Som en hel del människor sett på sina Facebook-sidor så testade jag att twittra kommentarer från Kommunfullmäktige i onsdags… Det finns anledning att fundera lite över det där försöket, och egentligen handlar det om en större fråga: är Twitter och Facebook (förklaring nedan) bra eller är det bara nytt? Svaret är inte självklart.

Min kloka fru, som alltid sunt ifrågasätter ”självklarheter”, påpekade att Twitter och Facebook inte är lika självklart för alla. Det innebär ju till exempel att vi ledamöter sitter och tittar ner på våra datorer. I korthet kanske man kan ställa upp plus och minus ungefär så här:
– De som ser fullmäktige på webbsändningen ser en massa ledamöter som tittar mer på datorerna än på talarstolen (och de ser inte att vi deltar via datorn).
– Även om de flesta svenskar faktiskt använder datorer så är inte alla lika hemma i de ”sociala medierna” (fast tydligen så är det nu en större andel äldre som ”hittar dit”).
– På ett idealt möte med goda samtal tittar folk på varandra – inte på mobiler, datorer eller tidningar. Innebär bloggande, twittrande och facebookdiskussioner att vi visar mindre respekt för själva Kommunfullmäktigemötet?
– När man inte stänger av auto-publiceringen av Twitter-inlägg på Facebook blir alla ens vänner pepprade med Twitter- kommentarer… (det var vad jag gjorde, och jag hoppas att min ursäkt och mitt löfte att stänga av auto-kopplingen räcker…)

+ Det är (relativt) få som följer Kommunfullmäktige på plats, på webb eller i radio – medan det finns många fler som berörs av det vi pratar om. Kanske kan olika typer av webbnärvaro öka intresset?
+ Jag anser att jag har en skyldighet mot örebroarna (som ju valt mig) att göra vad jag kan för att informera om mitt politiska arbete. Därför bör jag delta på möten, träffa människor, informera media, blogga, skriva debattartiklar och annat. Och – kanske – twittra. På sätt och vis blir det ju också ett sätt för örebroarna att kontrollera om jag bryr mig – när jag kommenterar varenda debatt i KF blir det ju också tydligt att jag faktiskt lyssnar på det som sägs…
+ Genom att skriva kommentarer till debatten i Kommunfullmäktige ger jag fler chansen att hålla med eller invända – jag sprider debatten.

Bidrar mitt fullmäktige-twittrande till att öka insynen, förståelsen eller intresset för kommunpolitik? Eller kan det snarare bidra till att förstärka en bild av verklighetsfrånvända, tekniknördar som inte bryr sig om vad andra människor säger i talarstolen? Som sagt: svaret är inte självklart – och jag skulle ärligt uppskatta många kommentarer kring detta.

En kort not om ”de nya kanalerna”: Twitter innebär att man ”prenumererar” på aktuella och korta – 140 tecken långa – meddelanden om vad man gör justnu. Facebook har en likadan funktion men är i huvudsak ett sätt att hålla kontakt med ”vänner”, att skapa nätverk och diskussioner.

Jag var hos hemvården i Varberga idag för att lyssna på vad personalen har för problem och idéer. Vissa problem var väntade (ofrivilligt deltidsarbete, svårt att rekrytera sjuksköterskor och en stressig arbetssituation), medan andra var mer överraskande. Mest överraskande var att problemen med TES fortsätter – och inte tycks närma sig en lösning. Själva motsatsen till hur det bör vara: teknik ska underlätta vården, inte krångla till den.

För er som inte pysslar med äldrevården i Örebro varje dag kommer här en förklaring: TES är enkelt uttryckt ett digitalt tidsregistreringssystem som är till för att planera arbetet i hemvården för äldre , säkra kvaliteten och dokumentationen samt effektivisera arbetet. I teorin är TES jättebra och de som använt det länge och kommit in i det uppskattar det (i Axberg där det använts i några år har det exempelvis underlättat arbetet och förbättrat kvalitet och säkerhet). Men som alla nya datasystem så förekommer vissa inkörningsproblem…

I fallet med TES är det värre än ”bara” strul med att hantera ett ovant system. En del av de dosor som står hemma hos pensionärerna har en rätt obehaglig egenhet: de börjar ringa mitt i natten. För äldre som behöver vård är sömn och mat två viktiga faktorer för att behålla sin hälsa – med en ringande TES-dosa störs nattsömnen och hälsan försämras. Alltså borde detta problem vara priorterat och åtgärdat för länge sedan. Vilket jag trodde att det var: jag har bara hört rapporter om att inkörningsproblemen börjar lösas och att tekniken fungerar. Men det är inte den bild hemvården ger.

