Samtal=lyssna+prata

Socialdemokraternas valrörelse bygger på samtalet. Och för att vara övertydligt brukar jag påminna mina partikamrater om att samtal innebär både att lyssna och prata.

När man lyssnar och pratar uppstår nämligen något nytt; man kan gemensamt komma till en ny förståelse. Det är ofta så nya idéer föds och det är definitivt så det måste gå till om man vill bli överens och nå ömsesidig förståelse. Självklart kanske du tycker.

Visst. Men ta en titt på vykortet här bredvid. Det låg i postfacket en dag.

Någon har ansträngt sig och letat fram ett vykort, uppenbarligen fast besluten att dela med sig av sina åsikter. Sedan har denne någon (gissningsvis en man) gått och köpt ett frimärke. Och för att visa att han bryr sig om andra människor rotar han fram ett klistermärke som visar att han bidragit till Hjärt- och lungfonden. Sedan letade han fram adressen till oppositionskansliet i Örebro kommun, för det var uppenbart till oss (Socialdemokrater och Vänsterpartister) han ville framföra sina tankar. Och sedan satte han sig att fundera på vad han skulle framföra. Och det gick väl sådär.

”Sätter er på ashlet. Ni vill bara tjäna pengar o skiter i oss andra” skrev han. Jag vet inte riktigt vad han hoppades uppnå med uppmaningen att vi skulle ”sätta oss på arslet”. Egentligen tycker jag självklart att han har fel, ingen av oss som jobbar på oppositionskansliet gör det för att tjäna pengar. Det hade jag gärna framfört till honom, och så hade han kunnat förklara vad han menade. Men tyvärr. Han undertecknade inte vykortet. Svårt att uppnå ett samtal då.

PS Hans vykort kom faktiskt till nytta på ett oväntat sätt: posten hade stämplat fel sida så frimärket gick att återanvända. Men inte ens den oväntade intäkten behöll jag privat: inte heller jag jobbar politiskt för att tjäna pengar.

Klarar inte att vara kritisk idag

I hela mitt politiska liv har jag varit kritisk. Ofta mot mitt eget partis ledning. Och inte så att det känns omöjligt att vänja sig vid att vara nöjd och glad över det partiledningen gör, men ändå. Lite konstigt känns det.

Idag presenterades det rödgröna budgetalternativet i riksdagen: ”Ny färdriktning – Fler jobb, grön omställning och mindre klyftor för hela Sverige”. Och jag sitter mest och nickar när jag studerar presentationen av det rödgröna alternativet. Inte lätt att vara kritisk när konstrasten blir så tydlig. Regeringens politik som gynnat högavlönade män: den hundradel av befolkningen som gynnats mest av regeringen har fått nästan lika  mycket som 25 procent av folket fått tillsammans och män har fått nästan 30 procent mer än kvinnor.

Och så det rödgröna alternativet där 55,4 procent går till kvinnor och där den enda grupp som faktiskt missgynnas av budgetförslaget är den tiondel av befolkningen som har allra högst inkomst. Alla andra tjänar på det rödgröna alternativet (enligt Riksdagens utredningstjänst som granskat alternativet). En ny betydelse av påståendet: ”Sverige tjänar på rättvisa”. Omöjligt att vara kritisk mot ett sådant budgetalternativ.

Det finns en enda liten detalj i budgetpresentationen som jag skulle kunna vara kritisk mot. Just ordvalet ”för hela Sverige” känns möjligen lite konstigt i Örebro – där ju miljöpartiet valt att sitta kvar i högerburen. Och det skulle jag kanske kunna vara kritisk mot. Men den kritiken faller ju bara tungt på miljöpartisterna i Örebro. Och att jag är kritisk mot deras högerpolitik är kanske inget nytt.

Sockerchocken räddade första maj

Idag var det första maj och det var upplagt för en heldag med massor av glädjeämnen. Men upplagt för glädjeämnen innebär också risk för att glädjeämnen inte uppfylls.

