Ett överklagande FP kan komma att ångra

Idag publicerar NA min krönika, denna gång om ett eventuellt omval i Örebros nordöstra valkrets. Jag tror att ett omval gynnar Moderaterna och Socialdemokraterna (läs mer om mina beräkningar här). Fast egentligen tror jag inte att det blir omval. Här är krönikan, i sin helhet:

Nu tror somliga att det är klart att det blir omval i Örebro. Trots att det är känt att den röst som tappades bort i Halmstad inte skulle förändrat valutgången så kan just den rösten innebära att tusentals örebroare måste rösta om.

Om det blir omval får vi veta först om cirka en månad och därför borde alla politiker i Örebro kommun samlas för att hitta långsiktiga svar på örebroarnas viktigaste fråga: ’vem ska styra Örebro framöver?’ Vi borde prata om ledningen, om jobben, om kommunens ekonomi, om skolan och omsorgen och om nya företagsetableringar i Örebro. Att låta Örebro sakna en tydlig ledning i uppemot ett halvår är inte rimligt, om det skulle bli omval dröjer det nämligen till april-maj innan en nyvald kommunledning tillträder. Nu, mer än tidigare, behöver Örebro en bred samling för jobb och utveckling.

En snabb repetition: vid valen den 19:e september slarvades det med rösthanteringen, bland annat i Halmstad där ”poströster” tappades bort och inte blev räknade. En av de bortslarvade halmstadsrösterna hörde hemma i den nordöstra valkretsen i Örebro, där Socialdemokraterna tog det sjunde mandatet med en rösts övervikt. Om den bortslarvade rösten hade varit en folkpartiröst hade FP fått ett mandat till.

Nu är det dock allmänt känt att rösten inte var en röst på Folkpartiet: den enda som vet vad det står på den borttappade rösten är hon som röstade, och hon har uttalat sig i radio och berättat att hon INTE röstade på Folkpartiet. Det är alltså en lite irriterande ironi att det mycket väl kan bli omval på grund av en röst som vi vet inte skulle ha förändrat valresultatet.

Valprövningsnämnden kommer att avgöra frågan i december och de ska ta hänsyn till såväl sannolikhet som till praktiska detaljer. Till exempel ska de söka andra sätt att lösa oklarheter än att besluta om omval (läs lagtext här!). Omval ska bara hållas om det är säkert att misstag påverkat valutgången. Och det är ju, trots allt, inte ens troligt att det gjort det (däremot borde de allvarliga misstagen leda till avskedanden och andra förändringar bland annat i Halmstad).

Men även om det skulle bli omval så tror jag inte för ett ögonblick att det skulle gynna exempelvis Folkpartiet, eller att det skulle innebära ett fortsatt högerstyre i Örebro.

Man kan ganska säkert utgå från att stora partier normalt gynnas av omval, i ett omval i en enda valkrets får små partier mindre uppmärksamhet än i en vanlig valrörelse. I detta fall kan man dessutom utgå från att Folkpartiet kommer att tappa på grund av att många väljare är irriterade på FPs anklagelser och verkar tycka att de agerat som dåliga förlorare. Jag tror dessutom att Miljöpartiet kommer att förlora på att deras stöd till högerpartierna blir ännu mer uppmärksammat då det är uppenbart att de inte stöder ett rödgrönt styre i Örebro.

Ett enkelt antagande om att var tionde väljare i valkrets Nordost byter parti vid ett omval, att de stora partierna gynnas på bekostnad av de små och att Folkpartiet och Miljöpartiet drabbas särskilt innebär att såväl Folkpartiet som Centerpartiet riskerar att förlora varsitt mandat i Kommunfullmäktige – till Moderaterna och Socialdemokraterna (hur jag räknat kan du se här).

I sak förändrar inte detta balansen mellan de båda tidigare ”blocken” i Örebro-politiken. Men det innebär att Moderaterna skulle utgöra mer än hälften i ett högeralternativ och att S+V skulle vara ännu närmare att på egen hand bilda ett majoritetsstyre.

Folkpartiets överklagande av valresultatet var inte bara magsurt utan dessutom otaktiskt. Hade jag – gud förbjude – varit folkpartistisk partistrateg skulle jag ha sagt: ”andas ut och var tacksamma för att vi inte tappade mer – nu tar vi tag inför nästa val, för ett omval tjänar vi ingenting på”. Men det var inte vad folkpartisterna gjorde. Och jag tror att de kommer att få anledning att ångra det beslutet.

