Om att stå upp för sin egen idé (del 2)

Manifest från en sjuksäng, del 2

”Det är du som borde leda oss,
det är ni som borde leda oss
Led mig fel om ni vill,
men kan jag någon gång
under min livstid
få bli ledd av någon
som tror någonting?”
låten Riot med Säkert! (Annika Norlin 2010)

Jag tycker att socialdemokratin utstrålade mycket mer engagemang i den gångna valrörelsen än på länge. Delvis visar siffrorna att det är så: över en miljon samtal är historiskt och över hela landet gjorde tusen och åter tusentals medlemmar och sympatisörer ett rejält jobb med att möta människor, lyssna på deras berättelser och utifrån dessa berätta om hur socialdemokratin ville utveckla Sverige.

Vi gjorde ett bra jobb, men det är uppenbart att många inte uppfattade att vi brann tillräckligt, att de inte mötte vårt engagemang. Eller – vilket är mest troligt – att de faktiskt inte riktigt kommer ihåg att de mötte oss. Att vi inte tillräckligt bra lyckades hjälpa dem att hänga upp samtalet vi hade på någon av de välbekanta krokar i hjärnan som avgör om ett samtal blir minnesvärt eller inte.

Det leder till vikten av tydlighet. En del hånar det där med att vara tydlig; de påstår att det handlar om att anpassa sig till reklamspråk och att det bara är sånt där som propagandister ägnar sig åt. Det är trams. Att vara tydlig är att hjälpa den man pratar med att förstå sådant som de faktiskt inte ägnar hela dagarna åt. Den legendariske journalisten Sigge Ågren formulerade det briljant: ”du ska aldrig underskatta din läsares intelligens, men du ska aldrig överskatta deras kunskaper”. Och detsamma gäller självklart vid samtal, i ännu högre grad.

Det är inte självklart för alla varför Anders Borg har fel. Det är inte självklart för alla att moderater vill något annat än socialdemokrater. Det borde inte vara självklart för någon att en socialdemokratisk statsminister automatiskt är bättre än en moderat. Tydlighet handlar om att lyssna på vad den andra säger och samtala utifrån det. Ingångarna i samtalet måste bero på vad den andra vill prata om, men dina värderingar måste du stå för själv. ”If you don’t stand for anything, you’ll fall for everything” sa Bill Clinton. När jag, tillsammans med några vänner, intervjuade brittiska Labours legendariske förnyare Peter Mandelson för många år sedan var han tydlig med en sak: säg alltid samma sak – folk genomskådar om du har olika budskap till olika människor. Det leder oss till vikten av en stark egen idé.

I debatten verkar det ibland som om det är inställningen till en viss skattesats eller en särskild skatt som definierar om man är socialdemokrat. Så är det självklart inte, i så fall hade ju knappast vare sig Hjalmar Branting eller Ernst Wigforss varit socialdemokrater: på deras tid gick det inte att förhålla sig till vare sig ROT-avdrag, RUT-avdrag eller högre bensinskatt. Jag tror inte ens att högre fastighetsskatt var ett socialdemokratiskt krav på den tiden.

Självklart måste skattesystem förändras när samhället förändras, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Därför är det också livsfarligt att formulera sin egen politik i motsats till andra partiers politik. Bara för att moderaterna säger att de vill sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare är det inte en dålig idé. Bara för att folkpartister säger att de vill att skolan ska ge kunskaper är det inte en dålig idé. Bara för att kristdemokrater säger sig vilja uppmuntra människors engagemang så är det inte en dålig idé.

Sedan kan man tycka att deras förslag för att gå i den utpekade riktningen är dåliga, att våra förslag vore mer effektiva, mer rättvisa eller mindre kostsamma. Men man behöver inte vara emot något bara för att någon annan sagt det.

Det finns klara fördelar med att själv fundera på vad ens grundläggande idéer är… Det gör nämligen att man lättare kan ta ställning till förslag som presenteras: man kan fundera på om ett förslag a/ bidrar till att vi kommer närmare målet, b/ gör att vi kommer längre från målet eller c/ inte spelar någon roll alls för att komma närmare målet. Om svaret är b/ är det en bra idé att argumentera mot förslaget, men om svaret är a/ eller c/ kan man lika väl lägga ner argumentationen (eller ansluta sig till kampen!).

Jag är inte världsbäst på att i en mening formulera varför jag är socialdemokrat. Tvärtom, alltför ofta fastnar jag i ord som för mig betyder mycket – men som för lyssnaren inte alls är självklara. Det är nämligen en grundläggande faktor (apropå tydlighet): ord definierar inte ideologi. Det finns inga särskilda socialdemokratiska ord (även om en del ibland verkar lägga in ord som ”trygghet”, ”solidaritet” och ”jämlikhet” så många gånger som möjligt för att det då blir mer sossigt…). Berättelser, vägval och helheter definierar ideologi.

För mig är det två grundläggande principer som jag försöker utgå från när jag tar ställning till förslag och när jag driver politik:

1. Socialdemokrati handlar om övertygelsen om att vi tillsammans kan se till att fler får chansen att utvecklas. Att ett land med mindre klyftor är bättre för alla – att alla tjänar på rättvisa. Eller som Mona Sahlin sa i sitt sommartal i Tanto i augusti, när hon pratade om vad som kännetecknar Sverige, världens modernaste land: ”Att vi bär kostnader för sådant som vi alla behöver tillsammans. Att vi sprider risker och livschanser. Att vi omfördelar mellan dem som har och dem som inte har. Att vi har en välfärd som river hinder och kompenserar för din bakgrund.” Om Möjligheternas Land: ”Det är ett Sverige där alla får chansen att utvecklas till sin fulla potential. Där klassresor är vanliga för att den sociala rörligheten är hög. Där alla får möjlighet att dra sitt strå till stacken.”

2. ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket,” sa Gustav Möller. Jag lägger till: varje rätt använd skattekrona skapar fler möjligheter för människor. Därför ska vi – bara – använda skattepengar och gemensamma resurser till sådant som är viktigt. För mig måste det finnas skäl till varför vi gör något med gemensamma pengar, och det kan ske av något av dessa tre skäl:

  • det är bättre och mer effektivt så
  • det blir annars inte gjort
  • det utjämnar orättvisor och ger fler människor möjligheter

Ta skatter som exempel: jag är inte mot skattesänkningar – om det går att göra något mer effektivt så att det blir pengar över kan man självklart sänka skatten. Men man kan också använda de pengarna till att göra viktiga satsningar, och det väljer jag hellre. Om skattesänkningen däremot bidrar till att fler jobb skapas så är det ett bättre sätt att skapa mer resurser till de viktiga satsningar som jag vill se, och då väljer jag hellre den skattesänkningen. Och jag vet att majoriteten av svenskarna håller med mig om båda dessa val. Problemet har väl dock varit att socialdemokratin inte vågat stå upp för detta. ”If you don’t stand for anything – you’ll fall for anything”, som Bill Clinton sa.

Om man har en stark egen idé så vågar man vara tydlig i opposition. Då kan man kritisera orättvisor och formulera alternativ. Och då kan man också släppa fajter som inte är nödvändiga att ta – det finns sällan något egenvärde i att vara mot förslag. Och då kan man fortsätta engagera de tusentals människor som jobbade stenhårt i valrörelsen för att byta regering och få ett Sverige med mindre klyftor och fler möjligheter.

Vi måste lyckas med att engagera många, vi måste vara tydliga och vi måste våga stå för vår egen idé.

”Står på barrikaden,
en 2000-tals suffragett
Rosa Parks sa aldrig
att det skulle vara lätt”
Låten Riot med Säkert! (Annika Norlin 2010)

Imorgon om ett samhälle där vi bryr oss om andra och varandra.

PS. ”Manifest från en sjuksäng” kommer av att jag skrev detta när jag tillbringade några lååånga dagar i en av USÖs sängar för några veckor sedan. Nu mår jag bra, tackar som frågar…

Manifest från en sjuksäng, del 1: Varför förnyelsen måste vara rejäl – och anknyta till traditionen

”Ska vi starta upp en by
ska vi bygga upp nåt nytt
ska vi skriva en ny bibel med tio nya budord”
Säkert! i låten ”Fredrik” (Annika Norlin 2010)

Det finns skäl att återkomma till de tunga siffrorna ur vallokalsundersökningen, gång efter gång efter gång: 23 procent av de fast anställda röstade S, 32% ansåg att de rödgröna hade bäst politik vad gäller den svenska ekonomin, 37% ansåg att de rödgröna hade bäst politik vad gäller skatterna.

För mig är det grundläggande kritik mot socialdemokratin. Det parti som genom den svenska historien drivit en brett accepterad politik för nya jobb, som värnat och stärkt den svenska ekonomin och format välfärden har inte längre svenskarnas förtroende i dessa frågor. Det är siffror som är allvarligare än det otroligt usla valresultatet. Det har jag konstaterat tidigare, liksom att det inte var vare sig Mona Sahlin, kampanjen eller något liknande som gjorde att vi förlorade valet. Det handlar om att vi inte förnyat vår politik tillräckligt; att vi inte upplevs som relevanta för tillräckligt många svenskar.

Det är därför förnyelsen denna gång måste vara på allvar. Vi har inte gjort läxan ordentligt de senaste 20 åren; vi har gjort mycket och den grundläggande berättelsen är fortfarande relevant för de flesta svenskar. Liksom våra grundläggande värderingar. Problemet är bara att alltför få svenskar upplever att vi och våra förslag är relevanta för att leva upp till våra grundläggande värderingar. Därför borde vi förnya politiken, likväl som personerna i ledningen (om detta skrev jag bland annat igår).

En sak jag också skrivit tidigare är, särskilt efter den senaste tidens s-debatt, viktigt att påpeka: Socialdemokratin har inget existensberättigande om vi inte lyckas förena alla gruppers intressen och bära fram en berättelse om hur vår idé om ett Möjligheternas land faktiskt är bra för alla.

Socialdemokratin är inte en förkämpe för någon särskild grupp: den svenska socialdemokratins unika framgångar beror på att vi lyckats förena en politik för utveckling och tillväxt med en tydlig politik för jämlikhet och fördelning. Att vi förmått visa för en stor – och bred – majoritet av svenska folket att Sverige tjänar på rättvisa. Att alla tjänar på att fler får leva rikare liv.

För flera månader sedan började jag formulera mina tankar om socialdemokratins nödvändiga förnyelse utifrån några citat från Annika Norlin/Säkert!. När jag efter nyår tillbringade några dagar i en av sängarna på USÖ (Universitetssjukhuset i Örebro) tog jag fram det där och det slutade med en rätt lång text (därav rubriken ”Manifest från en sjuksäng”). Nu är den uppdelad i ett antal delar.

Imorgon kommer del 2, om vikten av engagemang, tydlighet och en stark egen idé.

En osannolik riddare i skinande rustning (eller: På vilken fråga är Pär Nuder svaret?)

Om två månader ska Socialdemokraterna välja en ny partiledare. Fast det är ju det formella, rent praktiskt kommer det vara klart lååångt tidigare. Och det är därför som kampanjen för Pär Nuder nu trappats upp. Tanken är självklart att det ska framstå som om Nuder är den riddare i skinande rustning som kommer inridande på sin vackra vita springare när alla andra kandidater dömts ut eller avfärdats. Det kan finnas en eller annan invändning mot själva riddar-liknelsen, men annars är det nog ungefär så där kampanjplanen ser ut.

Om Pär Nuder kan fås att framstå som en stark kandidat kommer andra kandidater att backa, ledande företrädare kommer att bli försiktiga i att föra fram sina alternativa kandidater (för vem vill bli känd som förlorarens vän/vinnarens fiende?) och i slutändan finns bara en kandidat.