De berättar om tre pensionärer bara i Varberga-området som har rejäla problem med telefoner som ringer mitt i natten. Och de upplever inte att något händer: de rapporterar till sin chef som rapporterar vidare men sedan är det ingen som gör något. Under dagen har jag inte hunnit undersöka detta mer, men det ska jag självklart göra. TES-problemen är allvarliga och borde prioriteras.

De andra frågorna vi pratade om idag återkommer jag till.

Jag ställde idag en fråga till Ronnie Palmén (m), ordförande i Vård- och omsorgsnämnd Öster, om problemen med larmsystemet på Sirishof. Svaret var mycket bra och det visar sig att frågan är mycket mycket större än vad jag anade när jag frågade, än vad Ronnie anade när han fick frågan – och vad personalen anade när de beskrev problemet för mig när jag tillbringade en dag med personal och pensionärer på en avdelning på Sirishof för två veckor sedan.

Personalen beskrev hur det larm som finns på Sirishof fungerar dåligt, är opålitligt och bidrar till ökad stress. All personal ser hela tiden alla larm, vilket dels gör att larmet riskerar överbelastas och dels gör att personalen riskerar missa de larm som är verkligt viktiga.

Larm i äldrevården är viktiga för tryggheten för de äldre, men de är också viktiga för att personalen ska kunna arbeta effektivt och samarbeta kring de behov de äldre har. Ett larm som fungerar väl gör äldre får hjälp när något händer, att personal kan rycka in och hjälpa varandra och att skattebetalarnas pengar används så bra som möjligt för att öka kvaliteten i äldrevården.

Jag frågade därför Ronnie Palmén: ”Känner du till personalens kritik mot larmsystemet på Sirishof?” och ”Avser du att vidta några åtgärder med anledning av personalens kritik mot larmsystemet?” Ronnies svar visade att problemet gäller de flesta larm i kommunen. Därför har han, tillsammans med Gunhild Wallin (ordförande i Vård- och omsorgsnämnd Väster), tagit initiativ till att frågan lyfts rejält. Och det är bra.

Jag måste berätta för personalen på Sirishof att deras fråga var så stor, och fick så stora konsekvenser. Tänk vad bra det är att träffa personal och pensionärer. Och tänk vad bra att de säger ifrån och berättar om problemen för oss politiker.

Kommunfullmäktiges majoritet (fp, m, mp, c, kd) röstade nyss nej till följande förslag:
”1. Kommunledningskontoret får i uppdrag att återkomma till kommunstyrelsen med förslag på hur mer pengar kan sparas i kommunens centrala organisation. Särskilt bör utredas om kostnaderna för konsult köp kan minskas och vilka riktlinjer som ska gälla för kommunalt deltagande på seminarier och konferenser.
2. Kommunstyrelsens parlamentariska kommitté FOA får i uppdrag att se över möjligheten att återställa kostnaderna för de politiska resurserna till nivån som gällde 2006.
3. Örebro kommun tillskriver regeringen om vikten av ökade statsbidrag för att värna örebroarnas välfärd och för att minska kostnaderna av den ekonomiska krisen.”
Ska bli intressant att höra hur miljöpartiets väljare reagerar på detta…

Testar idag en ny grej (till stor fasa för somliga som följer mig på twitter.com): jag kommenterar det som händer i Kommunfullmäktigesalen direkt i korta meddelanden på Twitter. Ska inte klippa in alla inlägg under dagen på bloggen, men här nedan ger jag exempel från första ärendet (ombyggnaden av de centrala torgen i Örebro) för att de som inte vet vad Twitter är ska kunna förstå grejen (nåväl, grejen med Twitter är korta – 160 tecken – meddelanden om vad man gör justnu).

