.

Gång efter gång händer två variationer på samma tema:
1/ Högern lägger ut verksamheter för upphandling, som vinns av en stor jätte (de små, personal- eller brukardrivna företag som sägs gynnas har aldrig en chans som upphandlingarna går till idag)
eller
2/ Verksamhet tas över av ett något mindre företag som gör saker annorlunda (som Kvalita), men några år senare tas företaget över av någon stor jätte. Högern har inga svar – och Socialdemokratins svar återstår delvis att utforma.

Den här veckan har jag konstant varit minst en dag sen med alla inlägg. Så varför inte fortsätta trenden. Ibland är det ju nämligen en bra idé att tänka först. Till exempel kunde ju någon på exempelvis den stora tidningen NA fundera på några enkla frågor och lite enkel matematik när det gäller den ”upprustning” av Idrottshuset som den styrande högerkoalitionen i Örebro nu säger sig planera. Till exempel:

1. Varför har Staffan Werme inte gjort något med Idrottshuset tidigare, trots att det sedan 2006 finns förslag på hur en upprustning skulle gå till (dessa planer rasade Werme mot på den tiden…)?
2. Om vi är överens om att det är bra att rusta upp Idrottshuset nu, varför kunde vi inte vara överens om det tidigare? Kan det handla om prestige från kommunledningen, eftersom det var under s-styret som tidigare förslag togs fram?
3. Är det troligt att det under den värsta lågkonjunkturen på mannaminne går att få bra pris på denna typ av affärer (särskilt som nästan ingen har råd att bygga just seniorboenden just nu)?

Och så matematiken: om man har två idrottshallar och inga pengar och bygger bostäder i den ena. Vad får man då? Enligt kommunledningen får man då pengar (Staffan Werme hoppas på 25, fast medger att 15 miljoner är troligare). För de pengarna kan man då rusta upp Idrottshuset. Och bygga en ny hall. Hur många fler hallar har man då fått? Svaret kan mailas till folkpartiet@orebro.se, gärna tillsammans med förslag på bostadsföretag som kan bygga hyresrätter för seniorboenden i lågkonjunktur. Just det är nämligen inte så där ruskigt lönsamt just nu…

För första gången på evigheter (kanske för första gången någonsin) kommer inte ÖBO och hyresgästföreningen överens i hyresförhandlingarna i Örebro, rapporterar NA. Och vem tror ni det beror på?

Rätt gissat. Än en gång är det kommunledningen i Örebro som stuckit käppen i maskineriet. Jag söker efter en liknelse, men hittar den inte: vad kan man kalla en person som gör guld till grus? Kung Midas gjorde ju guld av allt han rörde vid, men i Örebro har vi en kommunledning som gör grus av allt de är i närheten av. Finns någon liknelse som passar?

När det gäller hyresförhandlingarna så förklarar NA det hela på ett begripligt sätt. Och vi Socialdemokrater varnade för detta för några veckor sedan. Men tror ni att kommunledningen lyssnade? Nähä. Som vanligt, får man väl säga.

Först bestämde de att sälja ut 1000-1500 ÖBO-lägenheter till en privat fastighetsägare – trots att ÖBOs hyresgäster trivs bra. Sedan bestämde de att öka vinstuttaget från ÖBO. Därefter beslutade de att ÖBOs hyresgäster ska betala (via skatten) för att andra seniorboenden ska ha värdinnor, medan ÖBOs hyresgäster inte ska få motsvarande stöd. Och nu höjer de vinstuttaget ännu mer och förstör hyresförhandlingarna. Den högerkoalition som styr Örebro tycks verkligen ha bestämt sig för att de ska slippa styra efter valet 2010: de gör sig ovän med alla. Näringsliv, typ hälften av de idrottsintresserade, alla småbarnsföräldrar som inte fått dagisplats, alla ÖBOs hyresgäster… Vilka finns kvar? Lugn, kommunledningen kommer snart att komma på metoder för att göra resten förbannade också.

Nu är det mindre än två år kvar till valet (och Folkpartiet har 2,5 procent i SCBs länsmätning…). Håll ut.

Johan ”Tomten” Johansson avled i måndags. När John igår berättade att ”tomten är död” så förstod jag att han faktiskt inte skojade (de andra trodde att det var ett vanligt John-skämt). Det var på riktigt. Jag kände ju inte Tomten, inte mer än jag känner tusentals andra Hammarbyare som man ser, sjunger med och skålat med under åren – på Söderstadion, i Sundsvall eller på Kvarnen. Men Tomten var en sådan profil som man aldrig vill ska försvinna, och även om sorgen efter en profil som man inte kände aldrig kan mäta sig med sorgen efter en närstående så finns ett tomrum där. Nu får jag aldrig uppleva julskålen vid Nacka-statyn med ”Tomten” (fast jag ska någon gång vara vid Nackastatyn på julafton, skriv upp det!). Men precis som Kentas ”Just idag är jag stark” lever för evigt så lever Tomten kvar: ”Än går det vågor – på Hammarby sjöööööö”. God jul, Tomten. Hälsa Nacka.

