Även om Obama var en bättre talare som kandidat och president-elect så var det ändå gigantiskt stort igår eftermiddag. Så nu får Morrisey skriva om texten på ”America is not the world”: ”In America, The land of the free, they said, And of opportunity, In a just and a truthful way. / But where the president, is never black, female or gay, and until that day, you’ve got nothing to say to me, / to help me believe”

Och näst-nästa gång blir det en kvinna. Go, Hillary, Go!

Jag behöver hjälp! Vad är det begripliga uttrycket för ”roffare, rövare och andra oseriösa företagare som inte tar sitt ansvar”?

Jag har nästan alltid minst två böcker igång samtidigt: en vid sängen, en vid tv-soffan, en i dotterns rum och så vidare (då och då kan man självklart inte slita sig, som när U1-Jerusalem ska anfalla Israels medelhavsflotta i Guillous ”Madame Terror”). Just nu dominerar två böcker: George Lakoff ”Don’t think of an elephant” som handlar om vikten av att människor kan ta till sig det budskap du försöker förmedla och Mats-Eric Nilssons ”Den hemlige kocken” som handlar om fuskandet med den mat vi äter. Och då kopplar jag självklart ihop dessa båda.

Så när Nilsson beskriver alla metoder för att lura oss att tro att vi äter ”naturliga” produkter när det i själva verket handlar om allt från fejkad röksmak till kemiskt skapad färg funderar jag på hur vi bäst kan beskriva dessa företag? Lurendrejare känns gammaldags. Roffare begrips nog inte av många. Rufflare inte heller helt modernt.

För vi behöver ett ord, en mening eller ett sätt att särskilja de företag som försöker lura oss konsumenter från dem som faktiskt skapar nytt, utvecklar sin verksamhet och tillgodose nya behov. För visst är det rätt stor skillnad mellan de företag som säljer fejkad röksmak och de som utvecklar verktyg för att kommunicera med andra människor på internet… För att ta ett exempel.

Men vilka ord ska vi använda? Lakoff lär att det är viktigt att hitta ord och uttryck som fastnar i hjärnan – och som aktiverar de värderingar som vi vill tala till. Lakoff (som befinner sig på vänsterkanten i det demokratiska partiet i USA och sannolikt har en verklig festdag idag…) menar att det handlar om att hitta de ”frames” (eller ”konceptuella metaforer” som Wikipedia kallar det) som gör att lyssnaren tänker in mer – och ”rätt saker” – i begreppet som man förmedlar. I förra valrörelsen var exempelvis Moderaterna mycket duktigare än Socialdemokraterna på detta (Katrine Kielos brukar prata om detta, men den här Fokus-krönikan handlar bara delvis om detta… men den är bra).

Så nu tänker jag ägna en del kraft åt att försöka fundera ett begripligt och användbart sätt att förmedla den grundläggande inställningen om företagande: ”för att samhället ska bli bättre behövs företagare och entreprenörer som utvecklar sin verksamhet och bättre tillgodoser de behov människor har – men vi behöver inte fler rufflare som tjänar pengar på att lura oss att köpa deras kemikalie-korv med tillsatt röksmak”!

Ringde just och fick en tid hos sjukgymnasten på Tybble vårdcentral – imorgon bitti. Att hitta telefonnumret tog nog faktiskt längre tid än att boka tiden när jag väl kom fram till sjukgymnasten (vilket visserligen också kan säga något om de många klicken på landstingets hemsida…). Det visar – lyckligtvis – att två viktiga politiska satsningar fungerat: 1/ att öka tillgängligheten och 2/ att skippa remisstvånget till sjuksymnasten. Heja landstingspolitikerna i Örebro län (särskilt sossarna såklart)!

(För den som undrar: Jag har otroligt ont i ryggen och smärtan kommer att ökas av att min fru lär upprepa ”vad var det jag sa” i ungefär varje mening de närmaste dagarna – hon sa ju att jag inte borde spela innebandy när jag nyss haft ont i ryggen).

…törs jag inte lista så här på uppstuds. Men jag fick syn på att Stefan Wikén hakat på Mymlan, Erik Laakso och Mackan Andersson som börjat lista musik som visar vem man är – och listor på musik som man skäms för. Det där måste man självklart hänga på, men jag är inte så modig som Mymlan som skriver ”Och tänk inte för länge, välj de låtar du först kommer att tänka på.” Så kan man ju inte göra. Och dessutom har jag ju inte spotify. Än. (För övrigt har jag ju skrivit om min musik tidigare, fast kopplingen politik och musik handlar ju oftast om kent…). Men jag återkommer.

”Internationella rödakorskommittén (ICRC) anklagade på torsdagen Israel för att bryta mot internationell rätt genom att underlåta att hjälpa skadade palestinier”, skriver DN. ICRC har påträffat flera döda personer och överlevande (flera skadade och försvagade barn) som israeliska soldater låtit bli att hjälpa. Än en gång bryter Israel mot internationell rätt.