Så låt oss då repetera några tunga siffror ur vallokalsundersökningen:

  • andel S-röster bland fast anställda väljare: 23 procent
  • andel av väljarna som anser att de rödgröna har bäst politik vad gäller den svenska ekonomin: 32% (med 57% för högern)
  • andel av väljarna som anser att de rödgröna har bäst politik vad gäller skatterna: 37 % (54% för högern)

Och då är det väl relevant att ställa sig frågan: om Socialdemokratin nu fick betyget underkänt vad gäller ekonomin, skatterna och jobben; varför ska vi då välja den person som mer än någon annan format just vår nuvarande politik för ekonomin, skatterna och jobben?

Nu vet jag att någon säger: ”Östros, Österberg, Sahlin och några till är ansvariga för s-politiken”. Och självklart är både de och vi andra som var på partikongressen 2009 ansvariga för politiken. Men i sak har inte mycket förändrats i socialdemokratisk politik sedan regeringen Perssons ödesdigra misstag att bygga en strategi på att ”jobben kommer, lita på oss, business as usual”. Vem som var finansminister och Göran Perssons närmaste strateg då? Gissa en gång.

Är det en sak som är tydlig när det gäller socialdemokratisk förnyelse så är det nämligen att vi varit rätt dåliga på att förnya oss när vi varit i opposition. Det är när vi haft regeringsmakten som vi lyckats bäst med att anpassa vår politik till nya villkor i samhället. Sist vi var i regeringsställning gick det där bra till en början. Det var grönt folkhem, välfärdssatsningar och nytänk på viktiga områden. Men sedan glömde vi bort att ”stolt men inte nöjd” inte bara var ord utan måste verka trovärdigt och ärligt för väljarna. Vi trodde att vår regeringsduglighet skulle räcka, trots att just regeringsdugligheten fått sig allvarliga törnar i samband med bland annat tsunamin. Och svenskarna uppfattade inte att vi hade någon idé om var framtidens jobb skulle komma. Någon som känner igen den kritiken? I valrörelsen 2006 uppfattade jag ett konkret svar om hur jobb skapas: mer pengar till forskning. Det är självklart klokt, men få väljare uppfattar det som tillräckligt.

Nu är vi så illa tvungna att förändras och förnyas, trots att vi är i opposition, annars lär vi inte återkomma i regeringsställning på väldigt länge. Därför vore det kanske inte det smartaste draget att välja en tänkbar statsministerkandidat om denne samtidigt är en ganska otänkbar ledare för en förnyad socialdemokrati som mobiliserar tusentals människor i samtalskampanjen inför nästa val. Kort sagt: en statsministerkandidat är bara meningsfull om hon/han samtidigt är en tänkbar valvinnare.

Det finns många goda kandidater till partiledarposten. Mina favoriter: Margot Wallström (man kan väl drömma och vädja?), Mikael Damberg, Eva Nordmark (SKTFs ordförande), Luciano Astudillo och Ulrica Messing. Samtliga har förutsättningar att leda en förnyelse av vår politik utifrån en stabil ideologisk grund. Samtliga är duktiga kommunikatörer som pratar så att man förstår. Samtliga representerar något nytt för väljarna (jo, till och med Margot – konstigt nog med tanke på hennes erfarenhet).

För mig är Pär Nuder, precis som en del andra namn som förs fram, en representant för det som var otroligt framgångsrikt, men misslyckades när den pågående förnyelsen kom av sig. Det gör inte Pär Nuder till någon dålig kandidat till tunga uppdrag; tvärtom är han – i sina bästa stunder – en lysande strateg. Men, som någon sa, Per Schlingmann är också en lysande strateg, men han är inte moderaternas ledare eller valvinnare.

Nu har jag för övrigt samlat mig för en följetong om Socialdemokratisk förnyelse. Socialdemokratins framtid handlar ju nämligen både om person och politik. Imorgon inleder jag det rafflande följetongsbloggandet under den synnerligen lockande rubriken ”Manifest från en sjuksäng”… 😉

Glädjande möte med snöröjsansvariga

Idag på eftermiddagen träffade jag några av dem på Tekniska Förvaltningen som ansvarar för snöröjningen i Örebro kommun. Jag hade bett att få träffa dem för att få höra deras bild av hur vi sköter snöröjningen i Örebro (jag har redan fått höra många örebroares bild via mail, via telefon och via Facebook).

Det var ett nyttigt möte. Att de ansvariga titt som tätt känner sig orättvist påhoppade för brister i snöröjningen kan jag förstå (och jag var tydlig med att om jag bidragit till det så ber jag om ursäkt) – kritiken bör ju nämligen riktas mot oss som är politiskt ansvariga för de ambitioner som snöröjarna följer. Det är inte den enskilde plogföraren som bestämmer när de ska ploga en gata, det är inte den ansvarige tjänstemannen som bestämmer när de ska ringa in snöröjningsorganisationen och det är inte den som svarar i kundtjänst som är ansvarig för att den eller den gatan inte är tillräckligt bra röjd. Ansvaret ligger på oss politiker som fastställt riktlinjerna för snöröjningen. Det där har jag skrivit om tidigare (jag har försökt att konsekvent påpeka detta hela tiden).

Det var också ett glädjande möte eftersom det finns goda förutsättningar att göra Örebro mer framkomligt nästa vinter – även om den blir lika snörik som i år. Mycket har gjorts: man har prioriterat centrum hårdare, prövat att vara riktigt flitiga runt två äldreboenden, man har prövat att samla snöhögar i vissa hörn, att bara lägga snön på ena sidan gatan och en massa annat. Bara dessa extrasatsningar inför denna vinter kostade 2,5 miljon.

