Jag har, liksom tusentals andra, undrat över vad det var som hände i hjärnan på de borgerliga ledamöterna i riksdagen när de bestämde sig för att börja applådera efter att de beslutat att försämra sjukförsäkringen och kasta ut tusentals människor utan försörjning och utan chans att få ett jobb. När jag läste de båda riksdags-moderaterna Helena Rivière och Gunnar Axén, som skrev i Aftonbladet, förstod jag bättre. För dem handlar det om att läxa upp personer som har det tufft. Att lära dem att veta hut.

Utifrån en artikel i Aftonbladet har de sin dom klar över en kvinna som heter Alexandra: ”Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn.” De fortsätter visa upp sitt allra mest medkännande jag när de berättar vilka det här handlar om: ”sådana som Alexandra” är begreppet de använder. Inte personer, människor eller medborgare. ”Sådana som”.

De fortsätter att avfärda Alexandras känslor och åsikter och avslutar med den mest bisarra örfil jag sett en politiker utdela på länge. De berättar att de förändringar som nu alltså slår hårt mot tusentals människor och som fått miljoner svenskar att ifrågasätta om det finns något hjärta i alliansens politik inte bara är nödvändiga, utan bra. De är till och med moraliskt riktiga: ”Det tror vi till och med Alexandra kommer att hålla med om en vacker dag.”

Överheten har talat.