Ett omval stärker S och M

I torsdags rapporterade media att Valmyndigheten yttrat sig och att de konstaterar att det kan bli omval i nordöstra valkretsen i Örebro. Nyheten ledde till olika typer av reportage, och jag medverkade i såväl Radio Örebro och i Tvärsnytt. Valmyndighetens yttrande (som du kan läsa här) är möjligen något tydligare än man kunde anat, men likväl säger de ungefär det man kunde väntat sig: Halmstad har tappat bort en röst som hörde hemma i den nordöstra valkretsen i Örebro och om den var en röst på folkpartiet hade FP fått ett mandat till (nu är det i och för sig känt att rösten inte var en FP-röst, men det har inte Valmyndigheten tagit hänsyn till eftersom det inte är deras uppgift – det kan dock anses vara Valprövningsnämndens uppgift att ta hänsyn till).

Men med anledning av den där nyheten och de frågor jag fick från journalisterna roade jag mig med att räkna i Valmyndighetens valsimulator. Då blir det så här:

M: 6110 röster (+1200 röster), 5 mandat (+1)

C: 883 röster (-400 röster), 0 mandat (-1)

FP: 900 röster (-1040 röster), 0 mandat (-1)

KD: 1057 röster (-400 röster), 1 mandat (+/-0)

S: 9982 röster (+1200 röster), 8 mandat (+1)

V: 1296 röster (+/-0), 1 mandat (+/-0)

MP: 946 röster (-400), 1 mandat (+/-0)

SD: 1204 röster (+/-0), 1 mandat (+/-0)

Slutsatsen är att Moderaterna och Socialdemokraterna får varsitt nytt mandat, vilket i sig inte förändrat majoritetsförhållandet i Kommunfullmäktige.

Totalt antal röster 22378 (samma antal som de ovan nämnda partierna fick totalt i september, jag har räknat bort ”övriga partier” för att göra det lite enklare). Totalt finns 27395 röstberättigade i valkretsen.

Om man sedan räknar på att valdeltagandet ökar med 100 personer i vart och ett av Vivallas tre valdistrikt (där valdeltagandet är lägst, mellan 62 och 65%) så förändrar det ingenting i beräkningen ovan, förutom att S kommer närmare ett nionde mandat…

Hur jag gjorde:

  • Jag utgick från att exakt samma antal personer går och röstar om det blir omval (det är i och för sig inte troligt: å ena sidan kommer några röster att försvinna av olika skäl men å andra sidan tror jag att valdeltagandet kommer att bli högre).
  • Jag utgick från att var tionde väljare ändrar sig: det är ett någorlunda rimligt antagande (även om det är omöjligt att förutse) eftersom ett omval måste anses vara ett helt nytt val (se nedan om övriga antaganden som hänger ihop med detta).
  • Jag utgick också från att stora partiet tjänar på ett omval, och det är ett rimligt antagande: det som lyfter små partier i valrörelserna anses vara att de får mer uppmärksamhet än de får annars. I ett omval kommer de inte att uppmärksammas så mycket i exempelvis media. Och de stora partierna kommer att kunna mobilisera alla resurser i den valkrets där omvalet sker.
  • Jag utgick från att Folkpartiet kommer att tappa många röster, på grund av att många människor är irriterade på deras överklagande som av många anses vara ”surt sa räven” (att överklaga leder sällan till ökad sympati).
  • I övrigt fördelade jag tappet (som blir konsekvensen av att de stora partierna går framåt) jämnt mellan de andra små partierna (vilket självklart inte kommer att ske). Jag tror visserligen att Miljöpartiet kommer att tappa vid ett eventuellt omval eftersom deras stöd till en högerkommunledning kommer att vara mer uppenbart nu (utan rödgrön riksvalrörelse och efter att de tydligt tagit ställning efter valet). Men jag gjorde det lätt för mig och drog bort lika mycket från dem som från KD och C.
  • Jag lät V och SD stå kvar på exakt samma antal röster. V för att de verkar ligga på den nivån (samma antal 2006) och att jag inte kan se varför de skulle tappa denna ”kärntrupp”. SD spelar ingen roll för majoritetsförhållandena så dem brydde jag mig inte om (även om jag tror att det kan finnas en risk att de ökar i ett omval då fler förmodligen är trötta på ”det där politiska käbblet”).

Priset för politiker (varken svart eller vitt)

Som vanligt när drevet gläfser som värst är det svårt att hävda gråskalorna. Allting blir liksom svart eller vitt. Men när det gäller jakten på Sofia Arkelsten (m) så borde fler försvara de gråa nyanserna. Till exempel borde någon få sparken efter att ha godkänt publicering av smygtagna genom-fönstret-bilder på ”en gråtande Arkelsten”.