Det var första maj, Hammarby tog emot Norrköping på Söderstadion och en upplevelsefylld dag skulle avslutas med bakelsekalas hos Alaa. Vår fyraåriga dotter såg fram emot både ”tåget” (demonstrationståget) och bakelsekalaset. Dottern var nöjd med dagen, jag var inte lika nöjd. Som vanligt på första maj, med andra ord…

Första maj är en enorm tillgång som borde förvaltas väl. En helgdag som firats i 120 år och som är ett enormt starkt ”varumärke”. Men som inte tas tillvara tillräckligt. Jag har skrivit om det förut, bland annat här och här (om hur det kunde bli en folkfest...).

För dottern var dagen rolig: hon gjorde eget plakat, tyckte att det var kul att åka vagn i demonstrationståget med en ballong i handen (och sjungande på blandade sånger, både dagissånger och några strofer ur ”Första maj, första maj”…). Och själva arrangemanget på Olof Palmes torg var bra, bättre än många gånger tidigare: det var bra – och korta – tal och mycket applåder. Men det kändes som om det borde varit fler med, valår och allt. Och själva firandet är alltför traditionellt.

En tydlig kontrast är den årliga premiärmarsch som Hammarbyfansen genomför till den första hemmamatchen för året på Söderstadion, från Medborgarplatsen på Södermalm, över Skanstullsbron till Söderstadion. Det finns många likheter mellan den marschen och demonstrationståget på första maj. I båda fallen handlar det om folkligt förankrade rörelser och många tusen går i tågen. Men det finns också stora skillnader: medan demonstrationståget är ordnat och har polistillstånd sker Hammarbyfansens tåg ”spontant” utan att vederbörliga tillståns söks. Och till skillnad mot demonstrationståget så är det full fart i Hammarby-marschen, med sång, ramsor, flaggor och glad stämning.

Jag tror att det är en faktor som förklarar skillnaden mellan tågen: engagemanget. När det gäller Hammarbyfansens tåg så är varje enskild deltagare övertygad om att deras medverkan gör skillnad: genom att stödja sitt lag och sjunga ut sitt stöd hoppas man hjälpa fotbollsspelarna att vinna. Ibland fungerar det. När Socialdemokraterna demonstrerar på första maj lyckas vi tyvärr inte förklarar på vilket sätt var och en bidrar. Av det som i övrigt präglar vår valrörelse (samtal och att alla ska kunna bidra i valarbetet) märktes dessvärre inte mycket på själva första maj-firandet.

Det borde vara möjligt att göra första maj till en folkfest och ett sätt tror jag är att visa att var och ens deltagande gör skillnad. Det borde vara oroande för oss socialdemokrater att Svampens dag firades 1a maj; dels därför att så pass få örebroare ändå deltar i demonstrationen att det inte längre går att upprätthålla en ”fredad dag” (om nu någon ens ville det – det är inte omöjligt att det faktiskt är ett medvetet val att lägga arrangemanget så att det konkurrerar med demonstrationen…). Men framförallt för att det uppenbarligen inte är något ”hot” mot andra arrangemang att de ligger samtidigt som demonstrationståget. Man skulle ju kunna hoppas att andra arrangörer skulle tänka: ”då kanske vi inte ska lägga vårt arrangemang, eftersom Socialdemokraternas första maj-tåg går av stapeln då”.

Med andra ord: allt gick inte som jag hoppats detta första maj heller. Firandet kunde varit mer firande och Hammarby kunde vunnit (det blev förlust mot Norrköping). Men det som gjorde dagen till en lyckad heldag var att dottern trivdes och att det avslutande bakelse-kalaset hos Alaa verkligen var helt otroligt. Så mycket goda bakverk och så många trevliga människor: en sådan sockerchock räddar vilken dag som helst. Sockerchock eller engagemang. Olika typer av uppåtstimulantia, men med samma resultat: glädje och en känsla av en meningsfull dag.

Försmådd friare eller revanschlysten roddare?

Idag meddelade miljöpartisterna i Örebro att de inte är intresserade av att samarbeta med några andra än Örebros högerpartier. Självklart har de inte frågat sina väljare vad de tycker – den absoluta majoriteten av dem som röstar på miljöpartiet förväntar sig nämligen att mp ska samarbeta med ”vänsterpartier” (enligt vallokalsundersökningar och andra undersökningar).

