Drogtester i Rådhuset?

Är det någon som tycker att Örebros ledande politiker ska knarka? Nä, men då så: låt oss införa ”slumpmässiga” och frivilliga drogtester på alla oss politiker som jobbar i Rådhuset. Man kan ju tänka sig att de politiska partierna tillfrågas i förväg och om de säger okej så testar man deras politiker. Ungefär så resonerar de båda ledande Örebro-folkpartisterna Ina Lindström och Maria Magnusson. Tänk om Magnusson och Lindström hade sagt: ”FP tycker att det ska vara tillåtet med frivilliga och slumpmässiga drogtester i Rådhuset”. Fast självklart är det inte politiker de vill testa, däremot eleverna i skolan (fp i Örebro gillar heltidsanställda politiker, de tycker att ju fler heltidspolitiker Örebro har, ju fler heltidspolitiker blir det, typ). Men nu handlar det ju så klart om att visa att man tar i med hårdhandskarna i skolan. Finns det då något som talar för att just knark är ett särskilt stort problem i skolan? Nej. Att denna typ av tester skulle minska drogproblemen? Nej.  Spelar det någon roll för folkpartistiska förslag? Nej.

Folkpartiet är svenska mästare  i ”hundvisslor” (läs Wikipedias förklaring). Lindström och Magnusson ska dock ha all heder för att de inte ger sig på nysvenskar, vilket annars är lite av folkpartiets paradgren när det gäller ”hundvisslor”.

Popkulturell kommunikationsskola 3: Stå still i klaveret!

Mitt i den amerikanska mainstream-filmen händer nästan alltid samma saks: huvudpersonen försöker förklara något som oftast är rätt oskyldigt på ett sätt som gör att de sedan får ägna cirka en timme åt att krångla sig ur de problem som förklaringen skapar. Del 3 i min popkulturella kommunikationsskola (del 1, del 2) behandlar något som de flesta känner igen: ibland är det bättre att säga sanningen istället för att krångla in sig i komplicerade bortförklaringar. I de flesta biosalonger tänker alla i publiken: ”men säg sanningen istället!”, men om huvudpersonen sa sanningen skulle ju filmen bli för kort, så på film är det kanske tur att de krånglar till det. Men varför ägnar sig så många åt det i verkligheten?

Grundregeln är alltså: om du trampar i klaveret, kliv ur eller stå still. Att klampa runt låter bara ännu mer.

Den här grundregeln fick överraskande aktualitet, när folkpartisterna i Örebro skulle förhålla sig till att de nu var glada åt att en deltävling i melodifestivalen går av stapeln i Örebros citymässa (Conventum Arena) – som Werme och folkpartiet inte ville bygga. När John Johansson citerade Werme från 2006: ” “Har någon där ute i cyberrymden hittat några argument för att bygga den nya kommunala mässladan? I så fall: HÖR AV DIG!” svarade Karolina Wallström (politisk sekreterare för fp): ”Det handlade aldrig om att inte satsa på en mässa. Det handlade om rätt plats, rätt storlek och bästa möjliga mässlokal. Tur att nuvarande ledning jobbat så bra med att få till detta och lyckats få in Melodifestivalen i mässan.” (länkar till Facebook)

Jag inser att fp i Örebro inte bryr sig om vad jag skriver, men tar mig ändå friheten att föreslå vad Staffan Werme skulle ha kunnat säga för att förkorta pinan (hans partikamrat Johan Pehrson visade under torsdagen att det är smartare att inte sladda runt): ”Jag var emot citymässan eftersom jag tyckte att det fanns alldeles för många frågetecken runt bygget. Nu finns den och som ordförande i Kommunstyrelsen i Örebro gör jag då vad jag kan för att mässan ska komma till användning. Att Melodifestivalen kommer till Örebro är positivt och jag utgår från att vi kan vara överens om detta.” Men så sa han självklart inte.

Hoppas Werme ändrar sig i fler frågor!