Idag kommenterar Miljöpartiets starke man i Örebro, Fredrik Persson, samarbetet mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Detta samarbete tycker han inte om. Han trivs nämligen så bra med sina kompisar i Örebro: de borgerliga partierna. Jag beklagar hans åsikt, men det är inte mycket mer att säga om den – den förvånar inte för dem som ser den högerkoalition som styr Örebro.

Det som däremot väcker rätt mycket frågor är hans kommentar om oss socialdemokrater Han säger sä hår: ”I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att miljöpartiet kom till som ett systemkritiskt parti.” Det är inte heller något att säga om, visst är miljöpartiet ett systemkritiskt parti. Men sedan kommer fortsättningen: ”Vi ville förändra det samhälle sossarna under lång tid byggt upp.”

Och visst förstår jag att (mp) var kritiska mot en massa delar i det svenska samhället (som sossarna styrt länge). De var (är?) tillväxtkritiska, kritiska mot industrisamhället, kritiska mot städernas utbredning och så vidare. Och så vidare.

Men är inte en viktig del i miljöpartiets existensberättigande själva miljöengagemanget? Och nu menar jag inte plakatpolitik som att stoppa affärer i vissa delar av stan eller att tvinga bilar att köra långa omvägar. Nu menar jag mer grundläggande miljöfrågor som:

1. Vem är det som tjänar pengar på att släppa ut gifter i vår gemensamma natur; är det Mona Sahlin eller storföretagen?
2. Vem är det som lockar oss att konsumera mer och mer; storföretagen eller Lena Baastad?
3. Vem är det som försvårar och fördyrar biogasens utbyggnad i Örebro: Jonas Karlsson eller kommunledningen i Örebro (där miljöpartiet ingår)?

Men kanske är det ingen idé att vara systemkritisk mot storföretagen. Kanske är det skojigare att vara ”systemkritisk” mot oss socialdemokrater. Jag kan dock inte komma ifrån tanken att det kanske är att göra det hela lite väl lätt för sig.

Det kostar 3,5 miljoner att ta bort lindarna på Stortorget. Och argumenten för håller inte: det går att skära ner lindarna om de är för stora idag, det är inte ens säkert att kajorna försvinner från torget och de nya träden kommer inte att blomma mer än en vecka per år. Och frågan är inte ens ordentligt utredd. Riv upp beslutet – inte träden! Nu har Peter Dahlgren startat en Facebook-grupp i frågan.

På förmiddagen träffade jag närmare tjugo engagerade örebroare i väntjänsten Hjärta till Hjärta i Almby. Jag har länge vetat att de gör en viktig insats och vi borde verkligen lägga mycket kraft på insatser för att uppmuntra deras insatser och för att hjälpa till med rekryteringen av nya frivilligarbetare (om det är möjligt för kommunen att hjälpa till med det). Den medmänsklighet som de engagerade i Hjärta till Hjärta visar och praktiserar varje dag, året om, är inte möjlig att värdera tillräckligt. Utan frivilliga insatser från närstående och från exempelvis väntjänst skulle vi aldrig klara det gemensamma åtagandet att ta väl hand om äldre, sjuka och andra som behöver vård och omsorg.

Diskussionen idag gav också en rad viktiga uppslag och frågor som jag ska ta med mig, fundera vidare på och ta reda på mer om. Här är fyra punkter:

