För snart två månader sedan avslutade socialdemokraterna en framgångsrik och framtidsinriktad Jobbkongress. Det fick de propagandaansvariga i de borgerliga partierna att skriva ihop rader av cirkulärartiklar och Örebro-folkpartisten Erik Wahlberg kastade sig in i debatten med en artikel som efterlyste mer privat vård. Wahlberg ifrågasatte faktiskt hela grunden för den svenska välfärdsmodellen. Och på två månader har ingen annan folkpartist kommenterat Wahlbergs inlägg (som var undertecknad ”Erik Wahlberg, Folkpartiet i Örebro”). Alltså finns fog för att tro att folkpartiet numera inte står upp för den svenska välfärdsmodellen.

Jag återkommer längre ner till Erik Wahlbergs inlägg, men först några ord om vad man gör om en partimedlem skriver ett debattinlägg som inte stämmer med den inriktning som partiet antagit.

Inom varje parti finns en levande debatt och att partimedlemmar har olika uppfattningar är bara positivt. Problemen uppstår när ett inlägg från en enskild medlem kan uppfattas som den ”officiella linjen”. Det var skälet till att jag och kommunalrådet Carina Dahl skrev ett debattinlägg om ”parbogaranti”. Vi gav oss in i en debatt med en annan partikamrat, Inger Göransson, som skrivit en artikel som ifrågasatte ”parbogarantier”. Carina och  jag tyckte att det var viktigt att klargöra att vi socialdemokrater vill att äldre ska få bestämma så mycket som möjligt själva även om de har stora behov av vård och omsorg.

Är då frågan om den solidariskt finansierade välfärden en viktig fråga för folkpartiet? Tydligen inte.

Erik Wahlbergs inlägg i NA (5/11) visade att det viktigaste för folkpartiet (och övriga borgerliga partier?) är vilken skylt som sitter på sjukhus och vårdcentraler. För Wahlberg är det avgörande att verksamheten drivs av ett privat bolag. För mig, och förmodligen för de flesta andra, är det viktigaste istället vilken verksamhet som bedrivs innanför väggarna.

Jag har, liksom det socialdemokratiska partiet, inget emot privata entreprenörer i vare sig vård eller annan verksamhet – för mig är det viktigaste att skattepengarna används på rätt sätt. Dessutom tycker jag, till skillnad från Wahlberg, att det är viktigt att välfärden är solidariskt finansierad via skatterna: plånboken ska inte få avgöra vilken vård den enskilde får.

Så här formulerade sig den socialdemokratiska Jobbkongressen i dessa frågor: ”Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att privata ägare tar ut vinster genom att göra avkall på kvaliteten i välfärden, eller genom att välja bort medborgare med stora behov.”… ”Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till vinstuttag.”

Tidigare har även folkpartiet försvarar den svenska välfärdsmodellen, men Wahlbergs inlägg i NA (och bristen på tillrättalägganden från folkpartiet) visade att så inte längre är fallet. Så här skrev Erik Wahlberg: ”Med en åldrande svensk befolkning – där allt färre arbetande ska försörja allt fler som står utanför arbetsmarknaden – finns det inte utrymme för det offentliga att ösa skattepengar in i den offentliga sjukvård som redan i dag behöver en kraftig upprustning.”

Budskapet var tydligt, och det handlade inte om en enstaka olycklig formulering. Erik Wahlberg (som alltså representerade ”Folkpartiet i Örebro”) ifrågasatte skattefinansieringen och efterlyste mer privat sjukvård. Han var mycket tydlig med vartåt han vill.

Eller var det så att Wahlberg ”bara” förespråkade gigantiska skattesänkningar? Kanske, men då återstår frågan om hur mycket ska skatterna sänkas? Räcker inte de skattesänkningar på uppåt 100 miljarder som regeringen genomfört med lånade pengar, skattesänkningar som i första hand gått till de som tjänar mest i Sverige? Och även om det ”bara” var skattesänkningar som Wahlberg efterlyste blir resultatet detsamma: hur ska vi annars finansiera exempelvis vården?