Och när jag nu skriver om detta tänkte jag skriva några rader om en fråga som diskuterats inför Kommunfullmäktige: bör ledamöterna sitta med datorer framför sig på bordet? En del (åhörare) har stört sig på ”privatsurfande” och sådant, därav diskussionen.

Jag har varit tydlig med att det krävs självkritik från oss ledamöter: vår uppgift är att företräda örebroarna och vara aktiva i Kommunfullmäktige. Inte att göra allt annat. Men. Å andra sidan så är det få som sitter inne i salen och lyssnar (några fler tittar på webben eller lyssnar på radio), medan det finns många fler som berörs av det vi pratar om. Därför brukar jag försöka blogga från Kommunfullmäktiges sammanträden. Och därför testar jag nu om Twitter kan bidra till att öka delaktighet och insyn. Får se om Twitter-försöket fungerar, men oavsett det: jag tänker även i fortsättningen vara aktiv både i fullmäktigesalen och på webben. Hoppas att ingen störs av detta.

Här är mina inlägg under första ärendet idag: 
bjornsundin inleder dagens direktrapportering från Kommunfullmäktige i Örebro. Nu öppnades mötet… #KForebro
bjornsundin hör ordföranden läsa upp frågor och interpellationer: om larmen på Sirishof, om västerarbetet, om rätten till heltider och annat #KForebro
bjornsundin funderar: ska Fredrik Persson (mp) be om ursäkt för att ha redovisat felaktiga siffror på förra kommunfullmäktige? Får snart höra.#KForebro
bjornsundin Nä, ingen ursäkt.Säger att det pågår diskussioner om finansiering av torgombyggnader för 40 mkr. Ändå budgeterar man nu med 10 mkr…
bjornsundin talade just om ombyggnaden av torgen. Visade hur Fredrik Persson gav felaktiga siffror på förra KF. Ska blogga om det snart. #KForebro
bjornsundin Staffan Werme (KS-ordförande, fp) ägnade 3 minuter åt allt annat än ombyggnaden av torgen. I Sveriges 7:e största stad. #KForebro
bjornsundin högerkoalitionen i Örebro pratar bara om annat än grundfrågan: varför finns ingen korrekt budget för en torgombyggnad på 40 mkr? #KForebro
bjornsundin undrar varför presidiet (Lars O Molin, kd) bara påpekar när S o V ”avviker från ämnet”? Inte när högern gör det. Gissar svaret. #KForebro
bjornsundin röstade för s o v-förslag, men majoriteten körde som väntat på utan en korrekt budget för torgombyggnaderna för 40mkr. Trist. #KForebro
bjornsundin funderar på om torgbeslutet innebär att lindarna står kvar. Inte helt klart i beslutspunkten, nämligen (fast ”alla” är överens) #KForebro
bjornsundin Fredrik Persson (mp) kritiserade just (s) för att vi pratar med kommunala handikapprådets ledamöter. intressant…. #KForebro

Kommunalrådet Fredrik Persson (mp) sa så här förra gången i Kommunfullmäktige (090225): ”Ekonomiskt så finns 30 miljoner budgeterade till hela stadslivsvisionen, som omfattar tre torg och några gator.”…”Utöver de 30 miljonerna så räknar vi med att få inkomster i storleksordningen 5-6 miljoner, där vi kommer att samarbeta med fastighetsägare och andra aktörer runtomkring de tre torgen.” (Här finns hans anförande från 090225, nedskrivet ord för ord.)

Fredrik Persson avfärdade kraven från (s) och (v) på en mer korrekt ekonomisk redovisning och hänvisade till en handskriven lapp som redovisade siffrorna. På den angav han intäkterna till 35 miljoner kronor (varav 5 miljoner från externa fastighetsägare) – vilket skulle täcka kostnaderna. Problemet är bara att de siffrorna inte stämde då. Och inte stämmer de nu.

I den handling som Kommunfullmäktige idag förväntas gå till beslut på anges kostnaderna till 44,5 miljoner. Och eftersom kostnaderna alltså har ökat ( i handlingarna – i verkligheten var de alltså lika höga redan för en månad sedan). Och när kostnaderna ökat måste högerkoalitionen hitta på nya intäkter, vilket man alltså gör på de mest fantasifulla sätt.