Men jag tror att vi ska höja ambitionerna ännu mer, och tjänstemännen har ingen annan uppfattning (har de nog inte haft tidigare heller, det är ju inte de som fattat besluten…). De har tittat på Linköpings riktlinjer, som är mer ambitiösa, särskilt vad gäller cykelvägar. I Örebro röjer vi cykelhuvudleder vid 3-5 cm snö, i Linköping röjer de vid 1cm. I Örebro röjer vi andra cykelbanor vid 5-7 cm snö, i Linköping vid 3cm. Dyrare? Ja, självklart. Men vill vi vara en cykelstad där man inte är tvungen att hänga in cykeln på vintern så måste vi göra det möjligt att ta sig fram. Inte överallt – men vi ska vara tydliga med vilka cykelleder som röjs ordentligt så att cyklisterna kan välja de vägarna till jobb/skola/aktiviteter.

När det gäller felanmälningar och inrapportering av brister pågår ett ambitiöst jobb och jag hoppas att detta arbete, kombinerat med extra informationsinsatser, kan göra att örebroarna till nästa vinter känner att de bättre vet vad de kan förvänta sig på olika vägar/leder och i olika områden. Och att man ser om någon redan rapporterat in en brist eller ett fel, så man kan lägga sin tid på något annat.

Några viktiga punkter jag tar med mig från mötet och i den fortsatta diskussionen:

  • Vi är överens om att prioritera cyklar och fotgängare – det gäller bara att fatta beslut om ambitionsnivån (och självklart att sedan följa upp om besluten ger effekt).
  • Fastighetsägarna är avgörande för hur framkomligt Örebro är, eftersom trottoarer och de flesta gångstråk faktiskt är deras ansvar. Men kommunen borde erbjuda den tjänsten (det har jag skrivit om tidigare) och vi borde påminna och informera mer om det ansvaret, likväl som vi borde informera mer om vilka riktlinjer vi har för snöröjningen och vad man har rätt att förvänta sig. Eftersom alla fastighetsägare får en räkning från Örebro kommun varje månad borde den informationen inte vara så svår att fixa; kompletterat med informationsblad till flerfamiljshus så kan vi i stort sett nå alla örebroare med den informationen flera gånger varje vinter. Vilket jag tror är bra: ju bättre information man har, ju bättre koll får man – och ju större känsla av kontroll får den enskilde. Och människor som har kontroll över läget upplever att man visar dem respekt – och de blir mer nöjda med servicen.
  • Vi måste fortsätta prioritera äldreboenden och andra verksamheter där vi vet att behoven av bra snöröjning är särskilt stora. Sannolikt borde det även gälla i anslutning till skolor och förskolor också (precis som sker i bland annat Karlstad).
  • Ett mer tillgängligt Örebro handlar om en helhet, det tjatar jag om hela tiden. Ett tydligt exempel, som kom upp på mötet idag, är att när vi planerar gång/cykelbanor så måste vi också fundera på hur snöröjningen av dem ska gå till. Om vi väljer att skapa en cykelväg genom en enkel avgränsning av en gata (som på Skolgatan) så får vi problem med snöröjningen och då måste vi också ta ansvar för att skapa lösningar för detta. Och om vi tillåter parkering på gatorna blir snöröjningen svårare – ska vi då frakta bort bilar längre (i Stockholm fraktar de bort till särskilda uppställningsplatser)? Ska vi oftare införa tillfälliga p-förbud på vintern? Sådana val måste vi örebroare fundera över. Vi som förtroendevalda politiker kommer att fatta besluten, men de förutsätter en dialog med så många örebroare som möjligt.

Nåväl. När Programnämnd Samhällsbyggnad sammanträder 1 februari kommer vi att få en ordentlig föredragning av ansvariga tjänstemän. Sedan är det upp till oss som förtroendevalda att fatta beslut om riktlinjer och vilka ambitioner vi ska ha. Jag hoppas att ett sådant beslut kan fattas medan vi fortfarande minns årets vinter men innan planeringen för nästa år måste börja (sannolikt i mars). Jag lär återkomma i frågan…

Låt örebroarna betygssätta snöröjningen! (8 förslag för ett framkomligare Örebro)

Vi har haft konstruktiva samtal mellan partierna i presidiet i Programnämnd Samhällsbyggnad och vi är överens om att be Tekniska Förvaltningen återkomma med förslag och beräkningar om att justera riktlinjerna för snöröjningen. Jag tror att vi, i februari eller mars, kan bli överens om en del förslag som kan förbättra snöröjningen – åtminstone till nästa vinter.

Jag tänker gå till de fortsatta diskussionerna med öppet sinne och tänker inte låsa mig vid följande lista. Men detta är de slutsatser jag dragit av diskussionerna de senaste veckorna och utifrån synpunkter jag fått in:

1. När det gäller riktlinjerna så tror jag vi ska anpassa dem, men den frågan diskuterar vi när Tekniska Förvaltningen återkommer (idag ska plogarna ge sig ut när det kommit 8-10 cm snö på vägar, 3-5 cm på cykelleder). Det vi dock också måste ha med är att anpassa riktlinjerna och bli lite mer flexibla. 8 cm snö behöver inte vara ett problem på cykelbanor – om det är kallt och snön är lätt. Däremot är 3 cm snömodd som nästan fryser nästan omöjligt att cykla i. Det är ett exempel på att det inte bara är snödjup som är relevanta. Här ligger också frågan om att särskilt – och ännu mer – prioritera områden där många äldre bor, till exempel runt seniorboenden och andra ”äldreboenden”. Men även kring skolor och förskolor.

2. Gatorna behöver skrapas bättre på många ställen (plogar bör vara ordentligt nedfällda mot gatan). Och då och då tror jag att man ska ta till saltning i ökad utsträckning – men det måste vägas mot miljöpåverkan och andra nackdelar med saltning.

