Vårdkvalitet viktigast men riskkapitalister väcker frågor

Dagens Medicin berättar att vårdföretagen Carema Sjukvård och Carema Care ska säljas till rikskapitalbolaget Triton. I sak är det väl i och för sig inget större problem: jag tycker inte att företagsnamnet är det viktigaste (det viktiga är att vården håller hög kvalitet, till skillnad från borgerliga politiker – även i Örebro-  tycker inte jag, eller S, att ägarformen är det viktiga). Men likväl väcker affären en del frågor.

För det första gäller det den rent företagsekonomiska delen av det hela: är det så lönsamt att bedriva privata vårdföretag i Sverige idag att riskkapitalister tror sig kunna tjäna pengar (nu eller i framtiden) på dem? Är det för att de uppfattar signalerna från moderaterna och andra borgerliga partier om att privat finansierad vård kommer bli vanligare i framtiden?

För det andra gäller det närvaro och engagemang: jag är övertygad av att det finns något positivt med intresserade och närvarande ägare och att allt fler vårdinstutitioner ägs från skattebefriade kanalöar tyder inte riktigt på närvaro och intresse av vårdutveckling.

För det tredje gäller det insyn och öppenhet: Veckans affärer kallar Triton ”Sveriges hemligaste riskkapitalbolag och det känns inte helt förenligt med övertygelsen om att offentligt finansierad verksamhet ska präglas av öppenhet och ge möjlighet till insyn (har skrivit mycket om det, läs här). Redan idag finns stora problem med insyn och öppenhet i privat driven vård.

Så här formulerade sig den socialdemokratiska Jobbkongressen i dessa frågor: ”Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att privata ägare tar ut vinster genom att göra avkall på kvaliteten i välfärden, eller genom att välja bort medborgare med stora behov.”… ”Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till vinstuttag.”

Det är en klok grund och jag tror – och hoppas – att högre kvalitetskrav efter en röd-grön valseger i höst ska leda till att riskkapitalisterna blir mindre intresserad av svenska vårdföretag.

Ett gott skäl att inte se på nyheter

Vi orkade inte byta kanal när Solsidan slutat på TV4 i fredags. Och raskt insåg vi varför vi så sällan ser TV4s Nyheter. De är helt enkelt riktigt usla.

Jag har genom åren haft en hel del att göra med TV Nyheterna och har alltid tyckt att de hittat nya vinklar, förnyat tv-nyheterna och – oftast – varit seriösa. Men fredagens sändning var en uppvisning i hur det blir när journalister slarvar och ingen redaktionsledning leder arbetet. Rapporteringen om SAAB-Spyker affären var ogenomtänkt men om man bortser från att inslaget delvis förutsatte att man har koll på namn på rika ryska investerare i bilbranschen (hur många såna namn kan ni – hand upp!) så var det uthärdligt. Likaså kunde man stå ut med bristen på kritiska frågor till försvarsminister Tolgfors i inslaget om att ”MP kräver nytt Afghanistanmöte”. Mer pinsamt var det när en allvarlig elolycka vid en skola i södra Sverige skulle rapporteras.

En elkabel hade gått av och gjort att staketet runt ett bygge vid en skola blev strömförande. Tre åttaåriga flickor fick därmed allvarliga elstötar och fick föras till sjukhus. Allvarligt.

Det präglade dock inte rapporteringen. Det blev först pinsamt, för att sedan bli ännu mer pinsamt. Det lite pinsamma var när den allvarliga reportern med allvarlig röst konstaterade att det ”finns ingen enskild statistik över elolyckor vid just skolor men totalt är det mellan 10 och 20 om året vid fastigheter där det bedrivs någon form av offentlig verksamhet”.Ojoj, vad upprörda vi ska bli. För inte staten statistik över hur många av de 10-20 olyckorna som sker vid just skolor? Är det viktigt att ”avslöja”? Sedan fick Elsäkerhetsverkets överdirektör säga att elolyckor alltid är allvarliga. Näää, det kunde jag aldrig gissa. (Överdirektören sa säkert något om elsäkerhetsarbete också, men det klippte säkert den avslöjande reportern bort.)