Det var en verkligt glad nyhet NA levererade igår, och som idag har bekräftats (här är Radio Örebros rapportering): Örebro får en deltävling i nästa års melodifestival. Jag kommer inte att vara där (inte min grej), men det är mycket bra för örebroarna, för tillväxten och för jobben. Precis som vi (s) sa när vi röstade för att skapa en citymässa i Örebro: den kommer att vara bra för Örebros utveckling. Lyckligtvis var vi överens med (m), (kd) och (v) om detta. Mot var (fp), (c) och (mp) och det är bara att konstatera att om Staffan Werme och hans kompisar styrt då hade Örebro inte kunnat få melodifestivalen.

Numera håller Staffan Werme (ordförande i Kommunstyrelsen i Örebro, fp) med om vad vi sa då: ”I denna festival tar nu Örebro plats. Det är roligt. Men det är också inte helt oväntat.” Så lät det inte riktigt när beslutet om att skapa Conventum Arena diskuterades och när beslut skulle fattas. Då raljerade han om hur otänkbart det var att Örebro någonsin skulle få melodifestivalen, hur korkat det var att bygga en citymässa. Då skrev Werme så här: ”Har någon där ute i cyberrymden hittat några argument för att bygga den nya kommunala mässladan? I så fall: HÖR AV DIG!”

Vid ett annat tillfälle så här: ”Så har då en majoritet beslutat dels att vi ska bygga en ny mässa vid Södra Station och dels en parkeringsanläggning vid Pingstkyrkan. Det är tragiskt.”…”Nu ska kommunen bygga mässa. Det blir de svaga eleverna och de sårbara äldre som får betala.”

Så här såg det ut när NA frågade partiföreträdarna om inställningen i en rad frågor, Staffan Werme längst till vänster (jag har fotat av bilden ur NA, därav den dåliga kvaliteten):

ja-o-nej-till-conventum1

Vem vet, kanske han snart ändrar sig om den där – otroliga – idén om att göra om Svampen till kontorlandskap också?

Han kanske rentav byter åsikt när det gäller kommunala bolag? Visst ja, det har han ju redan gjort: numera finns det ju ingen uppgift (gymnasieskolor, friidrottshallar, bandyhallar, bostäder, idrottshus…) som inte kan fixas genom att ansvaret flyttas till ÖrebroPorten…

”Leksaker” för äldre

Alaa tipsade om den fantastiska idén i Västerås: att placera en fräsch skejtpark bredvid en ”upplevelsepark” för äldre (länk till reportage i Tvärsnytt). Det är ju lysande, inte bara för att det är bra att de olika åldersgrupperna därmed träffas mer, utan kanske framförallt för att det visar att det går att tänka mycket nytt när det gäller att skapa motsvarigheten till leksaker, fast för äldre (jag har bloggat om detta tidigare). Det vill säga miljöer, prylar och annat som uppmuntrar rätt sorts rörelser och skapar en meningsfull sysselsättning. Användningen av tv-spelet Wii i exempelvis rehabilitering och dagvård har jag läst om tidigare (används i Örebro kommun, men hittar ingen länk till det).

Killen i den vita hatten (20 år senare)

Det finns de som inte förstår poängen med klassåterträffar: ”varför ska jag umgås med folk som någon skolbyråkrat bestämt ska vara min klasskamrat”. De har ju en poäng, men eftersom det finns rätt få sammanhang som vi valt helt själva så riskerar den typen av argumentation leda till rätt mycket ensamhet. Vänskap och relationer är ju väldigt sällan logiska – i allmänhet är det slumpen som styr vilka människor man träffar. Och på det sättet är klasslistor ungefär lika vettiga som grund för fester och umgänge som namnet på ens arbetsgivare. Eller med andra ord: attans vad kul det kan vara med klassåterträffar!

Lördagskvällen tillbringade jag i Karlskoga, tillsammans med 12 av de 20 som jag tog studenten med 1989 (E3B på Bregårdsskolan i Karlskoga). Och det är några saker jag funderat på efter träffen. Om man bortser från det uppenbara (att 20 års-återträff betyder att jag inte är så ung längre…) så kan man konstatera att 20 år förändrar människor rätt mycket. Man kan också konstatera att 20 år inte förändrar människor särskilt mycket.

