Lotta Olsson är ordförande i Gymnasienämnden i Örebro. Hon är moderat och tycker riktigt illa om socialdemokrater. Dessvärre tycker hon också rätt illa om gymnasieelever. Och det är nog faktiskt ett större problem.

Och än värre är att hon tycker rätt illa om fakta, underlag och korrekt information.

Lotta Olsson har tidigare blivit känd när hon beslutat om att lägga ner Rudbecksskolan (utan underlag, utan dialog och utan korrekta fakta). Just nu är hon mest känd för att hon vill ta bort gymnasieelevernas fria busskort, trots att all expertis säger att de där korten inte kostar några större pengar för kommunen. Lotta Olsson bryr sig dock inte om den där expertisen, hon har redan bestämt vad hon tycker.

Nu är Lotta Olsson glad, för nu har hon hittat ett gammalt inlägg som jag skrivit där jag tycker att det är orimligt att friska ungdomar ska åka buss till skolan. Till skillnad från Lotta Olsson så står jag för vad jag tycker, och jag tycker fortfarande att det är orimligt att friska ungdomar ska åka buss till skolan.

Till skillnad från Lotta Olsson så tar jag reda på fakta och är beredd att fatta andra beslut om fakta visar att verkligheten förändrats. För det har den nämligen gjort (verkligheten alltså, Lotta Olsson ändrar sig inte för sånt där som fakta). Och idag visar fakta att det inte kostar Örebro kommun särskilt mycket att ha fria busskort för gymnasieeleverna (här kan du läsa mer om det). Då tycker jag det verkar dumt att straffbeskatta de elever som bor halvlångt från skolan på det sätt Lotta Olsson vill göra.

Däremot tycker jag att vi borde utreda om det inte går att införa något sätt att uppmuntra gymnasieelever som cyklar eller går till skolan (precis som jag tyckte 2005). Och om jag får örebroarnas förtroende att ingå i Örebro kommuns majoritet efter valet så kommer jag att ta initiativ till en sådan utredning. Lotta Olsson kommer nog inte göra det; mest för att hon inte bryr sig så mycket om utredningar.

Efter valet hoppas Lotta Olsson lyckas med att få sitt eget parti att välja henne till sin ledande företrädare i landstinget, och sedan hoppas hon att hon ska få de andra partierna att utse en moderat till ordförande i landstingsstyrelsen. Lyckligtvis tror jag att väljarna kommer att sätta stopp för det. Hon lär vara en av moderaternas oppositionspolitiker i landstinget under nästa period. Kanske lika bra det.

Här är min krönika från 6/8:

En sak kan man säga om åren med högerstyret i Örebro kommun: det har gett oss socialdemokrater förvånansvärt många nya sympatisörer i kretsar där högerpartierna annars brukar vara starka. Men lika bra som det är för Socialdemokraterna; lika dåligt är det för Örebros utveckling att så många är så uppgivna över nuvarande kommunlednings sätt att styra. Missförstå mig rätt: jag tycker att fler borde rösta på Socialdemokraterna, men jag skulle önska att skälet inte var bristerna i det nuvarande styret.

Somliga av kommunledningens kritiker hoppas att en ny ledning för Moderaterna i Örebro kommun innebär väsentliga förändringar i viktiga utvecklingsfrågor. Tyvärr är det inte särskilt troligt: Moderaternas nya toppnamn i Örebro (Kent Persson) har inte en enda gång opponerat sig emot de beslut och utspel som kostat Örebro så mycket utvecklingskraft och så många jobb. Kent Persson sitter idag i Kommunfullmäktige i Örebro och har aldrig röstat mot sina kamrater i det konservativa blocket. Moderaterna i Örebro viker sig hellre i en fempartimajoritet än att hitta breda och långsiktigt hållbara lösningar som stärker Örebros utveckling.

Jag tror att örebroarna kommer att rösta bort den nuvarande majoriteten och välja en tydlig majoritet bestående av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, ledd av socialdemokraten Lena Baastad (enligt undersökningar Örebros populäraste toppkandidat!). Men låt oss för resonemangets skull anta att vi inte lyckas ta de fyra ytterligare mandat som krävs för att skapa en stabil majoritet för S och V.

De verkligt svaga länkarna i nuvarande majoritet är Folkpartiet och Centerpartiet. Centerpartiet har tappat nästan alla sina kärnväljare och är sannolikt på väg ur Kommunfullmäktige (liksom ur Riksdagen). Folkpartiet är det parti som ser ut att vara närmast att förlora mandat om något annat parti ökar i Örebro.