Men sedan blev det riktigt pinsamt. I ett försök att visa hur himla inkännande och mänsklig han var bestämde sig reportern för att avsluta reportaget med ett lyckligt slut varpå han frågade åttaåringen om olyckan. Och för att hon inte skulle gå miste om lite mer traumatiska upplevelser så tänkte väl reportern att han verkligen skulle gno in upplevelsen: ”hur ska ni fira att du överlevde utan skador?”. Bra jobbat. Självklart måste varje reporter med självaktning påminna åttaåringar om att de just kunde dött.

Nu tror ni att jag raljerar, att reportaget självklart också uppmärksammade de frågor som borde granskats. Men nej. Titta själv. Ingen fråga till byggföretagets ledning om säkerhetsarbetet. Ingen fråga till någon psykolog om hur åttaåringar påverkas av den typen av olyckor. Men det är klart, om de frågat det kanske reportern själv tvingats tänka. Och så kan vi ju inte ha det.

Tur att det finns folk som filmar med mobilen

UPPDATERAD Snart sagt alla medier har nu uppmärksammat det övergrepp som några stockholms-poliser utsatt en medborgare (Jesper Nilsson) för i onsdags (SvD, Aftonbladet). Och nu har även jag upptäckt det… Jesper Nilsson har själv bloggat om det här.

Poliserna hotade Jesper och mer eller mindre tvingat honom att radera bilder på dem från mobilen. Lyckligtvis lyckades han återskapa både bilderna och den film som bevisar polisernas övergrepp (sannolikt även lagbrott, åklagare ska utreda fallet). Jag tycker att det verkar helt solklart: det finns inget förbud mot att filma eller fota människor i Sverige, alltså försöker poliserna lura Jesper Nilsson och deras hot måste rimligen vara olagliga. Det finns inte ens tveksamheter kring Jesper Nilssons publicering av bilderna på webben (som polisen hävdade, men eftersom hans blogg är registrerad som nattidning – med ansvarig utgivare – gäller inte PUL) (tack för tipset, Johan Sutinen!). Tunnelbanan är en allmän plats och det enda som skulle kunna varit olagligt är om han filmat ”kränkande saker”). Men att filma civilklädda personer som ingriper mot privatpersoner är inte olagligt. Lyckligtvis – för hur skulle annars enskilda kunna slå larm om exempelvis övergrepp?

Självklart är denna händelse välbloggad och uppmärksammad. Tyvärr verkar den dock inte vara tillräckligt uppmärksammad av polisen. Polismännen borde stängas av under utredning och om åklagaren (som väntat) kommer fram till att de båda polismännen passerat lagens råmärken borde de få sparken. Direkt. Att kränka enskildas rättigheter och hota med ingripanden utan lagstöd måste rimligen bestraffas. Även om det är poliser som utför det hela.

Piltavlor med ansikten och Facebook-grupper

För säkerhets skull är det väl bäst att börja med ett förtydligande: jag vet att det är skillnad på Facebook-grupper och att trycka upp pilkastningstavlor med ansikten på. Jo, jag vet.

Men jag får ändå en känsla av att det gamla Palme-hatet återuppstått i ny form. Det är visserligen skönt att det (än så länge) inte tagit sig uttryck i pilkastningstavlor, men likväl är det något som inte känns riktigt bra när anti-grupperna på Facebook börjar fyllas. Eller vad säger ni om de här exemplen ur gruppen ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin?” (där ett antal borgerliga Örebro-politiker gått med – vilket de också stolt basunerat ut på sina sidor): ”haha fan vad najs, alla måste verkligen hata mona muslim ;D”. ”Shalin, Stahlin, Muslim, Sahlin gör mer skada än nytta.”

Och jämfört med dessa är ju följande en kommentar som – nästan – platsar i en helt normal debattartikel från en borgerlig politiker: ”Man kan säga som såhär. Lyktstolpar fyller en mycket viktig funktion i samhället. Jag är dock osäker på om Mona egentligen bidrar med något.”

Och en del inlägg är ju på samma nivå som en del påhopp på Birgitta Ohlsson förra veckan: ”ska jag vara ärlig så tror jag den här lyktstolpen skulle göra ett bättre jobb än mona sahlin i riksdagen. Varför? Lyktstolpen är en man!”