3. De flesta snöröjarna – och tekniska förvaltningen – gör ett jättejobb.  Men det finns också snöröjare som slarvar och som snålar till exempel med att fälla ner plogbladet. Det är inte okej, vi behöver bli bättre på att utvärdera kvaliteten på snöröjningen. Jag skulle gärna se ett prestationsbaserat ersättningssystem som tar hänsyn till hur nöjda örebroarna är med snöröjningen på respektive gata, relaterat till det uppdrag som snöröjaren fått. Mer om det i en senare punkt.

4.Vi behöver i högre grad forsla bort snö, annars hindras sikten och dessutom blockeras övergångsställen och andra passager av snöhögar.

5.Snöröjningen måste samordnas bättre, ju fler som plogar längs en sträcka ju större är risken att den ena plogen skapar en vall mot en annan gata eller att man blockerar till exempel en busshållplats.

6.Vi behöver också i högre grad forsla bort bilar som står felparkerade (t ex datumparkering) och därmed förhindrar snöröjningen.

7.Vi borde ta vara på örebroarnas engagemang i denna fråga. Kloka partikamrater föreslog en webbaserad karta där man kan följa snöröjningen och jag tror att den idén skulle lösa många av de ovanstående problemen. Om alla örebroare kunde gå in på orebro.se och se vilken beställning/ambition det är satt för respektive gata (hur mycket ska göras), och när den beräknas vara röjd enligt den beställningen så slipper man dels irritera sig i onödan men dessutom kan man då välja till exempel cykelväg till jobbet utifrån planerad snöröjning. Till det borde det inte heller vara svårt att låta örebroarna betygssätta snöröjningen på de gator de trafikerar, vilket i sin tur skulle kunna vara underlag för en prestationsbaserad del i ersättningen till de entreprenörer som sköter en stor del av snöröjningen. Självklart borde också ett felanmälnings-system kopplas till detta så att den som har en olämplig snövall att rapportera eller liknande kan se om någon annan redan rapporterat detta.

8.Örebro kommun borde erbjuda fastighetsägare att sköta snöröjning och vinterhållning av trottoarer och liknande (mot en kostnad). Det skulle dels göra att vi fick bättre röjt på trottoarerna men det skulle också vara mer effektivt: det är inte smart att flera snöröjare röjer olika delar av samma gata. Jag tror att om vi informerade alla fastighetsägare om deras skyldigheter och samtidigt berättade att Örebro kommun kunde sälja den tjänsten (med hjälp av anlitade entreprenörer – det handlar inte om att konkurrera ut privata aktörer) så skulle de flesta nappa. Sedan borde vi nog anslå mer pengar till Byggnadsnämnden så att de kan satsa mer på att slå ner på fastighetsägare som inte sköter åtagandet.

Varför ska vi då göra detta? Det självklara förstår alla: det är svårt att ta sig fram till exempel till fots, med rullator eller med cykel. Det är cyklister, gående och bussåkare som har de stora problemen, bilarna klarar sig i allmänhet. Men det handlar också om samhällsekonomi. Dålig framkomlighet drabbar handeln (färre går och handlar om man inte kommer fram), det drabbar klimatet (fler åker bil och vi riskerar ”skrämma bort folk” från buss och cykel), vi får fler skador (lårbenshalsbrott och annat som försämrar hälsan för framförallt äldre).

Ett helhetsgrepp på tillgänglighetsfrågor kommer vi att återkomma till, tjänstemännen har fått i uppdrag (av ett enigt presidium i programnämnden) att återkomma med förslag på hur det skulle kunna gå till.

Snöröjning engagerar örebroarna

Att snöröjningen i Örebro engagerar många är uppenbart. Den här veckan har jag kommenterat snöröjningen i stort sett varenda dag (mestadels i radion). Och självklart kom den frågan upp på gårdagens möte med presidiet i Programnämnd Samhällsbyggnad (presidiet består av mig som ordförande, vice ordförande Fredrik Persson (mp), 2e vice ordförande Henrik Elamson (m), Gun Carlestam Lewin (v) och Gunnar Andersson (m)).

Vi var alla överens om att Örebro borde höja ambitionen, och därför fick Tekniska Förvaltningen i uppdrag att återkomma med förslag – och beräkningar – på hur vi skulle kunna justera riktlinjerna för snöröjningen, till exempel att plogarna ska ge sig ut tidigare än idag (idag börjar vi ploga när det kommit 8-10 cm snö på vägar, 3-5 cm på cykelleder – här kan man läsa om tjänstegarantierna). Det kan bli så att vi redan i februari eller mars justerar riktlinjerna, även om det inte kommer få så stor effekt denna vinter.

Jag tycker att det är viktigt att framhålla att (de flesta) snöröjarna och tekniska förvaltningen gör ett jättejobb. Men vi bör höja ambitionerna, och det handlar huvudsakligen om politiska beslut.

Frågan engagerar, och det är med rätta. Frågan om tillgänglighet – även på vintern – var den första jag lyfte som tillträdande kommunalråd, för ungefär en månad sedan (läs här). Jag har, i alla kommentarer, utgått från följande fem punkter:

1. Mer snö behöver forslas bort och gatorna behöver skrapas ordentligt (plogar bör vara ordentligt nedfällda mot gatan)

2. Snöröjningen får inte skapa nya problem för gående, rullstolar och cyklar – alltså måste plogningen samordnas så att det inte blir vallar omöjliga för gående och andra att ta sig över.

3. Vi behöver en mer öppen och välkomnande inställning till när fel och brister påpekas. Istället för att avvisa kritik ska vi göra det lätt att anmäla till exempel var snöröjningen brister – så att det lättare kan åtgärdas.

4. Vi behöver ta ett helhetsgrepp på tillgänglighetsfrågor, snövallar är en typ av ”enkelt avhjälpta hinder” men det finns många fler. Vi behöver ha en bättre dialog med handikapp- och pensionärsföreningar, liksom andra intresserade örebroare, för att få hjälp med detta.

5. Örebro kommun borde erbjuda fastighetsägare att – mot en kostnad – sköta snöröjning och vinterhållning av trottoarer och liknande.