Om vi då antar att Moderaterna ”räddar” de fyra mandaten som Centerpartiet tappar (när de åker ur Kommunfullmäktige) och att Miljöpartiet tar fyra mandat från Folkpartiet (egentligen inte så troligt, men att C eller KD skulle gå framåt är än mer otroligt). I det läget är Moderaterna fortfarande i minoritet i en eventuell framtida högerkoalition och Miljöpartiet avgör vem som blir Kommunstyrelsens ordförande. Med tanke på vänskapen mellan Staffan Werme och Fredrik Persson (mp) så lär Kent Persson få finna sig i att – i bästa fall – spela andrafiolen (sedan en tid tillbaka vågar inte ens Kent Persson själv säga att han tar över ledarskapet efter valet).

Idag är läget följande i Kommunfullmäktige (totalt 65 platser): Moderaterna 13 mandat, Folkpartiet 8, Kristdemokraterna 6, Centerpartiet 4 och Miljöpartiet 4 (totalt 35 mandat för den styrande majoriteten), Socialdemokraterna 25, Vänsterpartiet 4 (totalt 29 för oppositionen). Sverigedemokraterna har 1 mandat idag. Det krävs alltså bara att fyra mandat flyttas från den styrande majoriteten till S eller V för att Örebro ska ha fått en bättre ledning, ledd av Lena Baastad.

Med dagens opinionssiffror och andra rimliga antaganden om avvikelser mellan riket och Örebro verkar det enda som kan rädda den sittande majoriteten vara att alla de nuvarande koalitionspartierna klarar sig kvar i Kommunfullmäktige eller att Moderaterna eller Miljöpartiet har sådana framgångar att det kompenserar att centerpartiet i så fall åker ur kommunfullmäktige.

Nu tror jag inte att det blir på det sättet. Miljöpartiet kommer att gå sämre i Örebro än i riket, eftersom deras väljare kommer att straffa dem för de gångna åren i högerburen. Folkpartiet kommer att tappa (bland annat på grund av Staffan Wermes impopuläritet), och sannolikt kommer centerpartiet hamna utanför Kommunfullmäktige. Gissningsvis flyttas fyra av Folkpartiets mandat till Socialdemokraterna och Centerpartiets till Moderaterna. Då har vi en ny majoritet i Örebro kommun. En situation som även många vanligtvis moderata väljare – innerst inne – kommer att vara glada åt.

Björn Sundin

Här är min krönika från NA igår:

Det är inget konstigt med att människor tänker på sina egna barn först; det är ett helt sunt beteende. Däremot är det vare sig sunt eller anständigt att bara tänka på sina barn och inte bry sig om andra. Ytterst få vill egentligen leva i ett samhälle där var och en bara tänker på sitt eget och där var och en får klara sig på egen hand.

När vi pratar om politiska förslag är det ofta klokt att utgå från det vi känner till; det vi känner igen. Därför utgår föräldrars tankar om framtiden ofta från deras barn, och därför utgår vi alla ofta från vår egen barndom när vi pratar om hur vi vill att barnen ska ha det. Antingen är det för att vi vill att de ska få ha det så bra som vi hade eller att de ska få ha det bättre än vi hade. Barnen är en viktig drivkraft för de flestas politiska arbete.

Jag växte upp på en gata där många barn var i samma ålder och oavsett om vi lekte med lego, spelade fotboll på gräsplanen, landhockey på gatan eller åkte skridskor på den spolade isen ett kvarter längre bort (sådana fanns på den tiden…) så gjordes det gemensamt. De flesta barnen deltog och föräldrarna var trygga i att barnen rusade iväg till någon annan gård för att leka. Trygghet, snarare än osäkerhet och rädsla, präglade föräldrarnas inställning.

Jag vill självklart att mina barn ska få ha det så när de växer upp. Men jag vill också att fler ska ha det så; att alla ska ha det så. Och jag anser att vi har ett gemensamt ansvar för detta. Politiker kan inte genom enkla beslut få föräldrar att känna sig trygga, men vi kan skapa förutsättningar för att fler ska få uppleva en bra uppväxt.

Jag är socialdemokrat för att jag tror att det är allas vårt gemensamma ansvar att ge alla barn, unga och vuxna möjligheter. Det är dels för att jag tror på solidaritet och rättvisa, men också för att jag tror att samhället blir bättre av det. Sverige tjänar på rättvisa och vi mår alla bättre i ett samhälle som är jämlikt; där klyftorna minskar och där ”det är viktigare vart man vill, än var man kommer ifrån”, som Mona Sahlin sa i sitt tal i Visby i torsdags.