Erik Wahlberg argumenterade för ett systemskifte. Han (och tydligen Folkpartiet) vill överge den svenska modellen, som bygger på att alla hjälps åt att finansiera vård, skola och omsorg, och att det är behoven – inte plånboken – som styr vem som får vård först.

Tidigare har de flesta borgerliga partier påstått att de står bakom den svenska välfärdsmodellen (att skattefinansiering är grunden, att alla får del av välfärden och att behoven – inte plånboken – ska styra). Men eftersom vare sig ”Folkpartiet i Örebro” eller något annat borgerligt parti tagit debatten med Erik Wahlberg så antar jag att det är nya tider nu: om högern vinner valen i september så inleds nästa steg i systemskiftet – och då verkar det vara finansieringsprinciperna för välfärden som ändras.

(PS Jag skickade in en debattartikel till NA på ovanstående tema men eftersom den inte publicerats på snart två månader antar jag att den inte kommer in…)

Idag presenterade Lena Baastad sitt lag på sju personer som hon vill arbeta tillsammans med inför valet, och efter valet när socialdemokraterna förhoppningsvis får ansvaret att leda Örebreo kommun. Jag är stolt över att vara en i detta lag och ser verkligen fram emot det jobb som nu ligger framför oss: att samtala med tusentals örebroare fram till valet, och att efter valet fortsätta samtalet med örebroarna för att göra Örebro bättre. Eller som Lena sa på pressträffen: ”Jag vill bygga ett lag med olika erfarenheter och kunskaper. Personer som har mycket att tillföra för ett möjligheternas Örebro där vi skapar en långsiktig utveckling med jobb och god välfärd.” (läs mer här)

Min grundinställning är att många människor vet mer än en ensam person. Jag tror att vi blir starkare tillsammans än vi är var och en för sig. Det präglar min syn på samhället och på politiken. Det gör också att jag tycker att det är spännande och intressant med nya och annorlunda idéer. Jag tycker inte alltid att nya idéer är bra men ibland kanske jag rentav tycker för bra om nya idéer (trots att de är rätt igenom korkade). Det är nämligen inte alltid så lätt att veta från början om ett förslag är vettigt eller inte – de flesta förslag förtjänar att diskuteras och funderas på.

Därför lanserade jag för några veckor sedan en idé som en örebroare gett till mig: behåll Rudbecksskolan och gör istället om Risbergska skolan till ett bra och tryggt boende för äldre (det skrev jag om här på bloggen 18/11).

Jag har också ställt en fråga till Kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme (fp) om detta. Så här löd frågan: ”Har idén om att omvandla Risbergska skolan till trygga bostäder för äldre prövats i diskussionerna om förändringar vad gäller gymnasieskolans lokaler?” (läs hela frågan här). TV4 Örebro uppmärksammade detta i tisdags.

Det korta svaret från Staffan Werme när NA frågar honom om förslaget är: nej, det har de inte prövat. På sitt ödmjuka och öppna sätt säger han: ”Det är bland de dummare förslagen jag har sett”.

Staffan Werme och jag tycker inte likadant. Medan jag tycker att många människor ser mer än några få, vill Staffan Werme att några få elit-politiker ska bestämma. När jag välkomnar nya förslag och annorlunda idéer avfärdar han dem, utan utredning, som dumma och ointressanta. För Staffan Werme är diskussioner med de fem partierna i den högerkoalition som styr Örebro tillräcklig förankring av förslag, för mig är det viktigt att låta örebroarna veta och vara med och diskutera. Det finns skäl till att Staffan Werme är folkpartist och att jag är socialdemokrat.

Och man kan väl bara konstatera att om jag haft samma inställning som Staffan Werme hade det inte funnits något Kulturhus i Örebro, ingen Ung Peng och inget Ronnie Peterson-museum.