På 20 år hinner mycket hända med intressen och karriärval: 2 på återträffen jobbar med sådant vi fick utbildning i (och båda på samma revisionsföretag…), några till har väl haft en del nytta av utbildningen på olika sätt i yrkeslivet (jag till exempel) men i övrigt så var det märkligt många som valt helt andra yrkesbanor. På 20 år händer också rätt mycket med en grupp: alla pratade med alla ungefär lika mycket – de ”grupperingar” som fanns 1989 spelade inte så stor roll nu (å andra sidan var de inte särskilt fasta då heller).

På 20 år hinner dock inte riktigt lika mycket hända med utseende och sätt att vara. Vi kände lätt igen varandra och rätt snabbt föll vi nog in i ungefär samma roller som då – var och en betedde sig nog ungefär som då, antingen det beror på att man är sådan eller att det beror på att man förväntas vara så.

Hur som helst  hade vi roligt och det var nog skälet till att en del låtar fick helt nya betydelser dagen efter. Eftersom jag för tillfället är besatt av The Birthday Massacre så var jag en stund säker på att låten ”Nevermind” handlade om skolkamrater. Vilket den nog inte alls gör (läs texten här)… ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” har dock allt med skolkamrater att göra. Fast inte handlar den om Karlskoga, inte om att trivas med klasskamrater och inte är det någon partylåt. För i ärlighetens namn finns det bara en enda koppling mellan den texten och oss: den handlar om någon som tog studenten 1989 (hade Jocke Berg skrivit den i år hade den hetat ”Mannen i den vita hatten (20 år senare)”). Fast min gissning är att Jocke Berg inte kommer att organisera någon klassåterträff i år, jag tror han hör till den där skeptiska gruppen…

Ondskan har segrat i min spellista

I min iPod (och i datorn) har jag all musik jag äger, men på mobilens minneskort hamnar barbirthdaymassacre_photo_july20091a det allra bästa – eller det senaste. Och det är det som är problemet. För även om jag lagt in bra och nyköpta skivor med både Veronica Maggio, Marit Bergman och Wilco så kommer jag på mig med att mest hoppa fram till nästa låt med The Birthday Massacre. På samma sätt med Spotify-listorna: tänker att jag ska lyssna mer på Kristian Anttila, John ME, Vapnet och Alice in Videoland, men halkar ändå tillbaka till TBM. Man kan lugnt säga att TBM inte har en särskilt vän och samhällstillvänd stil (som somliga av de tidigare nämnda). Man kan nog faktiskt säga att The Birthday Massacre snarare representerar ondskan. Och som alla vet vinner ondskan alltid om man inte bjuder motstånd…

Popkulturell kommunikationsskola 2: Charmig ondska

Dags för del två i den kommunikationsskola som inleddes här förra fredagen (det finns risk att denna skola blir evighetslång eftersom jag äntligen har hittat ett sätt att lura oskyldiga bloggläsare att ta del av kultur jag gillar!). Detta avsnitt är inte så långt och handlar om den mycket enkla regeln: om man ser väldigt snäll ut kan man vara mer elak (och omvänt: om man ser elak ut måste man vara snällare). Kontraster spelar roll – liksom fördomar och förväntningar.

chibi1Chibi heter den väna kvinnliga sångerskan i The Birthday Massacre som exempelvis i låten ”Lovers End” sjunger om de hemskheter som sker i källaren, där en pojkvän plågas till döds: ”In the cellar buried 6 feet deep/ The lover’s shaken from a dreamless sleep/ Nails clawing splinters from the ceiling and floor/ Shrieking like the witches til his stitches are sore” och sedan den fantastiska barnkammarliknande avslutningen: ”1.. 2.. 3.. 4 Underneath the cellar floor/ 5.. 6..7..8 Lover will suffocate” (här finns hela texten).