De 5 miljoner som Fredrik Persson sa skulle komma från fastighetsägarna har nu ökat till totalt 10 miljoner (varav 2,1 sedan tidigare är inbetalt). Att få in mer pengar från fastighetsägarna när Kommunfullmäktige redan fattat beslut om finansiering verkar ju dock minst sagt naivt. Inte världens bästa förhandlingsteknik, om man säger så.

Dessutom har man hittat på en – icke beslutad – finansiering från Kommunala Handikapprådet på 2,5 miljoner. Jag tycker att Kommunfullmäktige och skattebetalarna i Örebro har rätt att kräva en ursäkt för att det ansvariga kommunalrådet (Fredrik Persson, mp) står i talarstolen och redovisar felaktiga siffror.

Idag (måndag) publicerades min krönika i NA om skivindustrin, nya spridningssätt och hur man upptäcker ny musik. För att demonstrera min tes (att människor kan vilja sprida ny musik – och att det är bra för artisterna) lovade jag ut en exklusiv Guster-skiva till den som först mailade namn och adress till mig. När dagen var slut hade sju personer mailat mig med hopp om att få en skiva (av ren glädje över att så pass många hörde av mig fördubblar jag erbjudandete och jag skickar båda de Guster-skivor jag fått som ”Guster-rep”).

Och det var roligt att ”vilt främmande människor” hörde av sig. Men allra roligast var nog kommentaren från en av de senaste mailarna – som anade att han nog var för sent ute: ”kommer fö såklart ändå att kolla upp de för mig ännu okända banden css & santigold, medan jag bara kan instämma i att ladytron håller hög klass!”. Så min krönika ledde till flera goda resultat: 2 personer får stifta bekantskap med Gusters musik (genom mina skickade skivor) och ytterligare en hittar musik han förmodligen annars aldrig skulle stött på (CSS och Santigold). Jag hittade fler personer som gillade ”udda” musik som jag gillar (Ladytron) och med lite tur påverkade jag någon att inse det korkade i skivindustrins nuvarande strategi. All in all: ingen bortkastad dag!

Glömde det kanske roligaste: krönikan resulterade också i tips på ny musik: Alaa tipsade om Behrang Miri som jag ska lyssna in mig på imorgon.

Tillbringade fredagen på City konferenscenter, på landstingets konferens ”Hälsoforum” om äldres hälsa. Jag tänker inte skriva något heltäckande referat, men ska i några punkter peka på några slutsatser och frågor som jag tar med mig och som borde diskuteras vidare (och i vissa fall leda till omedelbar handling!).

1. Pensionsåldern. Även om jag inte tror att det vore någon bra idé att höja pensionsåldern så att den proportionellt stämde med livslängden på 70-talet (Mats Thorslund – äldreforskare på Karolinska institutet – påpekade att det i så fall skulle innebära att pensionsåldern skulle ligga vid 71-72 års ålder), så måste vi verkligen gång på gång på gång betona att äldre inte har samma behov – några vill jobba mycket längre än 67 års ålder, andra orkar inte ens jobba till 65 års ålder. Hur ska vi utforma ett rättvist pensionssystem som ger alla äldre rätt att jobba så länge – och på det sätt – de önskar?
2. Maten. Jag har påpekat det förr och lär fortsätta tjata: vi måste lägga mer kraft på ”matfrågor”, både i form av vilken mat som serveras, vilken näring äldre verkligen får i sig och vilken miljö vi kan skapa kring måltiden. Dels handlar det, som Mats Thorslund påpekade, att matservering borde vara en avgörande del av olika former av trygghetsboenden för äldre. Dels handlar det om att höja kompetensen hos personalen i äldrevården, precis som de gjort i Karlskoga-Degerfors, där all personal lärt sig att se tecken på undernäring (men man måste också regelbundet mäta risken för undernäring). Men sedan handlar det om att lyfta hela kostfrågan och sätta in den i en helhet, precis som Ulrika Lundgren från Folkhälsoförvaltningen i Karlskoga-Degerfors berättade om att de gjort: ”Den sjuka individens nutrition måste betraktas som annan medicinsk behandling och därmed underkastas samma krav på utredning, diagnos, behandlingsplanering och uppföljning/dokumentation”.
3. Kvalitetsarbetet måste utvecklas. En del handlar om forskning och mer teoretiskt inriktade studier (som måste spridas mer i verksamheten!), och en stor del handlar om att sprida, använda och ta till sig av goda exempel. Men framförallt handlar det om att skapa lednings- och styrsystem som uppmuntrar förbättringsarbete på varje enskild arbetsplats. Mats Thorslund räknade upp en rad ”absoluta kvalitetskrav”: det ska inte lukta kiss, rätt läkemedel på rätt tider, rätt nutrition, rätt vård av dementa (t ex inte vårdas tillsammans med icke-dementa), kontinutiet i vården, rätt bemanning, vård på sitt eget språk och några till. Den typen av absoluta kvalitetskrav kan givetvis hjälpa till i den dagliga verksamheten, men i första hand tror jag att det krävs verkligt vardagsnära förbättringsarbete: att all personal (gärna tillsammans med de äldre) diskuterar vad som kan göras för att uppnå bra vård för äldre. För att underlätta det arbetet finns verkligt bra material framtagna av föreningen BraVå, där såväl fackliga organisationer som arbetsgivare och pensionärsorganisationer är medlemmar. Dessutom tror jag att Örebro läns landsting är på rätt väg med sitt förbättringsarbete genom ”idealt genombrott” (liksom andra landsting som jobbar med likande ”genombrottsmodeller”).