Om man vill bygga ett sådant samhälle måste man tänka längre än näsan räcker, längre än något år. Om 20 år är vår dotter 24 år och vår son är 20 år. Vilket samhälle vill vi att de ska leva i? Vilka erfarenheter ska de ha med sig? Kommer unga tjejer och killar då kunna få jobb?

Jag inser att ingen av er som läser detta tänker: ”det där låter korkat: barn och unga borde inte ha det bra”. Och visst; på ytan kan det låta helt självklart. Men politik betyder ingenting om man inte sätter ett förslag i motsats till ett annat.

Ska man tänka längre än näsan räcker så kan man se det som överenskommelser som vi gör i samhället, mellan alla oss som lever här. Så har det, i stort sett, varit tidigare när det gällde välfärden. Förut fanns breda överenskommelser och en bred samsyn på hur vi finansierade välfärden och hur den utformades (rättvis fördelning, utifrån behov).

Att det inte längre är så är det allvarligaste med den politik som den konservativa regeringen fört. De har slagit sönder det samhällskontrakt som de allra flesta svenskar var överens om.

Ta sjukförsäkringen som exempel. Den konservativa majoriteten i riksdagen beslutade, under jubel och applåder från de egna ledamöterna, att slå på dem som har det värst. De fattade beslut som tvingade personer med obotlig cancer att säga upp sig och söka jobb över hela landet. De skapade otrygghet i tusentals familjers hem genom att slå sönder sjukförsäkringen.

Det är i det perspektivet man ska se valet den 19:e september. Om vi tänker oss tjugo år till med den politik som den konservativa regeringen drivit: Vad är det för samhälle vi ser då? Vilka möjligheter kommer våra barn ha? Hur många föräldrar kommer då att våga släppa iväg sina barn till någon annan gård på gatan? Fundera på det när du lägger din röst. Det är du som avgör.

Midsommar och mycket tid att sitta i solen och fundera över viktiga frågor: som till exempel vem som vinner fotbolls-VM för herrar i år. Dock inte lika mycket tid att titta på den fotboll som spelas, vilket sannolikt påverkar de tips som solfilosoferandet resulterade i…

Så här kommer den: sanningen om vem som vinner VM och hur resan dit går! Jag känner nämligen en skyldighet att tillkännagöra för offentligheten de tips jag, Emma, Jonas presterade (frun såg mest plågad ut och hade inga tydliga synpunkter)….

Att Uruguay skulle slå Sydkorea visste vi på förhand, liksom att Ghana skulle slå USA (fast här satte vi stjärna för möjlig skräll…). Att Argentina slår Mexico var vi eniga om men Emma trodde att England skulle chocka världen och slå Tyskland ikväll. Det trodde inte vi andra. Vi var dock helt överens om att Uruguay slår Ghana i kvartsfinalen men sedan stötte Jonas Argentina-fascination på patrull: han tror/vill ju att Tyskland ska vinna VM så han blev ju tvungen att tippa att Tyskland skulle slå Argentina. Det kommer självklart inte ske så Emma och jag får ju rätt: Argentina går till final.

Alla borde dock vara överens om att Spanien eller Brasilien (åtminstone borde) bli det andra laget i finalen. Men vi blev inte överens om det heller. Att Holland skulle slå Slovakien, att Brasilien skulle slå Chile (fast här satte vi varningstecken för överraskning) och att Paraguay skulle slå Japan var vi rörande överens om. Fast Emma trodde – till skillnad från mig och Jonas – att Portugal skulle slå Spanien (måtte det inte ske; att se flin-Ronaldo filma sig till seger vore lika plågsamt som att se Frankrike tråka ut Brasilien i förra VM).

Emma var övertygad om att Holland skulle slå Brasilien och gå till final (efter att ha slagit Paraguay i semifinalen). Jonas trodde också på Holland (mot Brasilien) men var överens med mig om att Spanien skulle slå Paraguay.

Vem som vinner? Ingen aning. Jonas tror självklart alltid på Tyskland, men eftersom jag tror det blir Argentina mot Spanien (eller möjligen Brasilien) så vet jag en sak: fotbollen segrar. Ett spelande lag från med klar vänsterprofil (antingen genom en något bisarr vänsterromantiker som tränare eller för att landet är vänsterstyrt) får lyfta pokalen. Skönt att veta det i alla fall…

Sedan är det den vanliga invändningen: att vi läst fel på spelschemat och blandat ihop de olika slutspels-”benen”…

Så där. Så har jag slösat bort 15 minuters soltid. Och du har slösat bort cirka fem minuter som du kunde ägnat åt att se fotboll, dricka saft i hängmattan eller jaga flugor på altanen. Sånt är livet.