Idag på Programnämnd Social välfärd diskuterades årsberättelsen för 2007. Då kom jag att tänka på Percy. Ni minns Percy Nilegård, den självutnämnde visionär som i fantastiska tv-serier drivit bland annat radiostation och brandstation? Han tillämpade de mest fantastiska ledarstilar, management by not-asking-questions, till exempel. Om han fortsatt sitt visionerande och gett sig på kommunala styrningsmodeller hade han säkert kommit i närheten av den modell Örebro kommun nu tillämpar.

Jag har tidigare kritiserat kommunens styrmodeller; de har under många år varit både obegripliga och dåliga. Så här skrev jag i december: ”Jag påpekade att den styrmodell som nu gäller (och som togs fram under s+v+mp-majoriteten) också har brister – att den inte är tillräckligt begriplig. Men den är inte i närheten av högerns nya förslag: vår modell är ett under av tydlighet jämfört med den.”

Den tidigare dåliga styrmodellen har nämligen blivit ännu sämre. Nu har den kompletterats med färgglada bilder: trafikljus får nu illustrera ”måluppfyllelsen”. Vilket bland annat lett till diskussioner om huruvida det var rätt färg på plupparna: ”betyder detta resultat att det ska vara gult eller rött?”. Visst har en del också handlat om vad verksamheten uträttat, men alltför mycket har handlat om de saker som är mätbara och om hur man illustrerar dem.

Tyvärr innebär hela inriktningen på att sätta mätbara mål alltför ofta att man också bara diskuterar siffrorna – och glömmer bort vad som är syftet med verksamheten. I Vård- och omsorgsnämnd väster så kom frågan om nutrition och mat upp lite av en slump – men inte som en del av redovisningen av verksamhetsberättelsen. Man kan aldrig garantera att alla viktiga frågor ska komma upp i diskussionerna, men när man hela tiden fokuserar på mätbara mål riskerar man att diskussionen blir väldigt platt. Och när man hela tiden vill kunna visa ”måluppfyllelsen” som ett trafikljus så förenklas verksamheten på ett helt vrickat sätt. Ett exempel:

”Antalet enheter som är självstyrande respektive drivs som intraprenader, ska redovisas i bokslut 2007.” Så står det i ett av de mål som kommunfullmäktige angivit. I ingen av de redovisningar som jag tagit del av har någon redovisat hur arbetet för fler ”enheter som är självstyrande” har gått. Alla har handlat om antalet intraprenader, för det är ju så enkelt att mäta. Men jag tycker nog att det egentligen är viktigare att jobba för mer självstyrande enheter, eller hur?

Och fler exempel finns, tyvärr, på hur komplicerade frågor förenklas så att de faktiskt blir helt obegripliga. Det finns inte för få siffror om den kommunala verksamheten, men vi lägger alldeles för lite tid på att utvärdera det vi gör och hur vi gör det. Väldigt mycket tid läggs dock på den förenklade styrningskedjan: 1/ sätt mätbara mål (även om det mätbara målet inte visar det som är viktigast i verksamheten), 2/mät fler saker och gör mer omfattande statistik (även om vi mäter fel saker, 3/redovisa siffrorna (även om de inte säger något om hur bra verksamheten fungerat).

Jag är inte mot illustrationer och olika sätt att åskådliggöra komplicerade skeenden. Piktogram kan till exempel underlätta på ett bra sätt. Men det bygger på att piktogrammen är bra och begripliga, och det är inte kommunens ljussignaler… I trafiken ska man stanna när det lyser rött (och när det blir gult i väntan på rött), i kommunen är det tvärtom. Det gröna ljuset visar att man uppnått målet och kan ”stanna”, rött visar att man inte nått fram och alltså måste fortsätta…

Att jobba på ett vettigt sätt med ledning, målstyrning och utvärdering är ingen lätt fråga. Och ska vi lyckas måste vi nog göra upp med de mest förenklade sifferfanatikernas principer. Och det är verkligen inte någon lätt sak…