Jag representerade Socialdemokraterna på en valdebatt på Virginska skolan idag, inför avgångseleverna på Mediaprogrammet. Alla sju riksdagspartier var på plats och eleverna hade förberett sig ordentligt med frågor. Det var kloka frågor och även om vi nog fastnade lite för mycket på några av dem så tror jag att frågorna på många sätt representerade vad eleverna var intresserade av.

Man ska inte dra förhastade slutsatser efter denna första debatt men jag kan inte låta bli att ändå göra några (förmodligen helt orättvisa…) kommentarer:

• Moderaterna är – av förklarliga skäl – inte särskilt intresserade av att prata om sin egen politik. De ägnar sin tid åt att vräka ur sig (mestadels felaktiga) påståenden om andra partier (idag mestadels om S och V). Ungmoderaten inledde sin presentation med att ljuga om det rödgröna alternativets förändringar av arbetsgivaravgifterna. Det var dock en aning underhållande att höra moderaten ägna ett helt inlägg åt att hylla privatskolor och håna kommunala gymnasieskolor – inför ett rum fullt av elever på en kommunal gymnasieskola…
• Kristdemokraterna försöker ”flyga under radarn” för att inte stöta sig med någon och försöker framställa sig som helylle-kompisar som är lite förnuftigare än andra. Märkligt nog, eftersom KD sannolikt är Sveriges näst minst omtyckta parti (efter Sverigedemokraterna)…
• Folkpartiet försöker klara valet på en enda fråga: skolfrågan. Med tanke på att resultaten i skolan försämrats när folkpartiet styrt Örebro kan den strategin bli lite problematisk, åtminstone i Örebro…
• Miljöpartiet i Örebro är tydliga med att de väljer högern i Örebro, men väljer rödgrönt i riket. Ärligt av dem, och det bör örebroarna påminnas om ofta. Jag tror att det kommer att leda till att MP får färre väljare i Örebro än i riket.
• Centerpartiet sätter allt på ett kort i sitt försök att överleva som parti. Och deras enda hopp heter företagspolitik. Jobbigt nog för dem, med tanke på att de inte lyckats med något av sina löften från förra målet: det har inte blivit mindre krångel för företagen, det har inte blivit bättre förutsättningar för företagen och arbetslösheten har ökat.

Moderaterna fortsatte sända ut dubbla budskap om hur de kommer att agera om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och blir vågmästare: ungmoderaten menade att de inte kommer ändra sin politik eller anpassa sig ”bara för att Sverigedemokraterna röstar på oss i riksdagen”. Vilket är detsamma som att säga att man kan tänka sig att vara beroende av SD i riksdagen. Där var – lyckligtvis – alla andra partier lika tydliga som vi socialdemokrater: vi gör oss aldrig beroende av SD.

I övrigt var det en fråga där skillnaderna blev tydliga. Det var när eleverna frågade alla partier om vad vi vill göra för att minska klyftorna. Högerpartierna var tydliga med att de inte tyckte att frågan var särskilt viktig. Några av dem sa faktiskt rätt ut att klyftorna inte är viktiga i samhället, att det enda som spelar roll är att inte för många är fattiga. Vilket förklarar varför de drivit en politik som ökat klyftorna, ökat arbetslösheten (med 100 000 personer) och ökat utanförskapet (med 70 000 personer. På tre och ett halvt år.

Jag tror – och hoppas – att svaren på frågan om hur partierna vill minska klyftorna gjorde det tydligt för eleverna att det spelar roll hur man röstar. Att det är skillnad mellan partierna. Om man inte bryr sig om minskade klyftor ska man rösta på högern. Vill man minska klyftorna röstar man rödgrönt (så länge man kommer ihåg att Miljöpartiet är höger i Örebro).

Deltog idag på ett seminarium med City Örebro om hur vi gör Örebro till ett mer attraktivt resmål. Örebros vision om att bli ”Skandinaviens mest attraktiva medelstora stad” kräver en rejäl satsning både på attraktioner och events och på att upplevelsen blir bättre. Seminariet var ett steg i att förbättra bemötande och värdskap i Örebro, målet är att besökare ska känna: ”WOW, vilken stad och vilket fantastiskt bemötande! – Hit vill jag åka igen och ta med mig mina vänner!”

Några punkter jag tar med mig från de mycket givande diskussionerna:

– ”Ska något ske måste vi alla bestämma oss för att något sker – det krävs samverkan, samsyn och utbildning!”
– Örebro måste vara välkomnande när man närmar sig, vi måste förbättra infarterna och göra Örebro mer lockande från exempelvis motorvägen.
– Det ska vara rent och snyggt i stan. Mer smyckning, mer städning och fler soptunnor (”kändissoptunnor” och andra konstnärligt utsmyckade papperskorgar skulle göra att fler ser var skräpet ska slängas). ”Stan ska vara rörig, men ren och snygg!”
– Örebro behöver fler spännande byggnader!
– Bättre kommunikationer – både till Örebro och i Örebro (pendel i city).
– Fler platser för spontana möten och upplevelser; till exempel skateboardpark (Street plaza) och annat.
– ”Vi ska bli snällbältet istället för gnällbältet!”, ”Bättre gatumusikanter! Kanske ett gatumusikant-torg?”
– Priser och utmärkelser för bra prestationer när det gäller värdskap och bemötande. Kanske borde vi belöna den fräschaste toaletten med utmärkelsen ”guldtoan”?