Jag tycker inte att riksdagsledamöter ska hålla sig hemma. Och så liten resbudget har de trots allt inte (Lena Melin går igenom det här). Men visst kan det vara värt att diskutera de tyckare – till exempel NA – som kräver mer resurser för studieresor till riksdagsledamöterna (även om jag nog tycker att det ska ställas rätt tuffa krav på när man får resor betalda av skattebetalarna). Jag tycker inte heller att riksdagsledamöter – eller andra politiker – ska tacka nej till alla resor som någon annan betalar. Att delta i ett seminarium tycker jag är okej, och att någon då betalar resan är också okej. Men självklart borde man inte låta sig bli bjuden på allt annat runtomkring. Och självklart betalar man om man får låna en bil av ett bilföretag.

Jag brukar ofta tycka att Widar Andersson har en poäng, men när han skriver att ”fler borde göra som Arkelsten” så tar han i så att gråskalorna helt försvinner. Dessutom har han ju fel: Arkelsten tänker inte lämna uppdragen i bolagsstyrelser, vilket är betydligt mer allvarligt eftersom statsminister Reinfeldt hävdat att hon ska det. Jag tycker inte att politiker ska sluta sig eller undvika andra uppdrag. Så länge som man redovisar influenser, uppdrag och annat så tycker jag att gränserna ska vara generöst satta.

Men det är ju just här det blir ett problem, precis som Aftonbladet skriver. Moderaterna vägrar ju nämligen konsekvent redovisa  bidrag och sådan påverkan.

Och när man lägger samman Bildt som haft uppdrag och kopplingar till de mest skumma sammanhang, över 80 miljoner i hemliga bidrag till Moderaterna och en partisekreterare som inte kan förstå när hon – som riksdagsledamot – låter sig bli ett PR-redskap för ett företag som på väldigt många sätt är ett problem för miljön i världen. Det är då det blir allvarligt. Men då borde drevet sätta iväg efter Reinfeldt eller Bildt. Och det är väl det Moderaterna inser, och därför de skickar fram gerillatyckarna för att kasta dynga och avleda uppmärksamheten. Som MUFaren och riksdagsledamoten Hanif Bali till exempel, som ljuger hejvilt. Allt för att försvara sin partisekreterare.

Men smygtagna foton genom fönstren borde de låta bli. Att vara politiker innebär offentlighet och på många sätt betalar man ett högt pris för ledande uppdrag. Men riktigt så högt borde inte priset vara för den som vill ägna sig åt politiska uppdrag. Respekt, värdighet och integritet har man rätt till även om man är partisekreterare för Moderaterna.

Hej å hå – barnterapi är säkert inte så svårt…

Fastnade framför Skolfront på tvn ikväll. Skolfront är ett program som jag alltid fastnar framför – fast aldrig kommer ihåg att planera in tittning på. Ikväll handlade det om metoden SET (Social och emotionell träning), som massor av skolor och kommuner betalar dyra pengar för och som Statens Folkälsoinstitut tydligen rekommenderar. Metoden säljs med påståenden om att den är evidensbaserad, vilket  avfärdas av bland annat Skolverket och Statens institut för medicinsk utvärdering (SBU).

Frågetecknen kring metoden är många, barnpsykologer menar (i programmet) att den till och med kan vara skadlig för barnen. Hur det är med det får någon annan – mer professionell – avgöra. Kanske är metoden jättebra (även om den verkar dyr). Kanske har SET-skaparen, Birgitta Kimber, skapat en jättebra metod. Kanske.

Min invändning är mer principiell: är det verkligen okej att använda metoder som inte är ordentligt utvärderade och evidensbaserade på våra barn? Inom vården ska man använda sig av metoder, behandlingar och insatser som baseras på evidens och beprövad vetenskap. Det handlar om att metoder ska vara testade innan man använder dem – när man söker vård ska man veta att den personal man möter är utbildad och vet vad som faktiskt fungerar. Därför finns ett statlig institut (SBU) som ägnar sig åt att utvärdera medicinska metoder och sprida kunskapen om detta inom vården (och i samhället). Så är det inte vare sig i skolan, förskolan eller socialtjänsten (för att ta några exempel).

Jag tror att de flesta lärare, förskollärare, socialsekreterare och andra som jobbar inom den skattefinansierade verksamheten gör ett bra jobb. De flesta har god utbildning och ordentlig erfarenhet och vet att de använder metoder som fungerar och är bra. Men jag vet också att det finns undantag. Dessa undantag är en viktig anledning till att förtroendet för vård, skola och omsorg ibland brister. Inget kan vara viktigare för socialdemokratin än att se till att vi garanterar kvaliteten inom den skattefinansierade välfärden – så att var och en känner att de kan lita på det. Jag tycker att denna typ av kvalitetsarbete mycket väl skulle kunna innebära någon typ av individgarantier, men det är inte den avgörande poängen.