De där grupperna verkar liksom inte i första hand locka fram demokratiska aktivister som tror på respekt och allas rätt att säga sin mening. Eller vad sägs om följande exempel (denna gång från gruppen ”Vi som lämnar landet om Mona Sahlin vinner valet”): ”Större förrädare och självhatande människa finns inte. Tradition, kultur och Svenskhet existerar inte hos denna kvinna. Hon är den äckligaste människan i landet!”, ”Hon är en häxa!”, ”HON ÄR KOMPLETTTTTTT HJÄRNDÖD !”, ”hon e en tjuva djävul inget annat”, ”Klassföradare, svartfot”.

De flesta av de där grupperna verkar ha två saker gemensamt: 1. rättstavning står inte så högt i kurs, och 2. de har blivit arenor för sverigedemokrater och andra rasister. Rasisterna hetsar allt medan hyggliga borgerliga politiker ansluter sig till grupperna, försöker göra lama inlägg om att ”jag har inget emot invandring” och annat för att visa att de drar en ”tydlig gräns”. Nu hjälper inte det där gränssättande riktigt till, oavsett hur de markerar så dyker det upp nya begåvningar: ”Mona fucking Muslim kan gå i sjön” (ur gruppen ”Om Mona Sahlin blir statsminister emigrerar jag!” – som samlat ett antal ledande borgerliga politiker från Örebro).

Jag tror inte att de borgerliga politikerna går med i de där grupperna för att de känner ett djupt känt hat mot Mona Sahlin. Alltihop handlar självklart om partitaktik. De hoppas att antalet personer som går med i grupperna ska göra att ännu fler får syn på dem, så att ännu fler tittar på de borgerliga propaganda-filmerna mot Mona (ofta med ord-kombinationen ”Mona” och ”fifflar” för att alla ska hitta dem i sökmotorerna).

Medan man småskrattar åt att en del av grupperna har lite fyndiga namn (”Kan den här gamla grillen få fler fans än Lars Ohly?”) kan man behöva påminna sig om att tidskriften Contra var ganska spridd på 80-talet. Och att piltavlorna med Palmes ansikte inte alls väckte några kraftiga avståndstaganden.

Kanske är jag överkänslig. ”Riktig kärring” och ”Riktig subba” kanske är uttryck som vi bör vänja oss i den politiska debatten. Och visst är det skillnad på pilkastningstavlor och Facebook-grupper.

Men eftersom mina minnen från lördagen den 1 mars 1986 fortfarande är rätt klara och att jag får en klump i halsen bara jag tänker på den morgonen så skulle det kännas bättre om vi slapp den där typen av personangrepp. Pilkastningstavlor eller inte.

Problemen i äldrevården tas inte på allvar

Tvärsnytt har i ett antal inslag uppmärksammat problemen i äldrevården i Örebro (och fler inslag kommer). Det är bra, precis som det var bra att NA granskade problemen i höstas. För läget är ansträngt (jag har skrivit om det i ETC, här), eller för att citera en anställd: ”det bubblar, snart kokar det över” (jag har skrivit om problemen här, här och här). (Och detta samtidigt som kommunens ekonomi går med överskott, se inslag i Tvärsnytt om det här.)

Idag sände Tvärsnytt en studiodebatt (som nog bara kommer att finnas på webben) mellan mig och Rasmus Persson (ansvarigt kommunalråd, c). På 6 minuter hinner man inte säga allt (och lite blev bortklippt), men här är hela inslaget:

Mina viktigaste punkter (för dem som inte vill kolla hela inslaget…):

  • Äldrevården har stora problem idag och det borde vara ett gemensamt ansvar att försöka lösa dem. Därför borde pensionärer, anhöriga, pensionärsorganisationer, anställda, fackliga organisationer, anhörigföreningar, chefer och andra bjudas in till samtal om hur vi vänder problem till möjligheter. Vi politiker har ett ansvar att lyssna och ta problemen på allvar – jag/vi tycker inte att den styrande högerkoalitionen gjort det.
  • Mycket bra har skett i äldrevården, många förändringar har varit till det bättre. Men alltför mycket har skett alldeles för snabbt. Omorganisationer, tidsplaneringssystem (som krånglat) och besparingar har kommit samtidigt och på vissa ställen har det skapat totalkaos. Det borde vi ta på allvar.

