Idag, måndag, publicerar NA denna krönika  om musikspridning, att upptäcka nya artister, remix-kultur och upphovsrätt (jag hade tydligen för bråttom när jag skrev krönikan: ”även de mest extrema anti-piratjägarna måste rimligen inse att kriget är förlorat”, står det i den publicerade versionen – självklart blev det lite mycket där: det ska vara ”piratjägarna” inte ”anti-piratjägare”).

Wikipedia förklarar ”remix-kultur” här. Här hittar du The Last Republic, Kristian Anttila, Hoffmaestro & Chraa och The Birthday Massacre (samtliga på MySpace). Och här är den nya förbättrade versionen av ”Total eclipse of the heart”.

Okej, rubriken är lite långsökt men nedladdningsfrågor och spridning av musik är en pågående diskussion under Putte i Parken-dagarna. Micke och jag pratar mer eller mindre oavbrutet om hur musik sprids, vilka lagar som behövs, vilka nya mellanledsföretag som behövs och liknande.

Låt mig ta ett exempel från den fullsatta Dalen-scenen i Karlskoga Folkets Park. Torsdagskväll och vi går långsamt mot Dalen för att se om de där Hoffmaestro & Craa är något att ha. När vi anlände till PIP-festivalen på onsdagen satt vi vid ett bord och diskuterade vad vi skulle se under festivaldagarna. Bredvid oss satt några karlskogingar som berättade om sina favoriter. Och de var mycket bestämda: ”ni måste se Hoffmaestro & Craa”. Okej, sa vi och ringade in det också. Vi får väl se, tänkte vi.

Och sedan stod vi alltså där högt uppe i parken och tittade ner på Dalen. Och det var helt totalt fullsatt. Både nere i gropen och längs alla kanter. Och vad vi fick se trotsar nog alla beskrivningar, och jag tror nog aldrig jag sett något så fartfyllt och energirikt på en konsertscen tidigare. När jag kom hem på kvällen sökte jag på Hoffmaestro & Craa och på deras Myspace-sida fanns massor av konsertklipp. Om jag framöver kommer köpa någon musik av dem återstår att se, men jag kommer definitivt att anstränga mig för att se dem live i framtiden. De är, för att använda restaurangmärknings-språk, värda en omväg.

Jag ska inte orda mer om Hoffmaestro & Craa – det har ju gjort tidigare. Det är fenomenet jag funderar på. Hur går det till när tusentals personer upptäcker ett nytt favoritband på en festival? Vad kan musikbranschen lära av det? Och vad får allt detta för konsekvenser på svensk lagstiftning (till exempel upphovsrättslagstiftningen)? Det korta svaret är självklart och välkänt: genom att turnera ihärdigt marknadsför man sig som grupp och konserter drar in en stor del av pengarna i musikindustrin. Men det längre svaret tycker jag återstår att besvara.

Jag tycker att det måste finnas fler lagliga sätt, där man enkelt kan betala för nedladdning. Jag tror att det behövs nya företag som tjänar sina pengar på att sprida musik och göra den tillgänglig för mig som intresserad (”förr” var p3 en av de viktigaste kanalerna för att få höra ny musik, men det var ju innan webradion och privatradion gjorde p3 mindre lyssnat). Jag tror att fler artister bör koppla försäljning av sin musik till konserterna (sälja på plats, dela ut skivor eller annat). Jag skulle vilja se lösningar som gör det möjligt att direkt på konserten tanka över musiken till sin iPod eller mobil.

Det är mycket jag vill… Men vad kan vi – gemensamt – göra för att komma i den riktningen? För att se till att band som Hoffmaestro & Craa får betalt även när det inte är festivalsommar. För att se till att ”den breda massan” även i fortsättningen upptäcker ny musik (att Myspace-sidan ligger på webben innebär ju som bekant inte att någon automatiskt hittar den). Det närmaste året kommer mycket att hänta på det området: s-kongressen i höst kommer att diskutera det (jag har varit med och skrivit en motion i frågan och kommer att debattera det på plats), flera lagar beställda av skivindustrin är på gång att genomföras och valet nästa höst kommer avgöra även dessa frågor. Fast just nu nöjer jag mig med att lyssna på Hoffmaestro & Craa, The Last Republic, Kristian Anttila och andra artister som jag upptäckt på Putte i Parken.