Och så stärktes jag i flera saker jag tidigare skrivit och tyckt:

1. Förebyggande arbete mot fallskador ger effekt – därför borde vi satsa mer pengar på aktivt arbete mot fallskador, exempelvis ger det – bevisat – resultat i färre fallskador, färre frakturer och färre dödsfall när undersköterskor får utbildning så att de kan träna med de äldre (Gunilla Fahlström, numera på Socialstyrelsen, redovisade studier om det).
2. Vi måste arbeta mer med främjande arbete, förebyggande folkhälsoarbete och att öka social samvaro, kulturaktiviteter och utevistelse för äldre (som både Gunilla Fahlström och Carina Persson, från Samhällsmedicin, pratade om).
3. Äldre måste kunna få ha ”egna” husdjur även på vårdboende! Det är inte den enda friskfaktor som finns för att förebygga ohälsa hos äldre – men det borde vara en av de enklaste att göra något åt! (Carina Persson pratade om undersökningen ”Liv och hälsa 2008”.)
4. Valfrihet måste i första hand handla om hur man vill få sin vård och omsorg – inte bara om vilket företag som levererar tjänsten. Det borde de borgerliga partierna tänka på när de inför ”valfrihetssystem” som för med sig långa listor av olika företag som vill konkurrera – valfriheten borde vara till för de äldre, inte för företagen.

Jag tycker att det är ett stort problem att kommunen inte ser investeringar som just investeringar – vi betraktar dem som kostnader. Eftersom jag fått för mig att personalen skulle få mer tid för de äldre om vi  investerade i självgående dammsugare i äldrevården tar jag det som exempel.

Jag tror att man kan utgå från att det läggs i genomsnitt åtminstone 15 minuter om dagen på dammsugning, per avdelning på kommunens vårdboenden (sedan tillkommer all hemservice, men den räknar jag inte på här). Alla äldre får självklart inte dammsuget varje dag, men med cirka 8 boende per avdelning och städning varannan vecka så borde ungefär 15 minuter vara rimligt.

Jag utgår från att det finns cirka 125 avdelningar på särskilt boende för äldre i Örebro kommun (har inte tillgång till siffrorna just nu men räknar så här: drygt 1000 boendeplatser totalt i Örebro, cirka 8 boende per avdelning = 125 avdelningar).

