Manifest från en sjuksäng, del 4: Om medelklassens resa och ”politics of aspiration”

”Du har köpt Lonely Planet, åker till ett söderland rätt snart
jag låtsas att det är av kärlek till stan som jag stannar kvar
jag sträcker ut mig, säger ’det är till att vara märkvärdig’,
’åka härifrån när solen är så härlig som den är, men du är som du är’”
Säkert! i låten ”Isarna” (Annika Norlin 2010)

En del invänder säkert att det ju inte är medelklass Annika Norlin beskriver i låten, utan snarare att bo kvar eller att lämna stan. Men på många sätt är ju det bara en fråga om tidsperspektiv. Sverige ser väldigt olika ut men huvuddelen av Stockholms nuvarande befolkning har sitt ursprung någon annanstans. Många har flyttat dit för att de fått ett intressant jobb, andra flyttade för studier på universitet, andra är födda av föräldrar som lämnade någon annan ort när de var unga. Av ungefär samma skäl som de som lämnar idag.

Det är alltså ingen särskilt sorts människor som bor i Stockholm. Men stockholmare präglas av att bo i Stockholm, liksom göteborgare präglas av sin stad och hälleforsbor präglas av sin. Det påverkar önskemål, behov, drömmar och idéer om hur livet skulle kunna vara. Det där är ju självklart, egentligen. Likväl behöver det påpekas eftersom så många glömmer bort det.

Det var faktiskt inte jättemånga år sedan vi hade en debatt i det här landet om att det var orimligt att ”resten av landet” (genom staten) skulle bidra till att järnvägsspåren genom Stockholm moderniserades och gav plats för fler tåg. ”Det kan väl stockholmarna betala själva, de får väl höja sin låga skatt”, menade somliga. (När det gällde Citytunneln i Malmö resonerade landet, intressant nog, annorlunda – det var självklart en statlig investering…).

Med åren insåg fler och fler att det faktiskt var rimligt att resten av landet var med och finansierade nya spår i Stockholm – som är en förutsättning för att till exempel örebroare ska kunna pendla till jobb i Stockholm. Men på andra områden är oförståelsen lika stor idag.

Nu menar en del socialdemokrater att vi ”inte ska anpassa politiken efter stockholmarna” (eller medelklassen, byt efter behov…). Vi ska stå fast vid våra ideal, sägs det. Om det inte passar medelklassen får de minsann anpassa sig till oss, antar jag att det betyder.

Fast det är inte att stå fast vid socialdemokratiska ideal. Socialdemokratin är inte en förkämpe för någon särskild grupp: den svenska socialdemokratins unika framgångar beror på att vi lyckats förena en politik för utveckling och tillväxt med en tydlig politik för jämlikhet och fördelning. Att vi förmått visa för en stor – och bred – majoritet av svenska folket att Sverige tjänar på rättvisa. Att alla tjänar på att fler får leva rikare liv.

Vi har helt enkelt inget existensberättigande om vi inte lyckas förena alla gruppers intressen och bära fram en berättelse om hur vår idé om ett Möjligheternas land faktiskt är bra för alla.

Ett socialdemokratiskt parti som säger sig företräda majoriteten av befolkningen måste lyssna på både vad medelklassen tycker (oavsett var de bor) och på vad de som bor i storstad tycker (oavsett klasstillhörighet). Och det är rätt uppenbart att vi antingen inte begripit eller inte förmått möta särskilt mycket av den oro som stora delar av medelklassen, i synnerhet den i storstäderna, känner. Om vi inte förmår förena medelklassens intressen med dem som har det tuffast i samhället är vi inte längre det socialdemokratiska parti jag gick med i. Och definitivt inte det socialdemokratiska parti som byggde detta land.

Så visst sjunger Annika Norlin om att resa utomlands eller att stanna kvar. Men det är lika mycket en beskrivning av många människors drömmar om något annat.

I brittiska Labour diskuteras hur partiet tappat förmågan att besdriva (och beskriva) sin ”politics of aspiration”. Bäst kanske det översätts med ”en politik som uppmuntrar ambition”, men det syftar egentligen på något mycket bredare (läs gärna mer i den här texten om ”Labours southern flaw”); det handlar om drömmar, ambitioner och en vilja att barnen ska få det bättre än man själv har.

Men också om att man, när man får barn, ska ha möjlighet att göra det bättre för familjen. Det är inte typiskt för stockholmare, göteborgare eller engelsmän. Det är inte heller typiskt för ”medelklassen”. Tvärtom: det är olika för alla och därför måste det i en framgångsrik ”politik som uppmuntrar ambition” finnas utrymme för att en del drömmer om att ha råd med städhjälp, medan andra tycker att det är viktigare att ha råd med två bilar (för att man till exempel bor på landet) eller att det faktiskt finns stockholmare som vill bo i hus – trots att snittpriset på en nybyggd villa i Stockholmsområdet är uppåt 4 miljoner kronor.

Vi påverkas av var vi bor, vad vi jobbar med, vilka vi umgås med, vilka våra föräldrar är och mycket annat. För socialdemokratin har det alltid varit ett övergripande mål att se till att sådana faktorer inte sätter begränsningar för den enskildes drömmar. Det är vad begreppet Möjligheternas Land handlar om, och det var vad Hjalmar Branting menade med att alla ska få förverkliga ”sina bästa stämningars längtan”.

En politik som bidrar till det måste då acceptera att det faktiskt kan vara legitimt att göra det billigare med städhjälp, även om alla inte vill eller kan använda det. Det borde åtminstone vara mer legitimt än att till exempel skattesubventionera tjänstebilar, det är ju inte riktigt alla som vill eller kan använda dem…

En sådan politik måste visa att den inte ser ner på någon på grund av var i landet man bor, om man bor i lägenhet eller villa, om man är lärare eller barnskötare eller om man är ingenjör eller NC-operatör. Och då är det lika okej att stanna kvar på hemorten och jobba som lärare som att flytta till Stockholm och jobba på tillfälliga jobb inom media. Och socialdemokratisk politik måste vara till nytta för båda. Så enkelt är det. Alla ska med.

Imorgon om vad jag tror är en avgörande del för en sådan politik: att få göra egna val samtidigt som vi tar gemensamt ansvar för välfärden.

PS. ”Manifest från en sjuksäng” kommer av att jag skrev detta när jag tillbringade några lååånga dagar i en av USÖs sängar för några veckor sedan. Nu mår jag bra, tackar som frågar…