Med sådana vänner…

När spiltan är tom bits hästarna, sägs det. Det är ett uttryck som tycks passa rätt bra på den borgerliga ”alliansen”. Förra veckans största politiska debatt rörde förmodligen huruvida kvinnor kan få barn och samtidigt axla tunga uppdrag (ingen verkade ha någon åsikt om t ex Sten Tolgfors som också ska ha barn snart). Även om man bortser från det förmodligen missriktat ironiska inlägget från Eva Sternberg (hoppas, hoppas, hoppas att hon var ironisk) så lyckades även en riksdagsledamot från kristdemokraterna visa varför ingen som vill öka jämställdheten borde sitta i en regering med det partiet.

Och i centern fortsatte hästarna att bita vilt. Även om Expressen mest skämde ut sig med en re-write på en DN-artikel (där de utan att belägga det påstår att ”flera ledande partimedlemmar” ifrågasätter Olofsson) så kvarstår faktum: många centerpartister (och före detta centerpartister) luftar kritik som skulle kunna få vilken annan partiledare som helst att darra. Maud Olofsson verkar dock inte bry sig om vare sig kritik mot centerpolitiken eller mot hennes ledarskap. Hon kan nog tänkas få fyra lugna år att begrunda detta. Med start i höst.

Och då har jag ändå inte ens nämnt sprickorna i den styrande högerkoalitionen i Örebro. Där går stridslinjerna både mellan och rakt igenom partierna.

Libyen – regeringens nya kompisar?

När jag först såg nyheten om att Sveriges regering hjälper det statliga bolaget Rymdbolaget att sälja övervakningsutrustning till Libyen (så att de kan stoppa flyktingar) blev jag mest förvånad. Men sedan såg jag intervjun med handelsminister Eva Björling (m) i Aktuellt och då blev jag säker: detta är en jätteskandal. Man hör ganska snabbt att ministern inte har några vettiga svar på frågorna, hon försöker trassla sig ur knipan men jag instämmer nog i John Johanssons förutsägelse (på Twitter): snart får vi nog vår fjärde – och sista (inte hinner de byta en gång till före valet…?) – handelsminister i regeringen Reinfeldt. Instämmer helt i Amnestys kritik av affären: självklart bör inte Sverige sälja den typen av utrustning till Libyen. Och framför allt bör inte regeringen låna sig till den typen av insäljning.

Eva Björling säger att systemet räddar liv. På svt.se påstår hon att säljresan handlar om att främja den demokratisk utvecklingen i diktaturer. Så här säger ministern (citerat från svt.se): ”Det gäller då att vara extra tydlig med att berätta hur bra svenska företag är när det gäller mänskliga rättigheter och att se till att det blir skillnad i praktiken”.

För det första kanske någon kan berätta för ministern att ansvaret för mänskliga rättigheter framförallt är regeringens.

För det andra kanske någon rådgivare kan förklara för ministern att ”samarbetet” mellan Italien och Libyen inte är ett föredöme (trots att hon har politiska vänner i Italiens regering).

Och för det tredje kanske någon kan påminna ministern om vad Sverige (åtminstone tidigare) ansett om Libyen: ”Kroppslig bestraffning finns inskriven i lagstiftningen. Tjuvar och rånare riskerar att få höger hand och vänster fot amputerade efter utslag i domstol. Flera internationella MR-organ menar att tortyr fortfarande tillämpas av polis, säkerhetsstyrkor och fängelsepersonal.” (flera dokument citeras av Alliansfritt)

För övrigt har Libyen, föga förvånande, inte undertecknat flyktingkonventionen. Instämmer i Amnestys

När får väljarna svar om jobben, Reinfeldt?

Dagen efter årets första partiledardebatt i tv och jag nöjer med mig att citera Peter Andersson (”med rätt att tycka”): ”Reinfeldt och hans fyrklöver borde i stället ha fokus på att ge väljarna svar på varför man har fört den politik man har gjort. Och hur fortsättningen kommer att se ut. Jag saknar svar på en radda frågor men två är särskilt viktiga för mig:
– Hur skapar din politik fler jobb, Reinfeldt? Hittills har ju vallöftet från 2006 brutits och utvecklingen gått åt fel håll?
– Tycker du att försämringarna i sjukförsäkringen tillräckligt täcker kostnaderna för skattesänkningarna, som Husmark-Pehrsson beskrivit som anledning till försämringarna?”