I ett slag så klarnade förutsättningarna inför höstens val ordentligt i Örebro (samtidigt blev de dock mer komplicerade för väljarna). Och i ett slag så blev alternativen i kommunvalet så mycket tydligare. Och så mycket viktigare.

Det var självklart bra att miljöpartiet, före valet, berättade hur de ser kommande års samarbete. Det gjorde de ju inte förra gången – då trodde (nästan) alla att de skulle fortsätta samarbeta med socialdemokraterna och vänsterpartiet. Jag minns exempelvis ett möte dit endast S, V och MP bjudits in och där värdarna berättade att det berodde på att de närvarande ändå bara var intresserade av ”vänsteralternativet”. Den inbjudne miljöpartisten, Fredrik Persson, sa ingenting annat – trots att han nog redan då bestämt att han ville samarbeta med högern.

Men för de örebroare som ser miljöpartiet som ett vettigt alternativ i valet så blev det mer komplicerat – de måste få tydlig information om att det röd-gröna samarbetet är brutet i Örebro – av miljöpartiet. Och för socialdemokraterna och vänsterpartiet blev det också lite krångligare – vi måste vara tydliga inför väljarna om att vi gärna samarbetar med miljöpartiet nationellt, men att vi i Örebro dessvärre inte står på ”samma sida” som miljöpartiet.

Så hur ska vi socialdemokrater uppträda i valrörelsen? Ska vi fortsätta agera den försmådde friaren som övergivits men fortsätter fjäska som om den uppvaktade kanske ska komma att ändra sig om friaren bara fortsätter tjata tillräckligt mycket? Eller ska vi agera som den revanschlystna roddaren som stämmer upp en peppande sång, böjer ner huvudet och tar ett fastare tag om årorna?

Egentligen känner jag mig mer som den försmådde friaren. Jag gillar miljöpartiet, tycker att deras politik bidrar till att göra politiken bättre – även den socialdemokratiska politiken förbättras av mp-samarbetet. Om jag idag skulle vara tvungen att välja ett annat parti att rösta på i riksdagsvalet så skulle det nog faktiskt bli miljöpartiet (sorry, Murad och andra trevliga vänsterpartister). Och flera av de aktiva miljöpartisterna i Örebro känner jag som engagerade entusiaster som vill göra Örebro bättre. Men tyvärr väljer miljöpartiet i Örebro hellre högerpolitik än vänsterpolitik. Och när de nu gjort det valet återstår inte mycket annat för oss än att böja ner huvudet och fortsätta framåt. De har gjort sitt val, och jag hoppas (och tror) att de nästa mandatperiod får vänja sig vid att sitta i opposition medan vi leder Örebro tillsammans med Murad Artin och vänsterpartiet.

Miljöpartiets val gjorde ju nämligen alternativen mycket tydligare:

  • antingen väljer man en politik som utvecklar Örebro och skapar nya jobb – eller så väljer man att fortsätta dagens stopp och slösa-politik där utveckling stoppas och där skattebetalarnas pengar slösas bort genom slarviga och tveksamma beslut.
  • antingen väljer man ett Örebro som för första gången i historien leds av en kvinna (Lena Baastad)  – eller så väljer man ett grabbstyre där Staffan Werme, Kent Persson och Fredrik Persson utgör makttrojkan (idag finns maktcentra i högerkoalitionen hos Staffan och Fredrik, men jag utgår från att Kent Persson inte kommer att släppa makten på samma sätt som nuvarande toppmoderaten Inger Högström-Westerling gjort).
  • antingen väljer man en kommunledning som faktiskt bryr sig om att fråga örebroarna (exempelvis genom regelbunden dörrknackning och andra dialogformer – som både V och S ägnar mycket tid åt) – eller så väljer man att fortsätta dagens bunkerstyre, där inget sker i öppenhet utan allt sker i förhandlingar i slutna rum och där inte ens 10 000 insamlade namn med krav på folkomröstning räcker för att de styrande ska bry sig.
  • antingen väljer man en majoritet som använder skattepengar till att investera i Örebros framtid – eller så låter man dagens högermajoritet fortsätta rea ut gemensamma tillgångar, dra ner på skolunderhåll och spara in på personal i äldrevård, skola och förskola.

