Igår, söndag, skrev NA om att hemtjänstpersonalen i Örebro ska få fotolegitimation. Frågan har varit aktuell under många år men bland annat i väntan på en lösning där korten kunde kopplas till tidsregistrering har frågan hamnat i ”långbänk”. Tanken har varit att man ska kunna använda korten till att följa upp vilka insatser som ges, bland annat så att de som använder hemtjänsten får rätt hjälp. Nu ska dock legitimationen införas och NA skriver om Gudrun Andershed som i många år jobbar för att införa detta. Sakfrågan ska jag inte ägna mer utrymme åt, men det som gjorde mig så ledsen var några få meningar i artikeln: ”Men den jag talade med ville inte hjälpa till” (Gudruns beskrivning av ett samtal till kommunen) och ”Två politiker sade nej, de ville inte ens titta på id-kortet” (Gudrun hade gjort ett provkort för att visa hur det kunde se ut). Jag vet inte vad som hänt, vilka politiker eller tjänstemän hon sökt eller vad skälen kan vara till detta. Men det är egentligen underordnat. Det viktiga är att hon inte upplevde att hon blev bemött med respekt (nu framkommer det i artikeln att hon inte varit i kontakt med kommunalrådet Carina Dahl och jag är rätt säker på att frågan fått en annan vändning i så fall).
Och när jag läste det kom jag att tänka på ett samtal jag fick efter att jag skrivit en insändare om respekt och ryktesspridning. Efter det långa telefonsamtalet ”skrev jag av mig” men la inte ut texten här. Nu gör jag det:
”Hade just ett 30-40 minuter långt samtal med en örebroare som läst mitt inlägg om hån och ryktesspridning i NA idag och därmed kopplade denna till sin egen situation. Hon har i mååånga år haft en konflikt med diverse rektorer och skoltjänstemän och har pratat med alla möjliga. Jag vet ju inte om hon har rätt i sin kritik men egentligen spelar det ingen roll: vad hon pekar på är dessvärre sant: om den enskilde behandlas felaktigt är det inte lätt att få rätt. Som jag ser det saknar vi dels verktyg i det tidiga skedet av konflikter (innan allt låst sig och gått åt h-e) och dels saknas i många fall möjligheten för den enskilde att få en överprövning av det de upplever är ett övergrepp.
Jag har sedan en tid funderat över om vi inte skulle behöva någon slags kommunal ”medborgarombudsman”: en politiskt ansvarig för att ta medborgarnas parti mot förvaltningar och andra… Detta innebär inte att respektive driftsnämndsordförande eller kommunalråd ska övertrumfas men jag tycker det vore rätt häftigt om vi kunde lova örebroarna att om de har problem som:
– tjänstemännen inte vill lösa, eller
– hamnar mellan stolarna, eller
– inte är någon särskilds ansvar o s v
så ska det finnas en ingång dit man kan vända sig och som har ett ansvar för att sammanföra tvistande och att se till så att problemen blir lösta. I just denna kvinnas fall kändes det som att någon borde beordrat ansvariga tjänstemän till ett möte, inlett och försökt medla och sedan lämna de båda parterna och sagt ”ni lämnar inte det här rummet förrän ni är överens om hur ni ska gå vidare”. Typ.
Dessutom behövs det (uppenbarligen) någon som kan överbrygga stuprör och revirgränser mellan nämnder och liknande. Jag tycker egentligen att problemen som gjort att vi skapat ett särskilt näringslivskontor borde leda till denna lite mer långtgående slutsats: vi behöver en enkel ingång för alla örebroare vare sig de är företagare eller enskilda.
Om inte annat skulle det bespara oss som ger oss in i debatten den här typen av samtal som är så frustrerande eftersom man måste sluta med att säga att ”jag vet inte vad som hänt men jag hör att det inte fungerat, jag beklagar att du farit illa, jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna hjälpa dig med detta”. Det vore bättre att kunna avsluta med att boka en tid…
Jag tror att idén med någon slags ”medborgarombudsman” (titeln får man nog slipa på…) skulle kunna bidra till en känsla av att man kan påverka. En tydlig ingång är möjlig att hålla reda på – drygt 500 fritidspolitiker och tusentals anställda i kommunen är svårt att hitta rätt i.”

Och visst finns det problem och frågetecken:
1) Ger vi falska förhoppningar – tror alla att de ska få det som de vill bara de tar kontakt med ”medborgarombudsmannen”?
2) Kommer vissa medborgare på detta sätt få det bättre på någon annans bekostnad? (fast så är det redan idag)
3) Finns det inte en risk att ”medborgarombudsmannen” blir som en slags internutredare som ingen gillar i organisationen…?

Men samtidigt: Sifos samhällsbarometer visade för några år sedan att nära åtta av tio inte anser att det är lätt att komma
i kontakt med politiker och föra fram sina åsikter. Kanske är siffrorna inte längre aktuella. Men troligen är de det. Och något måste vi göra för att inte fler ska ”gå vilse” i kommunala labyrinter: vi har inte råd att låta medborgares förslag gå till spillo utan att prövas. Och dessutom: vi har verkligen inte råd att skapa bittra och uppgivna ”motborgare” som försökt men inte lyckats. Som velat men inte fått. Lite inspiration har jag också fått från ett intressant (och framgångsrikt) försök i Värmdö: de har inrättat två kommunala medlare som ska försöka lösa konflikter mellan exempelvis grannar som tvistar om småsaker i miljö- och byggfrågor. Dessa ska stävja ”kostsamma okynnesmål”.

Så vad gör vi?