Vad Putte i Parken (som avslutades med en hejdundrande avslutningskväll i lördags) betyder för Karlskoga (och länet) är nog svårt att beskriva. I festivaltidningen beräknas premiäråret (2008) ha genererat cirka 10 miljoner extra till det lokala näringslivet. I år var Putte större, längre och bättre. Kanske innebär det uppåt 20 miljoner mer – en stor del innebär mer skattepengar, bättre kommunal service och annat. Så visst betyder Putte mycket för Karlskoga – och länet. I festivaltidningen beskrivs Sölvesborg och vad Sweden Rock Festival har inneburit. 2007 hade turistaktörerna i Sölvesborg en omsättning på drygt 320 miljoner kronor. I Sölvesborg! Och även om det – ännu – inte går att jämföra Putte med Sweden Rock (Sveriges största festival) så är det ingen tvekan att det betyder mycket för alla som bor i Karlskoga att tusentals besökare trampar upp gräsmattor, spelar musik på hög volym och fyller stans krogar.

Efterhand dagarna gått blev jag mer och mer övertygad om att jag måste lämna efter mig någon slags ranking över det jag sett och hört på Putte i Parken. Så även om det kanske mest är för min egen skull, så här är den: Hela Listan Över Vad Jag Tyckt Varit Bra och Dåligt På PIP09. Först om festivalen:

PPPPP Stämningen, helheten, miljön, besökarna
PPPP Artisterna – lysande men till nästa år hoppas jag på en eller två halvstora internationella artister. Annars en 5:a!
PPP Matutbudet – kunde varit roligare på mattorget
PP Markarbetet – geggan är svår att göra något åt, men om ”någon” till nästa år kan fixa en eller två trappor/gradänger i dalen, lite sågspån på valda ställen och en trappa i stora backen är det ju ett helt tokfantastiskt festivalområde!
P Informationen om artisterna. Att vi (till vår lycka) gick och såg Kristian Anttila beror i alla fall inte på presentationen i programhäftet: ”Sverigefinländsk indiepopartist från Göteborg. Han levde under sitt första år i Skövde men flyttade med sin mor till Göteborg. släppte singeln ”Vill ha dig” sommaren 2007 och då sade publiken slutgiltigt samma sak. Putte vill ha dig!”

Och så musiken, totalt hann vi höra och se cirka 30 band någorlunda ordentligt:

Töppgulld! (på karlskogingska = ultrabrabättreänbäst)

PPPPP Självklart FTW! Redan TSSL!
bob hund (fantastisk konsert, ingen är så märklig och intensiv som Thomas Öberg på scen!)
Hoffmaestro & Chraa (en jätteöverraskning, hade ingen aning om vad det var innan men knockades totalt – lysande!)
Moneybrother (blir alltid 5:or för mig, efter en Moneybrother-spelning är jag alltid lycklig, har dock sett bättre spelningar)
Millencolin (gäller samma som för Moneybrother-spelningen + saknar en del låtar, men det beror väl också på att den var kortare än en vanlig spelning)

PPPP (de flesta redan FTW och TSSL)
Hello Saferides båda spelningar (på IP-scenen och i tältet för inspelning av P3 sommarsession) (hade de suttit ihop hade det blivit en 5:a, men eftersom det var lite för mycket finstämda låtar och för lite sväng blir det bara en 4:a)
Fatboy (gillar inte alls rockabilly, hade jag gjort det hade det varit en 5:a – så bra var Fatboy live)
A Camp (lysande låtar, tajt band och en riktigt bra konsert – fel av mig att tro att deras musik inte skulle göra sig på scen)
Kristian Anttila (riktigt bra pop, TSSL!, KPKLS?)
The Last Republic (fantastiskt bra, trots lite halvkasst ljud – kommer att bli stora! FTW! RUPKL!)
Looptroop Rockers (ojojoj vilken konsert, måste kanske lyssna mer på Looptroop?!)
Timbuktu (vilket sväng! Måste ge Timbuktu en ny chans!)
The Birthday Massacre (att jag kunde gilla goth-syntrock! FTW! TSSL! KPKLS?)