Valet är tydligt. Och jag är hellre roddaren som tillsammans med många andra människor tar nya tag än den försmådde friaren som fåfängt fortsätter fjäska. Nu kommer jag att lägga ännu mer kraft på att samtala med örebroarna om alternativen. Och jag är övertygad om att det kommer att gå bra. Vårt mål om att få 45 procent av örebroarnas röster är inte orealistiskt, och eftersom jag tror att vänsterpartiet i Örebro också kommer att göra ett bra val tror jag att det räcker till att få ett tydligt mandat att leda Örebro.

Om några månader tror jag att miljöpartiet kommer att ångra sitt val. Dels för att deras högerkurs i Örebro kommer att kosta dem många röster (jag tror att fler än man tror nu reagerar mot mps val). Och dels för att deras val placerar dem i opposition. Vi har gång på gång bett att få samtala om framtida samarbete med miljöpartiet i Örebro, men de har inte varit intresserade. Dagens besked var tråkigt men inte överraskande. Nu vet vi förutsättningarna, så nu är det bara att köra.

Och eftersom jag redan kryddat med några halvtaskiga liknelser, kan jag lika gärna avsluta på samma sätt:
Som Jake och Elwood Blues skulle ha sagt: ”Det är 142 dagar kvar till valet. Vi har en stark politik, nästan hälften av platserna i Kommunfullmäktige och vi har massor av väljare att samtala med. Det är mörkt, men det är bara för att vi har solglasögon. Hit it!”

Radion tvingade mig att blogga idag

Efter en lång tids inläggstorka här på bloggen så tvingade Radio Örebro mig att blogga idag. Om det var bra eller dåligt får väl någon annan bedöma, men det känns ju som att man bör skriva något på bloggen när man några timmar tidigare svarat ”ja” på frågan ”välkommen Björn Sundin: du bloggar?”…

Radio Örebro ringde mig ungefär när jag var på väg ut att stänga datorn på jobbet och åka hem. De undrade om jag kunde vara med i Rakt på sak och kommentera bloggande. Och eftersom jag aldrig har fått lära mig hur man tackar nej till media (;-) så var jag ju så illa tvungen att svara artigt på Anders Stålhammars frågor om bloggande. Tror att jag skötte mig och svarade någorlunda vettigt på frågorna (om man nu bortser från svaret på frågan om bloggandet, som efter några veckors passivitet kanske kan anses vara på gränsen till oärligt).

Men nu tar jag nya tag igen.

Det har varit tungt ett tag, politiken har inte känts så kul på grund av energiläckage jämförbart med en otätad tvåtaktsmotor på en gisten träeka.

Men efter några dagar med framåtsyftande och hoppfulla utspel från de rödgröna partierna tillsammans med lite tändved i form av osakliga och osmakliga påhopp från Mats Odell (även här) och från den styrande högern i Örebro (som anklagade oss för att ha lämnat efter oss ”ett mörkt arv”) så måste man liksom ta nya tag. Särskilt om man sagt i direktsänd radio att man är en bloggare.

40 000 samtal, drygt 38 000 röster

Idag publicerades min krönika i NA, denna gång om att valet kommer att avgöras av förmågan att samtala med människor. Jag tror att Socialdemokraterna kommer att lyckas bäst, att vi i Örebro kommer att lyckas med 40 000 samtal, 35 000 dörrar och att få drygt 38 000 röster. Läs hela krönikan här.

”För val är ju inte krig. I krig kan man segra genom ett listigt anfall när fienden är som sämst förberedd eller genom att ha råd med de mest avancerade vapnen. Men politik handlar om vilken framtid vi väljer; vilka vägval vi gör. Det bästa sättet att få fler att lägga sin röst på socialdemokraterna i höstens val är därför att ge fler chansen att träffa socialdemokrater och prata om framtidens utmaningar.”

 Läs vår valstrategi här.