Och många har haft åsikter. Bland annat på Facebook (vilket skapar ett intressant problem: hur diarieför man förslag och synpunkter man får på Facebook – för de blir ju allmän handling när de är riktade till mig som kommunalråd…). Jag har funderat på att utveckla de fem punkterna ovan och, bland annat utifrån synpunkter, formulera ett utkast till 5/7/10-punktsprogram för att göra Örebro till en mer framkomlig stad även på vintern. Men det ska jag fundera vidare på ikväll, och här nöjer jag mig med att klippa in några av de kommentarer jag fått under veckan:

  • ”Skumpiga vägar när man sitter i en buss är väl inget mot hur vi som arbetar i hemsjukvården har det. Tidspressen innebär att folk försöker cykla i detta livsfarliga väglag.”
  • ”Och i förlängningen är det nog ännu fler som drabbas. Om jag utgår från mig själv så har jag flera gånger struntat i att uträtta ärenden på stan eftersom det inte går att ta sig fram med cykel så även handeln kan nog känna av detta.” ”Ja, och många väljer bilen även för korta sträckor. Jag ska ex. själv ner till vår närmaste ICA affär, men väljer hellre bilen istället för att gå.”
  • ”.. och så det är med hur prioriteringar runt t.ex. äldreboenden efterlevs….”
  • ”Glöm inte Campus!!! Jag såg inte en enda plogbil/vägskrapa/sand- eller saltbil på hela dagen igår men uppenbarligen var de igång för idag ser det betydligt bättre ut, åtminstone ute i Lundby och långa sträckor mellan där och universitetet, …men strax innan man svänger av på Universitetsgatan blir det värsta ”tvättbrädan” och inne på själva Campusområdet är det en ganska läskig kombination mellan glansis och tvättbräda (fast nyss såg jag en sandbil i farten här utanför).”
  • ”Jag har en fundering med alla dessa parkerade bilar som inte ska stå där de står (datumparkering). Är det inte dags att flytta dem?
  • ”Saltet fyller ju en funktion nu, så länge vi hade under -7 gör ju inte saltet nån nytta. Jag funderar varför sand/mindre grus inte används i större omfattning, det finns säkert goda skäl, även om jag inte känner till dem. Men jag gissar att sand har mindre miljöpåverkan än salt, fast jag kan ha väldigt fel.” ”Saltningen skulle ju ha dragit igång redan under fredagsdygnet, då hade det varit möjligt att inte få den nederbörd som föll att fastna heller. Dock är det ju viktigt att ploga oavsett; både när det har kommit nysnö och när eventuellt salt har verkat ett tag.”
  • ”Tysslingevägen (förbi Folkets park där bussen åker) här i Garphyttan är ganska katastrofal. Men jag är ju bussåkare så här på vintern så man märker det mest genom att sitta och hålla tummarna att bussen klarar stanna vid hållplatsen och inte glider vidare 😉
  • ”ta dig ett snack med lite olika föreningar om vilka behov som finns, tror du kan få goda tankar därifrån!”
  • ”Att det tar en stund innan man hunnit gå över hela stan är självklart, men att skicka ut tre (!) plogbilar till samma korsning (jo det har hänt) eller att inte ens ploga när man är ute och kör utan har det uppfällt är inte OK! Och att sluta ploga/salta i utkanten av Vivalla/Lundby, Brickebacken och Campus är inget annat än inkonsekvent (eller möjligen icke-trovärdigt med tanke på ditt löfte ovan)!!! Däremot är det fint sandat på/i dessa områden, men det hjälper ju inte när det smälter, du försvinner sanden och när det fryser på är blir det glashalt!”
  • ”Backen vid Karlslund var inte så trevlig heller förra året vet inte hur det är i år. Jag fastnade där förra vintern i alla fall fick vänta en timme på att de skulle få dit extrabussen.”
  • ”Lär av Karlstad där har man jämlik plogning, man plogar först i närheten av dagis, skolor, äldreboende mm och där kan de som plogar sätta ner bladet ner i backen så det inte blir så mycket snö kvar på gatan. Lycka till”
  • ”kört både i Örebro och Eskilstuna idag. . . Eskilstuna var betydligt värre med isvallar på vägarna. . .”
  • ”nu hotar man med skyddsstopp i busstrafiken om inget görs OMEDELBART!!!”
  • ”Bra ambitionsnivå. Och bra att lyssna på invånarna (vilket jag noterat att nuvarande förvaltningschef är benägen att göra), det är ju de som kan beskriva vad som behövs istället för en allmän regel om att det ska falla en viss mängd snö innan man röjer. Såg ett uttalande i förra veckan om att det inte blev nån röjning förrän det slutat snöa. Kan förstå att det kan uppfattas som ”onödigt och kostsamt arbete”, men samtidigt måste man kanske röja även under pågående snöfall så åtminstone kollektivtrafiken får en chas att fungera.”
  • ”Jag har haft en del samtal med entreprenörer och dom har en del synpunkter. När snön kom var inte upphandlingen klar. Få om ens någon entreprenör har ett avtal på den snökörning man ska göra. Det finns att göra! Keep up the good work!”

Några kommentarer om ovanstående (återkommer med mer):

  • Det är cyklister, gående och bussåkare som har de stora problemen, bilarna klarar sig i allmänhet.
  • Kvarter där många äldre bor borde vara prioritet, men där finns brister… (vi borde ta ett rejält grepp för att uppmana privata fastighetsägare att köpa snöröjningstjänsten av kommunen, så att det blir samordnat och mer effektivt – tycker jag).
  • De felparkerade bilarna har de börjat ta i med hårdhandskarna mot (fraktade bort härom natten…) så jag väntar bara på arga samtal om det…
  • Områden utanför city ska inte prioriteras ner, även om mängden trafik måste få styra i vilken ordning man tar sig an gatorna.
  • Anledningen till att man är restriktiv med salt är ju miljöskäl, men dagar med plusgrader skulle vi kunna få rätt mycket rena gator om vi passade på. Annars lär vi få skumpa på tvättbrädor till april… Svår avvägning där.