1. Offentliga, gemensamt finansierade, verksamheter ska inte stjäla tid från dem som är engagerade i exempelvis Hjärta till Hjärta. Det innebär till exempel att det inte är rimligt att en frivillig örebroare som valt att följa med en äldre till tandläkaren ska behöva sätta av en halv dag eller mer bara på grund av att man får vänta på sjuktransport eller liknande. Det måste vara möjligt att ”täppa till glappet” mellan kommunens äldrevård (exempelvis för äldre som bor på vårdboende), färdtjänst/transport (som ju betalas med skattepengar) och sjukvård/tandvård eller liknande.
2. Att visa respekt och hänsyn för den enskilde är grundläggande. Vi ska aldrig acceptera att sjuka äldre behandlas utan tillräcklig respekt. En kvinna berättade om hur en person hon har kontakt med kördes till USÖ akut utan annat på kroppen än ett nattlinne, utan att ens handväska eller plånbok togs med. Det är inte okej, grunden måste vara att den enskilde ska behandlas med värdighet, den gyllene regeln är en god utgångspunkt: ”gör mot andra vad du vill att andra ska göra mot dig”.
3. Det behövs ökad kännedom om området och om dem som bor där. Förr i tiden hade distriktssjuksköterskorna ett tydligare områdesansvar, vilket gjorde att de i högre grad kunde arbeta med lokala problem men också var igenkända och skapade trygghet. Den tiden kommer nog inte igen, men likväl borde vi på ett bättre sätt göra så att ”någon” har helhetssyn. Dessutom borde uppgiften som ”kontaktperson” utvecklas, någon borde vara ansvarig för att hålla ihop vårdkedjan (exempelvis läkarkontakter, läkemedelsförskrivning och liknande) och vi borde nog fundera på om någon ur hemvården till och med borde ”flytta med” exempelvis en äldre som blir så sjuk att hon/han måste flytta till vårdboende.
4. Det behövs ”tryggbo”: boenden med ”vanliga lägenheter” där det finns någon personalnärvaro och där äldre känner sig trygga i att få hjälp – när de behöver det. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har föreslagit att sådana trygghetsboenden skapas och det borde faktiskt finnas politisk enighet om det förslaget.

Mer om äldrefrågor här.

[REV] Att vara politiskt aktiv och debattera politik är inte alltid så tacksamt. Ofta när man skriver ett debattinlägg eller håller ett anförande så får man inga reaktioner alls från andra än de allra närmast berörda. Men så då och då…

Jag skrev i NA idag om hur jag tycker att en person som är ordförande i Kommunstyrelsen i Sveriges sjunde största stad (Örebro) borde bete sig. Självklart var krönikan helt hypotetisk – jag kommer inte att bli KS-ordförande när Staffan Werme lämnar makten efter nästa val. (Eftersom min fru tyckte att det var lite upprepningar i början av min krönika bör jag kanske påpeka att det första stycket i den text som publicerades i dagens NA var påhittad av NAs ledarredaktion – jag hade inte skrivit texten så tjatig och upprepande i de första styckena… Texten nedan är den jag skickade in).

Den första reaktionen var tidsstämplad 7.01 och innan jag hunnit få igång datorn på jobbet hade fler hejarop kommit. Och tro mig, det var inte mina partikamrater som hurrade. Tvärtom. En person kallade sig ”gammal borgare” och deklarerade att han tänkte göra vad han kan för att få maktskifte efter nästa val. Och han skrev ”Det är många som tänker som jag, det kan du vara övertygad om.” Jag tror att han har rätt; jag tror att otroligt många är otroligt trötta på Örebros kommunledning och deras vanskötsel av i synnerhet näringslivs- och utvecklingsfrågor i Örebro. Jag tror att Socialdemokraterna kommer få röster från många som aldrig tidigare kunnat tänka sig att rösta på oss. Facit får vi efter valet 2010.

Och här följer själva krönikan i NA: 
Kanske är jag gammaldags. Kanske är jag traditionell och kanske är jag rentav tråkig. Men jag tycker att det är viktigt att visa respekt: för andra människor, för uppdrag man fått och för ansvar som man tagit på sig.

Det innebär till exempel att jag normalt tar på mig kavaj när jag går till sammanträde med Kommunfullmäktige. Inte för att ”se ut som en politiker”, utan för att jag tror att många örebroare tycker att det borde vara högtidligt. Jag visar på det sättet respekt för uppdraget – att jag är vald direkt av örebroarna att vara med och fatta avgörande beslut i Örebro kommuns högsta beslutande församling.

Jag menar inte att alla måste klä sig på ett visst sätt på Kommunfullmäktiges sammanträden, men var och en måste ta de uppdrag man får på stort allvar, och visa ansvar och respekt gentemot de människor som gett en uppdragen. Hur det går till kan vara olika för olika människor.

Om jag till exempel var ordförande i Kommunstyrelsen i Örebro (Sveriges sjunde största kommun) skulle jag tycka att det var ett stort ansvar och ett enormt förtroende jag fått. Jag tror inte att Staffan Werme är ordförande för Kommunstyrelsen efter valet 2010; men jag är säker på att det inte är jag som tar över efter honom (jag tror att Lena Baastad (s) eller Jonas Karlsson (s) tar över ansvaret). Så resonemanget här är alltså helt hypotetiskt.

Så om man nu tänker sig den hypotetiska situationen att jag var den politiskt högst ansvarige för den kommunala verksamheten: Då skulle jag vara noga med att inte försöka skrämma anställda till tystnad. Jag skulle inte i intervjuer med journalister fråga mig vem som kan ha berättat om det ena eller det andra. Det är nämligen förbjudet att ”efterforska källor” och jag är så gammalmodig att jag tycker att man ska följa lagar.