Den avgörande poängen är att vi ska använda våra skattepengar på rätt sätt och att vi ska se till att barn, sjuka, gamla och alla vi andra som är beronde av välfärdens tjänster får bästa möjliga kvalitet. Gustav Möller sa det så klokt att man inte behöver hitta på det igen: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.

Jag har då och då fört fram begreppet ”frigörande välfärd”. Med det menar jag den del av välfärden som bidrar till frigörelse och som ger individer nya möjligheter att ta ansvar för sitt liv. Frigörande välfärd förändrar samhället och ger fler möjlighet att leva rikare liv. Man kan självklart diskutera definitioner på detta. Att en bra skola bidrar till individers frigörelse håller nog de flesta med om, men är inte sjukförsäkringen ”frigörande välfärd”? Är a-kassan ”frigörande välfärd”? För mig är inte definitionen avgörande – för mig handlar det om att lyfta blicken när vi pratar om skolan, förskolan och andra välfärdsinvesteringar som uppenbart kan förändra människors liv till det bättre.

Och när vi lyfter blicken och funderar på hur vi kan skapa en skola som ger fler barn och ungdomar rikare liv (nu och när de blir vuxna) så blir det rätt självklart att vi inte kan använda precis vilka metoder som helst. Om jag som förälder ska lita på skolan och förskolan måste jag veta att enskilda lärare eller lärarkollegier inte på egen hand hittar på metoder som egentligen kan betraktas som terapi – utan att lärarna har utbildning för att hantera de situationer som kan uppstå (terapi omges med rätt stränga regler).

Skolfront visade på många frågor och oklarheter kring SET-metoden. Om kritiken mot metoden stämmer vet jag inte – men en sak verkade alla vara överens om (till slut): att metoden inte är vetenskapligt utvärderad. För mig är det tillräckligt: innan en kommun köper in en dyr metod för användning på barn och unga bör man försäkra sig om att metoden är baserad på evidens och baserad forskning, eller åtminstone att den ger effekt och inte förvärrar problem. Låt oss hoppas att Skolfronts granskning leder till att SET-metoden utvärderas ordentligt.

För några år sedan bloggade jag om evidens och att använda metoder som ger effekt när det gäller barn och ungdomar mer allmänt, läs det inlägget här.

Förnyelseagenda à la ”Säkert!”

”Kan jag få ett tal på torget
Kan vi bygga upp nåt nytt
Jag vet inte vad det nya är men bättre än det här”

Så sjunger Annika Norlin/Säkert! i låten ”Fredrik” (läs min ”analys” av den låten här…). Och vi får faktiskt se till att bygga upp nåt som är bättre än det här. Eller läs bara dessa tre konstateranden (ur vallokalsundersökningen). Det är tre siffror som sparkar:

  • andel S-röster bland fast anställda väljare: 23 procent
  • andel av väljarna som anser att de rödgröna har bäst politik vad gäller den svenska ekonomin: 32% (med 57% för högern)
  • andel av väljarna som anser att de rödgröna har bäst politik vad äller skatterna: 37 % (54% för högern)

De där siffrorna säger något riktigt allvarligt. Det parti som genom den svenska historien drivit en politik för nya jobb, som värnat och stärkt den svenska ekonomin och format välfärden har inte längre svenskarnas förtroende i dessa frågor. Det är siffror som är allvarligare än det otroligt usla valresultatet.

Det var vare sig Mona Sahlin, kampanjen eller något liknande som gjorde att vi förlorade valet. Det handlar om att vi inte förnyat vår politik tillräckligt; att vi inte upplevs som relevanta för tillräckligt många svenskar. Om det handlar om ”medelklass i storstad”, ”arbetarklass i landsbygd”, ”djuphavsdykare på Stureplan” eller ”glada pensionärer” spelar faktiskt ingen roll. Socialdemokratin har inget existensberättigande om vi inte lyckas förena alla gruppers intressen och bära fram en berättelse om hur vår idé om ett Möjligheternas land faktiskt är bra för alla. Socialdemokratin är inte en förkämpe för någon särskild grupp: den svenska socialdemokratins unika framgångar beror på att vi lyckats förena en politik för utveckling och tillväxt med en tydlig politik för jämlikhet och fördelning. Att vi förmått visa för en stor – och bred – majoritet av svenska folket att Sverige tjänar på rättvisa. Att alla tjänar på att fler får leva rikare liv.

