Jag har skrivit en text i Social Europe Journal om erfarenheterna från Socialdemokraternas dialogrörelse inför omvalet i Örebro, i maj 2011 (just nu toppar den sajten, strax ovanför en kolumn av Paul Krugman – bättre sällskap har jag nog aldrig varit i vad gäller publiceringar…). För dem som vill slippa läsa den på engelska så finns den svenska versionen (som den var innan jag översatte den till engelska) här nedan. Och: ja, den har en del likheter (en del stycken är ju identiska) med den krönika jag skrev i NA och den debattartikel i ämnet som jag fick publicerad i Dagens Samhälle. Men den här versionen är nog den bästa av dem…

När rösterna räknades efter omvalet i Örebros nordöstra valkrets fick 47,2 – efter att ha ökat i samtliga valdistrikt i området. Inte i någon del av valkretsen fick Socialdemokraterna mindre än 30,6% (vilket var vad Socialdemokraterna fick nationellt i riksdagsvalet, hösten 2010).

För att förstå varför 47,2% är ett så anmärkningsvärt resultat behöver man veta bakgrunden.

Det kraftiga tappet i riksdagsvalet i september 2010 (från 34,99 till 30,6 %) berodde huvudsakligen på minskat förtroende i storstäderna, i synnerhet i utpräglade villaområden. Så dock inte i Örebro. Redan 2010 var kommunresultatet i Örebro märkbart bättre än i jämförbara kommuner (39,4% var högst av Sveriges tio storstäder, näst bäst var Norrköping med 36,6). Den nordöstra valkretsen i Örebro består till stor del av villaområden; i samtliga dessa ökade alltså Socialdemokraterna (i Vivalla – Örebros största hyreshusområde – brukar väljarstödet för S vara högt, men det ökade ytterligare detta val).

Finns då förklaringarna i befolkningssammansättningen i Örebro? Är Örebro i själva verket en storstad med bruksortens värderingar? Nej, inte traditionellt. Örebro är med sina 135 000 invånare Sveriges sjunde största stad och har visserligen genom historien utmärkt sig för en progressiv politik där genomtänkta bostadsområden bidrog till högre livskvalitet för arbetarna, där satsningar på förskola och utbyggd välfärd gav Örebro ett rykte om att vara en ”modellkommun”.

Men i modern tid har Örebro, rent politiskt, på många sätt sett ut ungefär som riket. Faktum är att i de senaste valen fram till valet 2006 så låg Socialdemokratins väljarstöd i Örebro på samma nivå som de nationella siffrorna i riksdagsvalet. Men 2006 hände något.

Det handlar om politiken, där vi konsekvent pratat om tillväxt, utveckling och politik för att skapa förutsättningar för nya jobb. Det handlar om kandidaterna, där Lena Baastads öppna attityd och förmåga att samla och leda gav örebroarna hopp om en ny tid av samarbete och framgång för Örebro i valen 2010/2011. Men det handlar också om kampanjmetoderna.

Vi återupptäckte dörrknackningen hos Labour i början av 2000-talet (vi lärde oss av Peter Mandelsons kampanj i Hartlepool) och utvecklade den för svenska förhållanden. Och vi gjorde det framgångsrikt. Med utgångspunkt i Labours ”blitzing” (effektiv knackning som strävar efter att lägga mest tid på dem som är osäkra, och minst på dem som redan bestämt sig) har vi steg för steg ökat ambitionerna för dörrknackningen. På ett och ett halvt år (ordinarie valrörelse och sedan omval) har vi knackat 70 000 dörrar i en stad med 130 000 invånare (drygt 100 000 röstberättigade). I omvalet knackade vi drygt 30 000 dörrar i ett område som har knappt 28 000 väljare. Och vi gjorde det på ett mer genomtänkt, omfattande och genuint sätt än tidigare.

Jag vågar säga att vi har genomfört Sveriges bredaste dialogrörelse genom tiderna. Enkelt uttryckt handlade det om fem steg:

1. Vi delade ut ”dialogprogram” i alla brevlådor i området (vi gjorde ett per område, totalt nio områden i valkretsen). Dessa blad utgår från en karta som pekar ut frågor som diskuteras i området. Vi bad människor skicka in sina prioriteringar och förslag.

2. Dörrknackning då vi visade upp bladet och frågade om de har några frågor som de särskilt vill lyfta fram. Vi passade på att påminna om att vi behövde deras hjälp med att göra Örebro bättre.

3. Vi bjöd in till möten, då den som vill kan diskutera förslag och synpunkter med ansvarig politiker.

4. Vi sammanställde alla förslag och synpunkter som kommit in i en kort rapport.

5. Vi berättade om de synpunkter som flest tagit upp i ett nytt dialogprogram som delades ut i alla brevlådor.

Därutöver självklart publicering i sociala medier, filmer om något konkret problem i området (samt ett förslag på lösning), utdelning av informationsblad och mycket annat.

Går det att tillämpa erfarenheterna från Örebro i andra delar av den progressiva rörelsen i Europa? Jag menar att det går alldeles utmärkt. Det handlar om att aldrig överge grunden för Socialdemokratins existens: övertygelsen om att gemensamma insatser kan skapa utveckling och tillväxt som ger resurser för gemensamma åtaganden som minskar klyftor och bekämpar orättvisor. Och det handlar om att göra detta i nära dialog med de väljare man ber om förtroendet att få företräda.

Om man inte är beredd att lyssna ska man inte låtsas fråga. Och om man tycker att väljarna har fel och inte begriper den briljanta politik man själv tänkt ut bör man ägna sin tid åt annat. Menar man allvar med dialog är arbetet aldrig över.

Björn Sundin, Kommunalråd (s) och valstrateg i valrörelserna 2010 och 2011