Per år blir läggs i så fall 11 406 timmar på dammsugning varje år (15 minuter per dag på 125 avdelningar  = 1875 minuter/dag, 1875 minuter * 365 dagar per år = 684 375 minuter per år, 684 375 minuter/60 minuter per timme = 11406 timmar per år)

Snittkostnaden per timme är 148 kronor (har räknat på den genomsnittliga lönen för en undersköterska 2007: 18500, omräknat till timkostnad: 18 500kr/175*1,40=148 kronor/timme)

Utifrån detta skulle kommunen spara cirka 1,7 miljoner kronor per år. Om vi nu räknar på att varje dammsugare kostar 10 000 kronor (vilket de inte gör – särskilt inte om man köper in 125 samtidigt…) innebär det en kostnad på 1 250 000 kronor

Därmed tjänar vi alltså 450 000 kronor redan första året. Även om vi tar hela kostnaden varje år. Fast egentligen bör man ju räkna på en avskrivningstid på åtminstone 5 år, vilket innebär en kostnad på 250 000 kronor per år. Med andra ord en besparing på 1 450 000 kronor per år.

Verkar det vara en investering som vi inte har råd med?

Det finns självklart åtminstone ett tiotal invändningar mot min beräkning ovan: Jag har för tillfället inte tillgång till exakta uppgifter på antalet avdelningar och på samma sätt är det med den exakta kostnaden per timme i örebro. Och dessutom är det självklart inte möjligt att – utan omorganisationer – bara spara 15 minuter per dag på varje avdelning. Fast å andra sidan finns det självgående dammsugare som bara kostar cirka 5 000 kronor och med tanke på det pris man borde kunna få när man köper in 125 stycken så…

I det här fallet så var självgående dammsugare mest ett exempel för att illustrera att en investering faktiskt kan tjäna pengar åt kommunen – och därmed inte borde stoppas för att den överskrider kommunens ”ram för investeringar”.

Men idén om självgående dammsugare tycker jag i och för sig borde prövas alldeles oavsett om det ger en kostnadsreducering eller inte. För det kanske inte är för att spara pengar vi ska automatisera dammsugningen – det kanske är för att skapa mer utrymme för utevistelser, aktiviteter eller annat som är avgörande för att förebygga sjukdomar och för att bevara hälsan? Om självgående dammsugare kostar 1,25 miljoner kronor i investering och ger mer tid för att ta hand om de äldre – borde vi inte fundera på den investeringen då?

Jag tillbringade alltså förra tisdagen på Sirishofs vårdboende. Personalen som jag gick med var mycket oroliga för larmsystemet i huset – som inte fungerar som det ska. Vi diskuterade vad det beror på att de inte kan investera i ett nytt larmsystem och dessvärre är skälet inte bara ”brist på pengar”. Svaret är lika mycket: ”för att kommunen inte fattar vad en investering är”. Kommunen ser helt enkelt inte investeringar som just investeringar – vi betraktar dem som kostnader. Jag ska förklara.

Som det är idag räcker det nämligen inte med att Sirishof, i det här exemplet, har pengar i sin årsbudget för att betala den årliga kostnaden (räntan) på exempelvis en investering i ett nytt larmsystem. De måste dessutom få sitt förslag till investering godkänt och det måste rymmas i kommunens totala investeringsram (200-400 miljoner kronor/år). Jag tycker att detta är fel. En investering i exempelvis ett larmsystem kan ju nämligen innebära att pengar sparas på sikt (förutom att ett larmsystem rimligen måste fungera – det borde inte vara så mycket att fundera på…).

Häromdagen skrev jag om möjligheten att investera i nya tekniska lösningar för att skapa mer utrymme för aktiviteter. Att skapa mer äldretid genom modern teknik. Med dagens investeringsregler är sådana satsningar svåra eller helt omöjliga att få igenom i investeringsbudgeten. Det gäller även om det handlar om investeringar som skulle betala sig på något eller några år. Om Örebro kommuns regler för investeringar skulle gällt för hundra år sedan hade Sverige förmodligen inte fått några järnvägsspår. Om den typen av regler styrt vår familjs liv hade vi inte kunnat bygga hus. Faktum är att om sådana regler gällde i det privata näringslivet skulle inte svensk industri vara särskilt stark idag – och förmodligen hade aldrig Henry Ford fått okej för en satsning på det löpande bandet. Bara för att ta några exempel…

Återkommer med ett räkneexempel för att visa att vi egentligen inte har råd att låta bli att investera i självgående dammsugare i äldrevården!