Jag förde fram några av mina idéer. Många av dem handlar om att göra örebroarna mer stolta över sin stad – att skapa fler ambassadörer för Örebro! Dels handlar det om marknadsföring gentemot oss som bor här, men det handlar också om att stimulera oss alla att agera mer som värdar i vardagen. Det kan ske genom att satsa stort på språkutbildning (som självklart studieförbunden bör driva); kanske kan Örebro bli världens mest språkkunniga stad? Det kan också ske genom ”vardagsambassadörer” som bär en knapp med texten ”Fråga gärna mig” (och så märkning om vilka språk man behärskar) och som kontinuerligt får information och utbildning för att veta vad som är på gång, hur saker fungerar och hur man hittar fakta och svar på frågor som besökare undrar över.

Egentligen var det bara en tidsfråga. Frågan var inte om Gordon Brown skulle lämna som Labourledare utan om han skulle lämna före eller efter att regeringsförhandlingarna var klara. I och med att han lämnar nu, kanske det ändå finns en liten chans att Labour kan få vara kvar i regeringsposition. Eller kanske rättare: då kanske det finns en liten chans att Tories stoppas på tröskeln till premiärministerbostaden på Downing Street nr 10.

Katrine Kielos skriver (som vanligt) klokt om Labour och brittisk politik i Aftonbladet idag. Och hon förutspår – precis som alla andra – att David Miliband tar över som Labourledare. Och därmed skulle Labours framtid se ljusare ut. David Miliband är inte bara en oerhört skarp ideolog, han är också en trevlig och sympatisk politiker som är lätt att gilla. På den senare punkten alltså med andra ord mer eller mindre totalt Gordon Browns motsats.

New Labour var banbrytande i europeisk (och i global) politik. De gav vänstern nytt hopp och visade en väg ut ur nyliberalismens totala grepp. I efterhand är det populärt att håna både Labour och Tony Blair. Visst kan man konstatera att Irak-kriget var ett felsteg, visst kan man håna en del av den stundtals naiva tilltron till att globaliseringen skulle lösa problemen (Kielos skriver klokt om det här).

Det är lätt att vara efterklok. Men fakta är likväl att Labour lyckades. De minskade arbetslösheten, minskade fattigdomen och lyckades minska ojämlikheten snabbare än något annat i-land gjort under motsvarande tid. New Labour var viktigt och tjänade som förebild för många vänster-mitten-rörelser runtom i världen.

När Gordon Brown i höst lämnar ledarskapet i Labour lämnas stafettpinnen över till en ny generation. Det nya gänget med David Miliband i spetsen inger hopp (även om de som är insatta menar att hans bror Ed är ännu mer begåvad). Låt oss hoppas att ledarbytet kan skapa förutsättningar för ett regeringssamarbete mellan Labour och Liberaldemokraterna. Det borde – egentligen – kännas mer logiskt för alla parter än en apart överenskommelse mellan överhetens Tory-parti och de stundtals nästintill extremt radikala Liberaldemokraterna.

Som Katrine Kielos skrev när hon före jul skrev om den europeiska vänsterns behov av förnyelse: ”Gordon Brown linkar fram ytterligare ett par månader men europeisk socialdemokrati står ­inför ett förnyelseprojekt som måste bli minst lika radikalt som en gång den tredje ­vägen.  Som John Maynard Keynes sa (och appropå engelsmän): ”När fakta förändras, då ändrar jag mig. Hur gör ni, min herre?””

En gång i början av 2000-talet var vi fyra vänner som åkte till Storbritannien för att lära av Labours valrörelse. Deras metoder imponerade (den effektiva dörrknackning som vi missionerade om efter resan är idag standard i hela socialdemokratin) men lika mycket handlade det om att våga tala klarspråk. Eller som gurun Peter Mandelson sa då, när vi följde hans kampanj i Hartlepool: ”Det avgörande är att våga säga samma sak oavsett vem du träffar, väljarna genomskådar om du ger olika budskap i olika sammanhang”. Sedan förklarade han för en väljare han knackade på hos att, nej, Labour skulle aldrig införa studielön eftersom det var en dålig idé. Mandelson är förmodligen unik genom att ha fått lämna så många regeringar, men han var också en av de skarpaste hjärnorna bakom det New Labour som förtrollade en halv värld.

Efter att Gordon Brown nu snart lämnar talar en del för att Peter Mandelson blir sist kvar i Labourledningen av New Labours skapare. En ny generation tar över. Strorbritannien, och resten av Europa, är att gratulera.