Ansvarstagande smälter tydligen snabbare än snö

Snöröjning är alltid en aktuell fråga. Men lite särskilt aktuell blir den tydligen när en före detta kommunstyrelseordförande (Staffan Werme, fp) kritiserar bristerna i snöröjningen. Man kan självklart tycka att det är lite näpet att han gör det en dryg vecka efter att han lämnat över ansvaret för bland annat snöröjningen. Eller så kan man ju undra varför han inte gjort något åt detta när han hade chansen, till exempel när han var ordförande i Kommunstyrelsen (för typ 11 dagar sedan)?

Jag gör lite tvärtom. Jag var inte ansvarig för snöröjningen förra året, och det är nog ganska tufft att kräva att jag ska vara ansvarig för eventuella brister i nuvarande snöröjning nu, när jag bara varit ansvarig en vecka. Men istället för att gå och och ”ryta” till, som Staffan Werme upprepar jag vad jag sagt tidigare. Den första fråga jag tog upp som tillträdande kommunalråd med ansvar för samhällsbyggnadsfrågorna var att öka tillgängligheten i Örebro. Så här kommenterade jag detta i ett pressmeddelande:

”Snöröjningen i Örebro måste bli bättre, men det innebär inte bara att det behövs röjas mer snö oftare. Det är lika viktigt att titta på var man lägger snön efteråt så att inte personer med rullstol och rollator får problem att ta sig fram. Ibland skapar snöröjningen bekymmer för människor.”

”Jag kommer så fort jag tillträtt att ta initiativ till en ordentlig dialog med företrädare från handikapp- och pensionärsföreningar, liksom andra intresserade örebroare, om hur tillgänglighetsfrågorna i Örebro kan bli bättre även vintertid. Privata fastighetsägare har ansvaret utanför sina fastigheter och det blir ett problem för många örebroare om det inte sköts. Jag vill titta på hur kommunen kan erbjuda dem att vara med i att göra tillgänglighetsfrågorna och snöröjningen bättre för alla.”

Jag tänker ta ansvar för dessa frågor och göra vad jag kan för att förbättra tillgängligheten i Örebro – även på vintern. För när snöhögarna försvinner återstår en massa andra tillgänglighetsfrågor: framkomlighet för rullstolsburna, parfymsprejer på toaletter som ger allergiker problem, hinder för synsvaga och blinda, brist på tolkning för döva eller brister i ljudmiljön för hörselskadade. Vi har massor att göra, och jag vill att Örebro kommun ökar tempot i dessa frågor.

Jag har dock inte – på en dryg vecka – hunnit bjud in till dialog med handikapp- och pensionärsföreningar om detta, men jag kommer att göra det inom kort. Redan på onsdag lyfter jag frågan om hur kommunen driver på och samordnar tillgänglighetsfrågorna med chefer och politiker på Samhällsbyggnadsfrågor. Återkommer efter det.

Svälja mygg och sila kameler (finns motståndarna i eller utanför S?)

Efter några dagar på sjukhus (lite trött men det var ingen fara med hjärtat – bara en inflammerad hjärtsäck…) fick jag anledning att fundera på socialdemokratins uppdrag (dessutom tröttnade jag på att läsa och titta på tv så jag började skriva istället…).

För medan jag funderat över hur fantastiskt välorganiserad och hur otroligt hög kvalitet svensk vård har så fortsätter den sittande högerregeringen – med folkets förtroende – på den inslagna vägen med mer privatiseringar, fler separata köer för dem som betalar bra och med att slå undan grunden för en vård av hög kvalitet som finansieras gemensamt och ger mest till dem som har störst behov.

Och samtidigt ägnar en del socialdemokrater sin tid åt att anklaga andra socialdemokrater för att ha sålt sig och för att vara företrädare för fienden som  därför borde vara föremål för uteslutning. Sila mygg och svälja kameler?

Jag läser i ett gammalt nummer av Filter om hur framtiden för svensk tågtrafik (både vad gäller investeringar i dagens spår och i investeringar i framtidens höghastighetsräls) stoppas av en regering ledd av den värsta sortens ekonomer: de där som vet alltings pris men ingentings värde. Samtidigt pågår en av de mest långtgående privatiseringarna av kollektivtrafiken som någonsin genomförts i världen. En privatisering som kommer att öka kostnaderna för skattebetalarna, minska möjligheterna för oss att med gemensamma resurser skapa effektiv trafik mellan både stora och små orter och som försvårar för oss som vill satsa på bussar och tåg och annan kollektivtrafik för att det är klimatsmarta sätt att resa och en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta ha beboeliga städer och levande stadskärnor.

Visst ja, och så pågår tydligen någon debatt inom socialdemokratin mellan ”höger” och ”vänster” där det tydligen är ”höger” att vilja skapa fler jobb genom att förbättra villkoren för privata företag medan det tydligen är ”vänster” att vilja ge alla människor goda förutsättningar. Det verkar  tyvärr utsiktslöst att att enas om att det faktiskt är ”socialdemokrati” att vilja båda dessa saker.

Samtidigt blir både sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring allt mindre av trygghetsförsäkring och allt mer av ”framtida investeringspotential för privata företag”. För medan människor kastas ur trygghetssystemen ökar marknaden för privat finansiering och när den marknaden – om några år – är tillräckligt stor så blir det svårt att försvara gemensamt finansierade system som den stora majoriteten faktiskt inte har någon som helst nytta av. Någon som funderat på att bli arbetslös? Det är en dålig idé, men den är helt särskild dålig om du vill ha ut mer än 15 000 kronor i månaden. Snart är a-kassan, precis som sjukförsäkringen, bara till för en mycket liten grupp i samhället och faktum är att alliansregeringen fick folkets förtroende att fortsätta på den vägen. Inte för att Reinfeldt bad om det förtroendet (han förnekar att han vill dit vi snart är), men vi socialdemokrater sa till alla att det här var sista chansen att stoppa det stora systemskiftet.

