Ikväll snackade vi stad på Slottet. Tredje gången ”Snacka stad” ordnades var temat ”lyssna på barn och unga” och rikssalen var full. Det var förmodligen första gången på ett liknande arrangemang i Örebro som så stor del av tiden faktiskt ägnades åt att lyssna på de barn och unga som bjudits in för att berätta om sin syn på staden. Fredrik Welander skriver utförligt om kvällen här!

Där var förskolan som konsekvent jobbar med att upptäcka och diskutera staden, det var killarna som byggt en sin stad i Minecraft, eleverna på Risbergska som intervjuat andra unga om vad som är bra och mindre bra med Örebro, och klasssen på Karro som omgestaltat Olaigatan. Det var många tankeväckande iakttagelser (barn tenderar ju att se annat än vi vuxna…), många kloka synpunkter och flera imponerande konkreta förslag. Jag gick därifrån inspirerad och uppmuntrad, men också lite otålig. Otålig för att så mycket återstår att göra, men också för att så mycket av det vi redan gör borde ha nämnts så att vi kan ta steg vidare. För vi gör faktiskt mycket i Örebro för att få med fler barn och unga i stadsplanering och andra samhällsfrågor:

• Vi har prövat medborgarbudget, ungdomsfullmäktige och liknande.
• Trafikverket lyfter fram vårt arbete med bland annat järnvägsområdet som en förebild.
• Vi har hittat metoder för att få in många barn och unga i arbetet med den fördjupade översiktsplanen för Vintrosa-Lanna-området och har gått vidare i arbetet ett liknande arbete i Vivalla.

Men självklart återstår väldigt mycket. Men det jag framförallt tror vi måste bli bättre på är att koppla ihop de olika processerna och låta barn/unga möta vuxna (inte bara tala till dem när de lyssnar) och att gå vidare från de kreativa idéerna till verkligt genomförande. Karro-elevernas projekt om hur Olaigatan kan bli mer levande och mindre trafikled är ett bra exempel.

Deras idéer är spännande och många av deras konkreta skisser borde kunna bli verklighet (där eller någon annanstans). Under hösten fattade Programnämnd Samhällsbyggnad beslut om ett ”Planeringsunderlag för Norrcitys utveckling” och självklart hade det varit spännande om elevernas arbete kunnat vara med i samrådet kring det programmet. Att det inte blir så är inte så konstigt: vi kände inte till att de jobbade med sitt projekt, och de kände inte till att vårt arbete pågick (dessutom är det självklart så att alla planeringsprocesser inte kan hållas öppna hur länge som helst: då och då måste vi ju också gå till beslut…). Hade vi lyckats koppla ihop de där processerna hade vi fått chansen att pröva en del av de följdfrågor som väcktes hos mig när jag såg deras förslag: Vart tar bilar och bussar vägen om Olaigatan stängs av? Blir gatan verkligen tryggare av att man tar bort biltrafiken (det tror inte jag)? Vad händer med handel och liknande om det blir svårare att ta sig till Norrcity med bil och buss? Frågorna förtar inte de idéer som eleverna presenterade, men för att den typen av projekt på riktigt ska påverka utvecklingen i Örebro krävs att man tar ett steg till efter den konstruktiva fasen: att man prövar de avskilda delarna mot helheten.

Alla kan inte göra allting, så självklart finns ett stort värde med att barn och unga (och vuxna) ägnar sig helhjärtat åt det projekt de brinner för – utan att för den skulle behöva vara ansvariga för helheten eller konsekvenser på trafikflöden, handel och annat… Men för att stadsplaneringen ska bli riktigt bra behöver vi koppla ihop delarna med helheten, och det ansvaret måste givetvis i huvudsak ligga på kommunen och på oss politiker.

Jag gav eleverna från Karro mina kontaktuppgifter med uppmaningen att höra av sig så vi kan sätta oss och gå vidare från deras spännande idéer för Olaigatan.