Idag ägnade vi en heldag åt diskussioner om hur äldrevården ska utvecklas i Örebro. Eller rättare: idag ägnade vi oss bitvis åt att, politiker och verksamhetsföreträdare tillsammans, prata om hur Örebro kan bli bättre att leva i för äldre. Men eftersom Örebro kommun av oklara anledningar bestämt sig för att allt måste mätas och att allt viktigt måste stå med i budgetdokumentet (har bloggat om det förr…) så kom rätt stor del av diskussionen att handla om vilken färg det ska vara på plupparna (röd, gul eller grön?) och om vilka ”riktvärden” som ska gälla på cirka 110 områden: är vi nöjda om 80% är nöjda med maten? Är vi nöjda om 80% är nöjda med bemötandet? Är vi nöjda med att varannan är nöjd med hur ofta de får komma ut från vårdboendet?
Dagen hade blivit så oändligt mycket bättre om vi pratat mer om maten, bemötandet och promenaderna. Om vi gjort det skulle jag ha lämnat konferenslokalen med mer kraft. Nu innebar dagen ett enormt energiläckage: är det någon som tror att undersköterskan, arbetsterapeuten eller sjuksköterskan läser igenom 110 ”riktvärden” och försöker översätta det till sin egen verksamhet?
Egentligen tror jag att jag skulle kunna nöja mig med ett enda mål: ”att all verksamhet i Örebro kommun ska arbeta med någon typ av förbättringsarbete (till exempel genombrottsmetoden), som all personal deltar i”. Då kunde personalen faktiskt få ta fram vad de vill uppnå, hur de ska göra det och utvärdera hur det gick.
Ska man prata mer om kvalitet så får man prata mindre om något annat; till exempel kan man ju låta bli att prata så mycket om färgade pluppar och ”riktvärden”. Att ”leda” en verksamhet är faktiskt inte samma sak som att mäta resultat i olika typer av undersökningar. Men att någon sådan omsvängning skulle ske under nuvarande högermajoritet, är ju rätt osannolikt. Det där med att leda och styra är ju inte riktigt deras grej. Det är tråkigt, och det är dyrt för skattebetalarna.
Faktiskt så är ju mätandet något av det viktigaste ni gör i kommunen. Hur ska ni annars vet vad som blir bra eller om pengar gör skillnad? Eller om ni överhuvudtaget får det skattebetalarna betalar för. Det man mäter blir gjort. Punkt. Det ni som politiker har att göra är ju att avgöra vad som ska mätas. Sen kan man alltid diskutera hur många mått som ska finnas osv men det gör inte själva mätandet mindre viktigt.
Ni skulle kunna överlåta allt detta till tjänstemän och själva bluddra på med visioner och peka ut riktningen eller vad du menar med att leda men men du måste ju samtidigt veta om ledandet leder någonstans och om det är vart du vill.
Det är viktigt att mäta, Elisabeth L berättade att om man frågar enhetscheferna så kan de pricka in nästan exakt samma svar som man får på brukar ankäten, dvs våra chefer kan sin verksamhet, vet vad man ska göra för att få bättre eller vet varför man får det svar man får. Jag tycker att man ska ge lite klarare direktiv på vad som är viktigt att arbeta med i verksamheten, Ta några av de 110 olika områden och bestämma. På dagens möte blir det att man jobbar utifrån vad som sas då och ni var inte ens överens. Det var inte ens en bra diskussion om varför vissa mål var viktigare än andra. Målet mera män i vården är ju bra men vi ska ha utbildad personal så det kanske är gy skolans uppgift att ge killar utbildning. Sedan behövs det bättre löner och framför allt heltider. Men det målen är inte så enkelt att bryta ner i verksamheten och jobba mot. I dag med omställning så behöver vi inte fundera på det målet för vi kan inte göra något åt det oavsätt vilken färg eller % de är. Tydlighet och konkreta mål, vägen dit hittar verksamheten själv
Jonas: man kan diskutera om mätandet är ”något av det viktigaste” vi ”gör i kommunen” (jag skulle nog hävda att bra vård, skola och omsorg (med mera) är viktigare). Men huvudpoängen är om mätandet har ett egenvärde och av vilken anledning politiker ska ägna hela dagar åt att diskutera vilka siffror som ska stå i budget/verksamhetsplan. Och viktigast av allt: en ledare är inte någon som är duktig på att mäta – en ledare är någon som får människor med sig i en riktning som lovar något bättre. Och mäter gör man i efterhand – inte i förväg.
Jag tror för övrigt inte ett dugg på att ”det man mäter blir gjort”. Jag tror mer på processer, lyssnande och nya kunskaper för att skapa utveckling och förbättring.
Därmed inte sagt att man inte också ska utvärdera det man gör. Självklart ska vi ta reda på om det vi gör ger resultat, men att mäta för mätandets skull tror jag försämrar kvaliteten genom att det sätter fokus på fel saker. Vi ska mäta de faktorer som spelar roll, men det är rätt sällan det är så vi gör. Istället mäter vi det som är lätt/möjligt att mäta – även om det inte är det som är viktigast. På vilket sätt blir verksamheten bättre av att vi får siffror som visar att svårt dementa inte är nöjda med maten (när vi samtidigt vet att många av dem inte ens minns vad de åt)? Jag tror att man ska mäta rätt saker, och om det kanske vi till och med kan vara överens… 😉
Carina: Jag tror att jag håller med dig (även om jag vill reservera mig mot det lite väl svepande påståendet om att ”det är viktigt att mäta”…). Jag tycker att vi ska sätta upp tydliga och konkreta mål, men jag tycker också att politikens uppgift är att presentera trovärdiga lösningar på hur man ska ta sig dit.
Målet om fler män i vården är ett bra exempel. Att sätta upp ett riktvärde för det är helt meningslöst (tycker jag), däremot kanske det skulle vara otroligt verksamt att starta en särskild gymnasieutbildning inom vårdsektorn, bara för killar. Och i så fall är det politik att föreslå en sådan, driva igenom den och sedan se om det fick effekt (visst, då måste man mäta lite…). Målet om fler män i vården är dessutom – precis som du påpekar – inte möjligt för den enskilda verksamheten att göra något åt – och då förlorar målet sin effekt.
Veikko Pelto-Piri (i nämnden, s) brukar säga något i stil med att mål (och mätningar) måste säga något om huruvida en process eller en åtgärd gör nytta. Om man bara sätter upp mål som inte är tillämpbara för verksamheten eller mäter saker som inte säger något om vad man gjort rätt eller fel så blir det bortkastat.
Det är därför jag tycker att Genombrotts-modellen är så bra: inte för att man inte mäter i den (för det gör man i regel) utan för att man mäter vad insatser, åtgärder och förändringar faktiskt leder till. Och för att det ska fungera så tror jag att den processen måste ske på respektive enhet/verksamhet.
Men som jag skrev på Facebook: vill gärna höra dig utveckla mer om dina slutsatser och din bild av dagen!