Sifforna jag återgav ovan pekar på att vi inte lyckats övertyga svenskarna om att vi står för utveckling och tillväxt. Och det är inte unikt. När vi härom veckan träffade företrädare för Labour i Storbritannien var deras analys nästan exakt densamma: de har förlorat förmågan att vara bärare av modernitet och utveckling. Det som gjorde New Labour (och Tony Blair) så framgångsrika var förmågan att beskriva hur Storbritannien skulle moderniseras och förbättras. Våra brittiska partikamrater pratar om ”politics of aspiration” och när man lyssnar på deras beskrivning så är det nästan bara att byta ut språket och ändra ”soutern Britain” till ”storstadsområden”. (Läs Patrick Diamond & Giles Radice om ”Labour’s fatal southern flaw?”!)

Det är alltså ett hyfsat stort uppdrag att förnya den socialdemokratiska politiken och formulera ett trovärdigt regeringsalternativ till valet 2014… Och då är det fyra områden som Socialdemokraterna måste diskutera ordentligt, jag tänkte återkomma till dem under den närmaste tiden. Men just nu gör jag det lätt för mig. Jag formulerar inte ens mina egna tankar utan låter Annika Norlin/Säkert! (helt ofrivilligt) formulera dessa fem utmaningar…:

  • ”När mänskligheten ruttnar i en hög och alla ba: ’vad är bäst för mig?’/ och ’jag köper vatten på flaska’/ och ’hon älskar inte dig'”
  • ”Hej chefen du har rätt jag borde vara glad / För jag får ryggbråck och 80 öre per dag / Och till julen får vi pennor med företagslogga på / Håll min jacka Martin när jag börjar slå”
  • ”Du har köpt Lonely Planet, åker till ett söderland rätt snart / jag låtsas att det är av kärlek till stan som jag stannar kvar / jag sträcker ut mig, säger ’det är till att vara märkvärdig’ / ’åka härifrån när solen är så härlig som den är, men du är som du är’”
  • ”Får man sluta vara hård / Får man luta sig mot nån / Kan du bygga en låg scen så man får se folk i ögonen”
  • ”Ska vi starta upp en by / ska vi bygga upp nåt nytt”…”kan vi passa in någonstans där man får sköta sitt eget huvud / men slipper sköta sig själv”
  • ”Det är du som borde leda oss, det är ni som borde leda oss / Led mig fel om ni vill, men kan jag någon gång under min livstid få bli ledd av någon som tror någonting?”

Den som vill kan ju fundera på hur Norlin-citaten ska kunna förvandlas till en reformagenda…  (Samtliga Norlin-citat ovan från Säkert!-låtar)

Osannolika resultat (s)?

Idag publicerar NA min krönika om valresultatet (läs hela krönikan här). I Örebro lyckades vi gå emot det katastrofala resultatet på riksplanet. I Örebro var Socialdemokraterna det enda parti som både ökade jämfört med valet 2006 och som ökade jämfört med det nationella resultatet i år. Tidigare fick Socialdemokraterna ungefär samma resultat i Örebro som i riket; när det gick bra i riket gick det bra i kommunvalet i Örebro, och tvärtom. Det sambandet finns inte längre: i riket fick Socialdemokraterna 30,66% och i Örebro 39,4%.

En förklaring som jag för fram i krönikan handlar om att vi i Örebro pratade mycket om jobb, företagande och tillväxt och att vi var trovärdiga i att vi hade idéer for Örebros utveckling. De flesta örebroare vet att vi drivit på för att skapa fler jobb, även i fall där den nu styrande majoriteten i kommunen tvekat eller stoppat. Tillväxtprofilen i Örebro, tillsammans med skarpa förslag om att förbättra skola, vård och omsorg, gjorde att vi i Örebro hade mindre problem med det jag i krönikan kallar ”spökfrågorna”. På liknande sätt var det med Sigtuna (ett annat tydligt framgångsexempel för S).

Här är några resultat från områden med mycket villor och som till stor del bebos av medel/höginkomsttagare (precis de grupper som Socialdemokraterna förlorade i exempelvis storstadsområdena). Jag tycker att de sex resultatetn nedan är goda argument för att vi gjorde något väldigt bra i Örebro – och jag tror att det handlar om att vi vågade prata jobb, tillväxt, utveckling och företagande:
Karlslunds valdistrikt: S +3,65%
Nya Hjarsta västra: S +2,99%
Nya Hjarsta östra: S + 1,37%
Eklunda: S +1,85%
Mosjö: S +1,43%
Mosjö-Täby: S +1,35%
Brickeberg: S +9,2% (till 36,82%!)