PPP
Vapnet (kul, svängigt och snyggt TSSL! KPKLS?)
Perssons Pack (”Stenad i Stockholm” med Annika Norlin och de gamla hitar de spelade räddade 3:an – annars hade de knappt fått en 2:a)
John ME (riktigt bra, FTW! TSSL! KPKLS?)
Thåström (okej konsert som helhet, men på tok för mycket seg och tung industrirock)
Slagsmålsklubben (otroligt hur ett gäng syntploppare kan göra så svängig musik, trodde aldrig jag skulle uppskatta det)
Alice in Videoland (kul och tungt, FTW! TSSL! KPKLS?)
Sahara Hotnights (snygg konsert, bra låtar fast kunde kanske stuckit ut mer)
Backyard Babies (lysande live-band, men i grunden är jag inget fan)
Johnossi (kul och rätt bra, men inte tillräckligt speciellt)

PP & P
Ulf Lundell (har bevisligen gjort ett gäng bra låtar genom åren, men konserten sa mig ingenting positivt – blev snarare negativt inställd på grund av hans gubbiga mellansnack)
Melody Club (svängigt och snyggt, inte mer)
Lillasyster och The (International) Noise Conspiracy (okej rock fast inte tillräckligt kul – INC var dock nästan en 3a)
Lasse Lindh (mest tråkigt, fast några låtar är ju rätt okej)
Hassle (säkert duktig och blir säkert bättre, men rätt tråkig). Detsamma gäller Simon Norrsveden.

Förklaringar:
FTW= enligt netforbeginnersr: ”common meaning of ”FTW” is ”for the win”, an Internet expression of enthusiasiam.” Fick lära mig det av två unga tjejer, fast de hävdade att det betydde ”for the world”. Oavsett vilket betyder FTW! här att det ska spridas, att det var bra och att missionerandet börjar här!
TSSL=Till Spotify-SpelListan
KPKLS=Kanske på köplistan senare
RUPKL=Redan uppskrivna på köplistan!

Idag sker Pride-paraden genom Stockholm. För HBT-personer finns skäl att vara stolta över att kunna vara del av en rörelse som mobiliserar så synligt och så glädjefyllt. För oss alla finns skäl att vara stolta, glada och engagerade för att tåget kan genomföras (att deltagarna inte blir nedslagna eller hånade) och att vi i Sverige ändå kommit – relativt – långt när det gäller lika rättigheter och villkor (jämfört med andra länder – även om det är långt kvar).

I Pride-paraden deltar i år Hammarby IF som förening. Jag är otroligt stolt att vara en del av en förening som tydligt tar ställning i dessa frågor, även om det kanske egentligen borde vara självklart (lika rättigheter för alla oavsett sexuell läggning borde ju inte vara så kontroversiellt). Och ännu stoltare blir jag när jag läser Hammarbys uttalanden på hemsidan: ”Hammarby IF bildades i slutet av 1800-talet av invånarna i de mest utsatta slumområdena i Stockholm, kring Vita Bergen på Södermalm. Genom åren har Hammarby varit en del av tusentals ungdomars uppväxt och erbjudit en meningsfull sysselsättning och varit en förening som varit öppen för alla, såväl bredd som elit. Därför är det meningsfullt för Hammarby Fotboll att visa att vi är en klubb som är öppen för alla.”

Roligare blir det nog inte. Och dessutom var Slagsmålsklubben faktiskt rätt bra – att få så många hundra i Dalen (på PIP) att dansa till plipp-plopp-elektronika-dansmusik utan sång är en prestation…