När kraft och inspiration inte riktigt räcker till

Till den som eventuellt blivit besviken när du regelbundet fortsatt besöka denna blogg och nu under en och en halv vecka inte fått se något nytt: jag ber om ursäkt för det. Det har varit rätt stilla här sedan 24 mars – ett uppehåll som är längre än de som brukar bli på semestern… Förklaringen är helt enkelt att jag inte haft tillräcklig kraft, inspiration eller lust. Jag ska försöka ta mig samman någon dag men konstaterar mest att den tid jag har över (förutom jobb och familj) den senaste tiden lagts på Football Manager 2006. Det har känts mer meningsfullt än det politiska arbetet – men det kommer självklart att vända. Snart. Säkert.

Apropå fotbollsmanager-spelet: Jag spelar fortfarande med FM06 eftersom jag har ett spel som går så attans bra – och som hjälpt mig gott tidigare. När jag tidigare för läänge sedan kände mig less på jobb och funderat på vad man borde göra med sitt liv har det visat sig att det rensar tankarna ganska bra att fundera på om Fred, Torres, Eto’o eller Zlatan är säkrast som central anfallare? Ska Ramos eller Alves spela högerback? Och så vidare. Att spelet nu går oförskämt bra (tackade nyss nej till att bli förbundskapten för både Holland och Tyskland) gör det inte sämre. Skryter med några bilder och återkommer säkert endera dagen med något annat än fotbollsstrategi…

Nej det blir ingen utredning om Rudbecks

I kommunfullmäktige idag ställde Lena Baastad (Socialdemokraternas toppkandidat i Örebro) en fråga till det ansvariga kommunalrådet, Lennart Bondeson (kd), om Rudbecksskolans nedläggning. Lena Baastad frågade:

  • ”Kommer det äntligen göras en genomgripande utredning om gymnasieskolorna i Örebro?” och
  • ”Kan en sådan utredning innebära en omprövning av Rudbecksskolan?”

Svaret var, tyvärr, nästan lika rakt och tydligt: nej, Lennart Bondeson hade inga planer på att göra fler utredningar. Lennart Bondeson är nöjd med de utredningar som inte finns (den ”utredning” Bondeson hänvisar till visar nämligen inte alls att någon gymnasieskola måste stängas, och inte heller att just Rudbecksskolan borde stängas).

Annars har nog en del trott att Rudbecksskolan skulle få en ärlig chans nu, efter att gymnasienämndens ordförande Lotta Olsson (m) gått ut och lovat att Rudbecksskolan skulle få vara kvar i ”borgen” ett tag till, men att E-huset skulle tömmas. Och då uppstår frågan (som vi kanske får ta upp på nästa Kommunfullmäktigemöte): Vad grundas Lotta Olssons utspel på?

För den som behöver en kort resumé i frågan: Före sommaren 2009 meddelade den styrande majoriteten (m, fp, mp, c, kd) att Rudbecksskolan skulle stängas som skola. Detta förvånade många, exempelvis hade vare sig ansvariga chefer eller den ansvariga ordföranden (Gymnasienämndens ordförande, Lotta Olsson, M) fått information i förväg. Än mindre hade personal, elever eller föräldrar fått någon information. Efter att den styrande majoriteten alltså hade bestämt sig såldes lokalerna till det kommunala fastighetsbolaget, ÖrebroPorten, som raskt började värva nya hyresgäster. Trots att det inte ens finns något formellt beslut om att Rudbecksskolan ska läggas ner.

Vi har hela tiden kritiserat detta. Vi har hävdat att det behövs en ordentlig utredning med ett ordentligt underlag innan man fattar långsiktiga beslut som inte går att återkalla (det lär aldrig gå att skapa en ny centralt belägen gymnasieskola i framtiden, om Rudbecks – eller Karro – stängs). Dessutom har vi efterlyst en ordentlig dialog med dem som berörs: i första hand personal och elever.

Problemen i hemvården är inte nya

[REV 100323] Igår uppmärksammade NA problemen inom hemvården i Örebro. Bland annat handlar det om den stress som förvärrats av det datoriserade planeringssystemet (TES), som krånglar på rätt många ställen (läs här om problemen som jag fick höra om när jag besökte hemvården i Varberga för ett år sedan – ännu är inte alla problem lösta) och som skapar problem i många arbetsgrupper eftersom en del personal vare sig har fått tillräcklig utbildning eller tillräcklig tid för att hinna sköta planeringen som det är tänkt. Jag har skrivit om det tidigare, här några korta punkter från en debatt tidigare i år.  Här vad jag skrev efter ett rätt skakande besök hos hemvården i Älvtomta.