Om till exempel Marilyn Manson sjungit den där texten (gitarristen och resten av The Birthday Massacre ser för övrigt ut ungefär som MM) hade vi nog fått uppleva föräldrauppror för att stoppa omoralen och liknande. Men otäckheterna i texten förtas lite av att Chibi ser så trevlig ut. Inte nog med att hon ser ut som någon alla vill ha till kompis, hon klär sig dessutom som någon slags skolflicka och spelar allmänt på oskulds-temat (populärt i populärkulturen, allt från Angus Young i AC/DC till Britney Spears i ”Baby, hit me one more time”…). Och kvinnliga röster låter inte lika hotfulla, ens när de sjunger gravlikt (lyssna på hennes röst i slutet på sången!).

Det är som The Beautiful South påpekade någon gång: bara för att det yttre ger en bild av lättsmält underhållning märker ingen bettet i budskapet. Trots att The Beautiful South sjunger om misshandel, bombning av kungaparader och liknande uppfattas de som harmlös och glad trallpop – om man inte lyssnar ordentligt på texter och melodier.

Varför använder polisen inte lagboken?

Faktum är att det var Viggo Cavling (Resumés chefredaktör) som på en föreläsning fick mig intresserad av ”Iron Maiden-mannen”, som NA skriver om på webben. Men det var polisens kommentarer som gjorde mig vansinnig: ”han blev tillsagd att ordna sin ljuddämpare, eftersom det lät väldigt mycket”, säger polisen till NA. Varför bötfälldes han inte för ljudnivån? Varför agerar inte polisen när massor av örebroare anmäler vansinneskörningen? Jag inser att man inte kan ha kommentarer på na.se som grund för åtal, men om en massa folk sett galningen och sedan ringt in: varför agerar då inte polisen enligt lagboken? Som ”Silja” klokt skrev på na.se: ”Räcker det inte med 100 vittnen för ett åtal? Fixa ljuddämparen, blä, dåren kom för lätt undan. Över 80 över Kanslibron. Får man köra med bil eller MC där? Det är väl 50 i stan? Jag har kört MC i 50 år. En sådan här idiotgrej höjer inte precis statusen för MC-folket. Det raseras på några sekunder av ett tilltag som detta.”

Klarspråk från Reinfeldt

Jag har tidigare skrivit om det märkliga i att så få medier pressar Fredrik Reinfeldt om hans bok ”Det sovande folket”, där han bland annat skriver: ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” Och nu hittade jag det här klippet på när Reinfeldt pratade om sin bok i tv. Med tanke på att han i klippet säger att det är för mycket politiker och att dessa politiker ägnar för mycket kraft åt att lova mer pengar kunde ju till exempel någon journalist fråga honom om hur det då kom sig att han i förra valrörelsen lovade att lägga på en krona på alla satsningar Socialdemokraterna gjorde på välfärden (eller så kunde de ju fråga varför han inte gjorde som han lovade…). Här är klippet:

När fotboll räddar liv

Som de flesta nog har gissat tycker jag inte att fotboll ”bara är en lek”, och det finns gott om exempel på att fot2009-07-24_camiseta_solidaria_gamper_009boll faktiskt spelar roll i människors liv på riktigt. Men ikväll visar FC Barcelona något mer än det, något ännu mycket större. När Barcelona spelar mot Manchester City i ”The Gamper Trophy” spelar de i specialframtagna tröjor som kommer att auktioneras ut till förmån för flyktingar i världen genom UNHCR (FNs flyktingorganisation) (”Més” är ett samarbete mellan Barca, Nike och UNHCR). Dessutom säljs 1899 exemplar av den ursnygga tröjan för att dra in ytterligare pengar. Det är det som menas med ”Més que un club”/”Mer än en klubb”. Det är att ta sitt ansvar för världen. Att Barcelona dessutom spelar världens vackraste fotboll (normalt med Unicef som enda ”reklambudskap”) och att Zlatan förhoppningsvis gör premiär ikväll får väl ses som en bonus…