Om näringslivets företrädare kritiserade kommunens agerande skulle jag säkert bli orolig, om jag nu var KS-ordförande. Men jag skulle hoppas att mina kamrater lugnade mig och sa att jag absolut inte fick angripa den som framförde kritiken. Det är nämligen bättre att ta till sig kritik än att direkt avfärda den. Och om Örebros samlade aktörer inom besöksnäringen bjöd in till ett seminarium med rubriken ”vi vill göra Örebro till världens bästa mötesplats” skulle jag, om jag var KS-ordförande, se till att någon från den politiska kommunledningen gick dit. När näringslivet bjuder till för att stärka Örebro och skapa nya jobb måste kommunledningen också ställa upp.

Om jag var KS-ordförande och misslyckades med att få medial uppmärksamhet för något utspel skulle jag säga till medarbetarna: ”vi försöker igen nästa gång”. Jag skulle inte gå till angrepp och påstå att SVT inte sköter sitt uppdrag om att vara objektiva och jag skulle inte kalla NA för annonsblaska eller något annat nedsättande. Men det är jag det. Kanske är jag tråkig.

Om jag var KS-ordförande i länets största kommun skulle jag se till att prioritera möten med andra kommuner i länet; de är lika beroende av Örebro som Örebro är beroende av dem. Jag skulle inte hoppa över dessa möten och jag skulle inte försöka ställa ultimativa krav i diskussioner med andra kommuner.

Om jag var KS-ordförande är jag säker på att jag någon gång skulle klanta mig. Det skulle vara pinsamt, men jag hoppas att jag skulle inse att det är ännu mer pinsamt att skylla misslyckandet på andra, särskilt om det handlar om kostnader för att reparera det jag ställt till med.

Nu blir jag inte Kommunstyrelsens ordförande efter valet 2010, men jag är säker på att Lena Baastad (eller Jonas Karlsson) kommer att göra ett jättebra jobb på det uppdraget. Och jag tror att vi har en likartad syn i sådana här frågor. Vi är alla, när det gäller detta, mycket präglade av Mats Sjöström som tidigare var ordförande i kommunstyrelsen: och Mats var alltid väldigt noga med att visa respekt för uppdraget och för rollen som företrädare för kommunen. Kanske är det gammaldags. Kanske är det helt enkelt ganska klokt.

Man kan tycka att Örebro borde tycka att det är bra att ha ett världsberömt danskompani som turnerar runt världen, som lyfter kulturen och som (fram tills nyligen) bidrar till Vivallas attraktionskraft. Men nej och åter nej. Det som händer just nu med Kompani Raande Vo är så tragiskt att jag knappt vet vad jag ska ta mig till.

Nu har Mike Crawford och de andra i Fröjdans tagit initiativ till ett upprop för Lena Josefsson och Raande Vo. Och många har skrivit under. Jag har dock än så länge inte gjort det. Av två skäl:

1. jag tycker inte att det känns så ödmjukt att skriva under ett upprop som beskriver det beslut som Kultur- och medborgarnämnden fattade om Raande Vo på detta sätt: ”det var genialt och modigt att placera verksamheten på Kulturarenan/Vivalla”. I sak tycker jag att de har rätt 😉 men eftersom jag faktiskt var med och drev fram det där beslutet (som ordförande i nämnden) så känns det lite udda att skriva under…

2. Jag är rädd för att alltför tydligt agerande från oss i den nuvarande oppositionen (s+v) kan skapa en politisk konflikt kring Raande Vo – och verksamheten är för viktig för att skadas av politisk prestige (som ofta uppstår när kommunledningen blir kritiserad…).

Med andra ord tvekar jag om att skriva detta. Jag ska nog återkomma i frågan när jag har funderat lite mer över hur jag ska få balans i det hela, men det är på sin plats att konstatera att alla partier (på den tiden beslutet togs) stod bakom det. Nu behöver Lena och Raande Vo dock allt stöd, så skriv på uppropet nu (om du inte har några lika konstiga invändningar som jag…)!

John gjorde mig påmind om det fantastiska svaret jag fick från 118100 när jag, den 15/8, skickade frågan: ”Varför är inte Sebastian Castro-Tello med i Hammarbys startelva längre?”:

”Vi har ingen fakta att bjuda på men däremot en teori och det är att han befinner sig i en formsvacka. Han har inte färgat laget på sistone och iom två nyförvärv på mittfältet kanske han blivit petad på sistone. Vi hoppas dock att han repar formen för vi på 118100 gillar Sebastian! Ha det bra!” Sedan dess har Castro-Tello definitivt färgat. 118100 har koll och är goda människor.