Annika + Fredrik = Säkert!

Lyssnar inte på så mycket annat än Säkert! och nya skivan ”Facit” (jo, jag lyssnar en del på Robyns senaste också, men inte ens den står sig riktigt mot Säkert!/Annika Norlin).

Alltså hör jag Annika Norlin sjunga ”Fredrik” för typ tusende gången:

”När mänskligheten ruttnar i en hög och alla ba: ’vad är bäst för mig?’
och ’jag köper vatten på flaska’
och ’hon älskar inte dig'”

Den handlar inte om Reinfeldt, säger Annika Norlin i intervjuer. Säkert, säger jag.Men jag är säker på att den handlar om det land Reinfeldt styr.

Jag tror att Annika Norlin tänkte ut den kanske mest sofistikerade valpropagandan (och möjligen också den mest ineffektiva – och mest troligt: helt påhittade av mig…) när hon gav ut singeln ”Fredrik” en månad före valet. När man läser texten är det omöjligt (för en sån som mig) att inte läsa in massor av samhällskritik och vänsteråsikter i låten. Och genom att säga att den inte handlar om Fredrik Reinfeldt får hon alla att tänka Fredrik Reinfeldt när de hör texten (nej, jag tror inte att det är Reinfeldt som åsyftas: Fredrik i låten är uppenbart på Annikas sida i kritiken mot ett samhälle där alla bara tänker på sig själva).

Okej, jag medger att det är lite långsökt. Men i alla fall!

Och självklart är det ännu mer långsökt (och inte så lite galet) att tro att texten handlar om Socialdemokratins eftervalsanalys. Men jag kramar mig fast vid de här raderna när jag tänker på hur Socialdemokratin än en gång ska bli bärare av det moderna projektet och kännas relevant för fler människor –  i alla grupper/livssituationer:

”Ska vi starta upp en by
ska vi bygga upp nåt nytt”

”kan vi passa in någonstans där man får sköta sitt eget huvud
men slipper sköta sig själv”.

Jag bara älskar Annika Norlin. Så. Nu är det sagt.

Tio bortslösade minuter

Har just slösat bort tio till femton minuter av mitt liv på den kanske mest meningslösa – och klantigt utformade – opinionsundersökning jag någonsin varit med om. Tydligen hade jag på något sätt tackat ja till att delta i en undersökning som SIFO gjorde på uppdrag av Dagens Samhälle och dum som jag var trodde jag att det kanske var någon undersökning om folkstyre, kommunalt självbestämmande, valdeltagande eller annat viktigt. Dumt av mig. Istället fick jag i tio till femton minuter kryssa i rutor om en massa varumärken: om jag kände till, hade använt, gillade dem och liknande. Började leta efter mailadressen för att berätta för dem att det var en helt meningslös undersökning som var dåligt gjord men bestämde mig för att inte slösa mer tid på dem. Så istället slösade jag typ tre minuter på att skriva det här istället…

Fem lärdomar av ett katastrofval

Allteftersom det sjunker in att vi förmodligen har fyra år av utförsäkringspolitik framför oss så blir känslorna också mer kluvna. För lika glad som jag är för att vi gjort ett fantastiskt val i Örebro – lika bedrövad är jag över att vi fått in ett rasistiskt parti i riksdagen och att Reinfeldts högerregering får fortsätta styra landet i fel riktning. Tydligaste exemplet på den hjärtlösa politiken är utförsäkringarna av sjuka människor: 40 000 sjuka har hittills tvingats till socialen, 40 000 väntar kommande år. I det läget är det svårt att vara riktigt glad.

Det finns många slutsatser att dra av detta val, några handlar om politiken och , några om kommunikation och att ta människor på allvar och ytterligare några handlar om smutsiga kampanjer. En väldigt kortfattat analys lyder så här:

Om vi gjort ett bättre resultat i storstäderna hade vi haft en rödgrön regering nu. Vi pratade väl om hur Sverige slitits isär, men vi glömde ofta bort att beskriva personerna som drabbats: Det jag säger platsar ju nämligen inte nödvändigtvis på nyhetsplats… Däremot platsar Annika alltid på nyhetsplats. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att vi inte lyckades lyfta fram fler sådana fall.