Jo, och så pågår intern positionering inom socialdemokratin för att en del ska få relansera föredettingar i politiken som framtidsnamn. Och i väntan på att någon ny ledare ska krönas vågar nästan ingen med ledande uppdrag (utom Ylva Johansson och någon enstaka till) uttala sig och driva politik gentemot det som verkligen innebär en förändring av det här landet: den borgerliga regeringen som steg för steg banar väg för ett annat samhälle.

Klart man blir gnällig av att ligga i en patientsäng och fundera och fördriva tiden. Självklart är det bara gnäll att tycka att det kanske finns viktigare politiska motståndare utanför det socialdemokratiska partiet än inom. Förmodligen är det bara mitt sängskav som gör att det känns mer relevant att kritisera dem som inte vill ha ett samhälle med minskade klyftor, än att kritisera dem som vill ha ett samhälle med minskade klyftor men som tror att det samhället lättare uppnås om privata arbetsgivare anställer fler människor. Och självklart är det bara på grund av dag-tv-program som min hjärna oroar sig för att vi i framtiden kanske får vänja oss vid att svenska tv-kändisar, precis som Ellen DeGeneres, delar ut gåvor till engagerade människor som hjälper ensamstående föräldrar att få mat på bordet; att det skulle kunna vara en gemensam – samhällelig – angelägenhet att bidra till att barnfamiljer får mat på bordet är en så absurd tanke att den aldrig tycks föresväva amerikansk tv-publik.

Och därmed tror jag att jag ska försöka låta bli att skriva ett enda ord till om partikamrater som hugger varandra i ryggen, om Prime-gate-läckor, om uteslutningar av partikamrater och annat som verkar vara så viktigt för en del andra socialdemokrater. Jag tänker lägga lite mer kraft på att fundera på hur vi gör Örebro lite bättre. Och så kommer jag att skriva några inlägg om en reformagenda för socialdemokratin. Får se om någon kräver att jag utesluts efter det…

…fast de flesta ska jag nog hinna träffa…

Krönika i dagens NA:

Min fru spände ögonen i mig och sa: ”men du inser att du inte kan träffa alla som har åsikter om Örebro?”. Jag nickade och medgav att jag hade förstått det, men tillade lite tystare: ”fast de flesta ska jag nog hinna träffa”.

För även om det inte är möjligt för en person att träffa alla som har åsikter om osäkra cykelvägar eller snövallar som inte skottats bort så är det ett större problem att folk inte hör av sig. De som tror att politiker inte vill/kan/hinner träffas är fler än dem som föreslår ett möte.

För några veckor sedan valde Socialdemokraterna i Örebro mig till nytt kommunalråd och från årsskiftet blir jag ordförande i Programnämnd Samhällsbyggnad (enligt den tillfälliga sjupartiuppgörelsen som gäller fram till ett besked om det blir omval eller ej). Därmed är jag ansvarig politiker för bland annat stadsplanering, gator, vägar, bussar, fritidsgårdar, bibliotek, idrottsanläggningar och mycket annat. Någon som tror att det finns örebroare som har åsikter om något av detta…?

Så, visst inser jag att jag inte kommer att kunna träffa varje örebroare som har en åsikt om trafiken över Skebäcksbron. Men tro mig, jag kommer att försöka.

När jag häromdagen läste en insändare i NA om hur trångt det blivit på Skebäcksbron insåg jag att jag inte visste så mycket om det, jag cyklar sällan där. Så jag skrev ett insändarsvar där jag berättade att jag vid en viss tid skulle befinna mig på bron, och jag bjöd in de med åsikter att komma dit och berätta hur de tyckte att man skulle lösa problemen. Tyvärr publicerade inte NA mitt svar och därmed var det ju ingen som visste att de kunde träffa mig, men jag cyklade likväl till bron och försökte bilda mig en uppfattning om situationen (de som har åsikter får gärna höra av sig på annat sätt, exempelvis genom att maila till epost@bjornsundin.se).

Sedan jag första gången fick ett politiskt förtroendeuppdrag har jag, så vitt jag vet, aldrig tackat nej till någon som vill träffa mig. Det har säkert hänt att jag missat möten med människor som ville träffa mig (och då ber jag om ursäkt för det), men min grundinställning är att jag som förtroendevald har en plikt att träffa – och lyssna på – dem som har valt mig.

Jag har träffat många, och hört talats om ännu fler, som säger att det är svårt att komma i kontakt med Kommunstyrelsens nuvarande ordförande Staffan Werme (fp). När jag häromdagen berättade detta i en konversation på Facebook utmynnade det i att Staffan Werme anklagade mig för att ljuga (tydligen har det aldrig hänt att vare sig företagsledare eller andra haft problem att få kontakt med honom). Kanske är det så: kanske har Staffan Werme träffat alla som velat träffa honom. I så fall är han att gratulera.

Jag hoppas att jag får problem med att hinna träffa alla som hör av sig till mig. Jag hoppas att örebroare bjuder in mig till möten och ber att få träffa mig för att diskutera viktiga frågor om Örebros utveckling. Det tyder i så fall på att människor är engagerade, och många engagerade människor är en bra grund om man vill göra Örebro till en bättre stad för alla.

När NA häromdagen frågade ”Vilken är den allra farligaste miljön för Örebros cyklister?” kom det in 48 svar. Svaren är en källa att ösa ur i arbetet för att göra Örebro till en ännu bättre cykelstad, och bland kommentarerna kände jag igen min frus irritation på hur hopplöst det är att cykla längs Trädgårdsgatan. Det kändes bra. En av dem som lämnade kommentarer har jag i alla fall träffat…

Här kan du läsa mer om vad jag vill åstadkomma, om de uppdrag jag vill arbeta med.