Ikväll deltog jag på ett möte som Kommunal ordnade för sina medlemmar, för att berätta för oss politiker om problemen med TES. Det mest häpnadsväckande på mötet var hur företrädare för den majoritet som styr kommunen låtsades som om problemen var nya för dem. Om de menade allvar har de inte lyssnat särskilt mycket, vare sig på personalen, på oss eller på Kommunal. Några axplock ur vittnesmålen om problemen:
”Vi behöver inte ett system som planerar år oss, vi kan det här. Många äldre har blivit glömda på grund av att de försvinner ur systemet. Det hände aldrig förr”
”Dosan krånglar och skapar mer problem.”
”Intentionerna var kanske bra, men varför vänta så länge med att utvärdera? Nu går det inte längre, nu har vi inte längre några förutsättningar att klara detta.”
”Allt gjordes samtidigt, omorganisation, införande av TES och annat bidrog till mer resande, 20-30 mil om dagen.”
”När får ni fika? Vi hinner sällan eller aldrig fika, ibland får vi inte lunch.”
”Kollegorna mår dåligt, brukarna far illa och vi får till svar från chefen: ’gilla läget – det är beslutat’”

Den styrande majoriteten avfärdar våra vädjanden om att bjuda in till breda samtal för att lösa problemen. De säger att det inte är någon ”kris” och därför behövs det inte. Efter kvällens möte kan man konstatera att om det inte är kris, så är det i alla fall bra nära.

Och ingen borde vara förvånad över problemen:
+ Stora besparingar inom äldrevården (som kommunledningen anser är bra)
+ Stress kring nytt datoriserat (och krånglande) planeringsverktyg (TES)
+ Nära 200 personer i ”omställning” (efter besparingar och stora omorganisationer) 
+ Marknadsanpassning av alla servicetjänster (vilket har ”rört runt i grytan” i hemvården) 
= Problem

Är det någon som är förvånad?

Viktigt med satsningar för nya jobb

Idag publicerar NA min krönika om vikten av att göra investeringar för framtida tillväxt, utveckling och nya jobb. Jag skriver bland annat att det är viktigt att det finns breda överenskommelser om viktiga utvecklingsfrågor och att man bör vara öppen gentemot skattebetalarna om vad exempelvis arrangemang som melodifestivalen kostar. Här kan du läsa hela krönikan.

Jag skriver också att det var tur att besluten om Conventum Arena fattades förra mandatperioden (då fanns en majoritet bakom beslutet: S, M, KD och V), för med den politiska majoritet som styr Örebro efter valet 2006 så hade inte byggnaden funnits och diskussionen om en eventuell melodifestival hade varit i högsta grad hypotetisk.

Det har ju nämligen varit intressant att följa folkpartisterna i Örebro, som krumbuktat sig rätt mycket för att kunna glädja sig åt arrangemang i Conventum Arena (”citymässan”) – samma byggnad som de var rätt högljudda i sin kritik mot innan den byggdes. Nuvarande ordföranden i Kommunstyrelsen, Staffan Werme (fp), skrev så här 2006: ” “Har någon där ute i cyberrymden hittat några argument för att bygga den nya kommunala mässladan? I så fall: HÖR AV DIG!” Eller så här: ”Så har då en majoritet beslutat dels att vi ska bygga en ny mässa vid Södra Station och dels en parkeringsanläggning vid Pingstkyrkan. Det är tragiskt.”…”Nu ska kommunen bygga mässa. Det blir de svaga eleverna och de sårbara äldre som får betala.”  Staffan Werme raljerade dessutom i Kommunfullmäktiges talarstol om hur otänkbart det var att Örebro någonsin skulle få melodifestivalen och hur korkat det var att bygga en citymässa. När Örebro kommun senare fick en deltävling i melodifestivalen lät det annorlunda: ”I denna festival tar nu Örebro plats. Det är roligt. Men det är också inte helt oväntat.”