Och såvida vi inte vill byta ut befolkningen i storstäderna, så måste ett socialdemokratiskt parti som säger sig företräda majoriteten av befolkningen även lyssna på vad medelklassen tycker. Och det är rätt uppenbart att vi antingen inte begripit eller inte förmått möta särskilt mycket av den oro som stora delar av medelklassen i storstäderna känner. Om någon tror att svaret på det problemet är att byta partiledare till någon som är mer lik dem vi haft förr så kan vi redan nu börja sikta mot 20-procentsnivån. Om vi inte förmår förena medelklassens intressen med dem som har det tuffast i samhället är vi inte längre det socialdemokratiska parti jag gick med i. Och definitivt inte det socialdemokratiska parti som byggde detta land.

Men lite mer utvecklat blir det där fem punkter…:

1. Hårt arbete lönar sig. Vi var 300-400 s-valarbetare i Örebro som totalt ringt 3500 telefonsamtal, knackat nära 38 000 dörrar, samtalat med över 53 000 örebroare. Och som packat och delat material i en omfattning som nog inte ens går att räkna. Och det gjorde skillnad. I Örebro går vi mot en socialdemokratiskt ledd kommunledning, Socialdemokraterna i Örebro lyckades nästan 9 procentenheter bättre än rikssiffrorna – för tre val sedan var det normala att Örebro låg nästan exakt lika med riket. Vi har visat att en klok oppositionspolitik och hårt arbete (tillsammans med en impopulär kommunledning) räcker ända fram.

2. Samtalskampanjen var en succé. I hela Sverige har socialdemokrater genomfört över 1,2 miljoner samtal och det är en historisk prestation. Det räckte inte till. Hade det räckt om alla varit lika aktiva som örebrosossarna (vi genomförde 4,4 procent av landets samtal – trots att vi utgör cirka 1,5 procent av befolkningen)? Det är svårt att säga – men det är uppenbart att det finns många delar av landet som behöver utveckla sina folkrörelsemetoder och som behöver bli bättre på att mobilisera sympatisörer och medlemmar.

3. Socialdemokratin måste fortsätta bygga upp förtroende. Det är som Mona Sahlin sa på valnatten: vi fick inte tillbaka det tappade förtroendet. Om Stockholm röstat som resten av landet hade vi – så vitt jag förstår (slutresultatet är ju inte klart än) – haft en rödgrön regering med Mona Sahlin som statsminister. Det finns nog säkert mycket som kamraterna i Stockholm kan konstatera att de borde gjort annorlunda, men grundproblemet är att vi inte lyckats övertyga stora grupper i storstäderna om att Socialdemokratin har en politik som håller ihop landet, olika grupper och olika intressen. För många barnfamiljer med medelinkomster, i synnerhet i storstäderna, finns en misstro mot Socialdemokratin. Det är inte en misstro mot våra idéer – de tycker på det hela taget som vi – men det finns en misstro om att vi inte kommer att göra så att de får leva rikare liv. När en sådan misstro finns, klibbar skräckkampanjer från näringslivshögern och från högerns andra kampanjorganisationer fast (Villaägarna var nog värst med sin gravstens-kampanj).

4. Skräckpropaganda och smutskastning lönade sig. Låt oss hoppas på en självkritisk debatt bland landets journalister och att det i fortsättningen ställs lite högre krav på den politiska bevakningen. Den här valrörelsen tilläts handla till väldigt stor del om opinionsundersökningarna, gärna kopplat till Mona Sahlin som person. Ovanpå det drev vissa tidningar (med Expressen som övertydligt exempel – numera en svensk The Sun) en uppenbart politisk kampanj mot Mona Sahlin. Och de medier som inte nedlät sig till kampanjjournalistiken orkade inte ifrågasätta det drev som Expressen och andra hetsade fram. När dessutom såväl ungmoderater som kristdemokratiska regeringsledamöter försökte använda Toblerone som redskap i sina personkampanjer mot Mona Sahlin var det svårt att stå emot. Dessa erfarenheter bådar inte gott inför framtiden.

5. Socialdemokratin kommer att repa sig – om vi vågar hålla fast vid den inriktning som Mona Sahlin inlett: med öppenhet, lyssnande och en ärlig vilja att ompröva de politiska förslag som inte visat sig fungera. Därför förblir förhoppningsvis de där ensamma rösterna som ropar på partiledarbyte just ensamma röster. Och därför så sluter vi nu upp bakom Mona Sahlin och den politik som de flesta svenskar faktiskt i grunden tycker är vettig. Men just därför måste vi också våga ifrågasätta de förslag som var mer till hinder än till hjälp. Låt mig ge tre exempel: fastighetsskatten, förmögenhetsskatten och rut-avdraget.