Att i det läget läsa Frederick Federleys otroligt korkade debattinlägg på newsmill blir nästan för mycket. Jag mår fysiskt illa. Så här skriver tokhögerns värsta Israel-fanatiker: ”Israel förväntas ge sjukvård, el, bensin, kunskap, teknik och administration till människor som vill utplåna dem. Vilka andra länder ställer vi krav på att förse aggressiva och hatiska element med dessa förnödenheter? Inga.” Jo, Federley: vi ställer det kravet på alla ockupationsmakter, som typ Israel (läs Genevekonventionen, särskilt artikel 55). Vi ställer krav på alla stridande förband att de inte bara ska skona civilbefolkningen utan också ta om hand skadade. Stridande, typ Israel (läs artikel 3, Genevekonventionen: ”The wounded and sick shall be collected and cared for.”). Men att en folkvald riksdagsledamot ska bry sig om sådana småsaker som Genevekonventionen kan man ju inte kräva – han har väl fullt upp att driva någon salladsbar i konkurs.

DN beskriver de syner hjälparbetarna möttes av: De ”hittade fyra små barn som låg bredvid sina döda mammor i ett hus. De var för svaga för att kunna stå på egen hand”. ”Det är därför jag förstår Israels agerande”, skriver Federley. Jag tror jag kräks.

Lyckligtvis kan man dämpa den uppgivna spykänslan med att läsa Göran Rosenbergs som vanligt kloka DN-krönika: ”Israel är i full färd med att skapa sig en fiende som inget har att förlora och inget att se fram emot och som därför likt Simson i Bibeln när en sista önskan om att ta sina plågoandar med sig i döden”, skriver Rosenberg. Och han har ju dessvärre helt rätt.

På lördag kl 13 hittar ni mig vid Skattehuset i Örebro. Kom du också.

FNs generalsekreterare Ban Ki-moon förfäras över att Israel bombat 3 skolor och ett hälsocenter som FN-organet Unwra driver. I en av skolorna dödades minst 30 människor – som sökt sig dit för att fly undan Israels bombningar.

Jag tycker att Sveriges regering ska agera tydligare (liksom EU, FN och många andra) men tycker att Carl Bildt hör till de utrikespolitiker som varit tydligast och skött sig bäst i denna fråga. I dessa dagar påminns man dock om Olof Palmes formuleringskonst. ”Satans mördare” är ett lämpligt namn på Israels regering. Eller så kan man jämföra med terrorbombningarna av Hanoi 1972:

”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn och det som pågår idag i Vietnam, det är en form av tortyr. Det man nu gör, det är att plåga människor. Plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.” (mer om talet)

SSU har tagit ett lysande initiativ: ”Ring Israels ambassadör och protestera mot kriget i Gaza!” Så här skriver SSU: ”Israels senaste bombningar av Gazaremsan skördar på nytt oskyldiga människoliv. Över 345 palestinier har dödats och mer än 1400 har skadats. Krig och våld är aldrig en lösning på konflikter. Därför uppmanar nu SSU till handling genom ordets kraft. Slå en signal till Israels ambassadör och meddela din mening på 08-52806500.”
När jag ringde var det många som ringde… Jag lämnade dock ett artigt men bestämt meddelande på telefonsvararen där jag krävde att bombningarna ska upphöra och att Israel ska acceptera FNs samtliga deklarationer. Jag försöker igen.

(REV) Kanske är det för att påminna om det lidande som drabbade den palestinska familjen från Nasaret för sisådär 2000 år sedan. Kanske är det för att Israel är en skurkstat. Kanske är det för att Israel då och då vill visa att de kan.

Hur som helst är det en vidrig terror som Israel nu utsätter Gaza för: enligt FN 345 döda varav minst 57 civila (varav 21 barn). Hur kan det komma sig att det kallas ”terrorism” när människor tar livet av sig själv och andra med relativt små bomber, men ”berättigat försvar av landets gränser” när en militärt övermäktig stat anfaller ett område som de ( i nämnd ordning) stulit, ockuperat, stulit bitar av, skurit av ekonomiskt och terroriserat med militärt övervåld? Många frågor men väldigt få svar (även om Israel-kramarna säkert har något försvar till Israels angrepp). Det är liksom svårt att hitta vettiga svar när hundratals oskyldiga mördas av attackhelikoptrar. Och det där om ”mellanösterns enda demokrati” klingar rätt falskt (läs Johns kommentar här).

Och när jag sedan läser om krisen i vården i Gaza på dagensmedicin.se blir illa värre. Och när dessutom någon som kallar sig ”Kajsa” jämför vårdsituationen i Gaza med vården i Stockholm så tappar jag nästan andan. Att jämföra sjukvården i det sönderbombade Gaza med vården i Sverige är att förringa de otroligt stora humanitära problem som råder där, huvudsakligen på grund av Israels angreppskrig, sanktioner och blockader. Ja, vad ska man säga?

Att göra en jul-cd är väl lika gammalmodigt som att göra ett kassettband med jullåtar… Och eftersom vi i år firar jul hemma hos oss kommer julmusiken från AppleTV:n som hämtar lämpliga spellistor från iTunes i datorn. Så här ser 2008-års jullista ut.

Medger att mamma och pappa kanske inte kommer att tycka att allt är så juligt… Men likväl har jag fått med bl a Bing Crosby, Frank Zappa, Prince, John Lennnon, Hello Saferide och världens bästa jullåt: ”Fairytale of New York” (här på YouTube). Det är inte illa. Och för dem som undrar: jo, allt är lagligt köpt. Och för dem som undrar ännu mer: okej, jag har varit generös i definitionen av ”julmusik”: allt som har med snö är exempelvis med, även om jag inte är säker på att Zappa tänkte på julstämning när han skrev ”Don’t eat the yellow snow”…