Jag tycker egentligen att det var rimliga förändringar av fastighetsskatten och jag tycker att rut-avdraget är korkat utformat. Problemet var att de blev symboler för något större; de öppnade för angrepp på områden där vi inte hade råd att öppna oss för angrepp: jobbpolitiken (misstron från 2006 finns delvis kvar hos många) och ”skattechock-kampanjer” (alltför många tror på Villaägarnas felaktiga påståenden om att ”ingen går säker” – i själva verket var det 32 personer i Örebro län som skulle fått högre fastighetsavgift med det rödgröna förslaget – över 20 000 drabbades negativt av den borgerliga regeringens förändringar). När det gäller förmögenhetsskatten så är det lätt att hålla med om det rimliga i att de som är rikast ska skatta mer, men ingen kunde riktigt förklara varför det var så himla smart – bortsett från att det gav pengar till investeringar i skola och vård.

I grunden håller de flesta med oss Socialdemokrater om inriktningen: i valet mellan skattesänkningar och investeringar i skola, vård och jobb så väljer 7 av 10 investeringarna i välfärden. Men det finns två viktiga ”men” i detta: För det första så förutsätter detta att de litar på att vi inte tänker slösa bort skattepengarna på annat än just välfärd. Och för det andra så fungerar detta resonemang nästan bara när vi träffar människor och samtalar med dem om detta – och alltför ofta missar vi att göra den där kopplingen trovärdig för barnfamiljen i villaområdet eller den yngre pensionären i bostadsrätten.

Svenskarna är inte moderater. Om moderaterna inte lyste i lånta fjädrar skulle de inte ha en chans. Men det är å andra sidan uppenbart att vi just nu inte heller har en chans i debatten med moderaterna om vem som är ”originalet”. Vi ska självklart fortsätta avslöja de dubbla budskapen, men det är inte det som kommer göra att vi får leda Sverige igen. För att komma dit måste vi förmå formulera en trovärdig berättelse om hur vi vill hela Sverige, hur vår politik är bra både för barnfamiljerna i Stockholms villaförorter och för den arbetslösa metallarbetaren i Hällefors. Det är självklart inte lätt, men det var inte så lätt när vi gjorde det förra gången heller. Då lyckades vi genom att ta människors oro på allvar, formulera förslag som möter just dessa och koppla det till den långsiktiga bilden av vart vi är på väg.

Jag är stolt över att vi ofta lyckades med denna berättelse. Jag tycker att vi gjorde en bra valrörelse. Samtalskampanjen, tillsammans med reklam och kommunikation i övrigt, höll ihop budskapet och vi formulerade allt som oftast en berättelse som människor gillade och trodde på . Men lika ofta stördes den berättelsen av det brus som kom från smutskastning, personangrepp och från den misstro som vi samlat på oss under många år.

Jag tycker att både Marika Lindgren Åsbrink och Niklas Nordström bidrar till den nödvändiga debatten om detta – på olika sätt. Vi ska inte vara ängsliga för att formulera en politik vi tror på – men vi ska inte vara dumdristiga och ta strider som inte för oss närmare de långsiktiga målen. Och att skilja på viktiga och oviktiga strider är, som alla vet, något av det svåraste som finns…

Avslutad 24-timmars cykelturné

Strax före lunch idag avslutade jag min cykelturné runt Örebro. Jag började torsdag förmiddag klockan 10 på Stortorget och slutade ett dygn senare på samma plats. Förutom city (Stortorget och Våghustorget) hann jag besöka Vivalla, Rynninge, Tybble och Brickebacken och samtala med över 200 örebroare om Örebros utveckling. Nästan alla (och några till) som lämnade förslag och idéer på förändringar och förbättringar av Örebro fick en ros som tack.

Jag fick med mig massor av förslag och synpunkter och tar med mig alla dessa (även om alla inte går/bör genomföras) till det fortsatta arbetet i Örebro kommun. Efter valet hoppas jag få ansvaret för samhällsbyggnadsområdet och om örebroarna ger oss socialdemokrater sitt förtroende har vi mycket att ta tag i efter fyra års misshushållning med Örebros möjligheter.

Under cykelturnén rapporterade jag vad som hände (och en del om vad örebroare sa) genom korta kommentarer på Twitter: http://twitter.com/bjornsundin och genom korta filmklipp på Bambuser: http://bambuser.com/channel/bjornsundin (bambuser-inslagen finns även på Facebook: http://www.facebook.com/bjornsundin

PS Jag gjorde uppehåll under natten – jag insåg att det inte var möjligt att hitta platser där det fungerade att lägga ut den jättestora kartmattan jag hade med mig och att det inte var så många örebroare ute på natten (de som är ute en torsdagkväll är dessutom antingen för intresserade av att stanna och prata eller inte alls intresserade av att stanna…)