Om jag hade ätit frukost först hade jag nog inte blivit så illamående. Men istället satte jag mig att läsa Dagens Samhälle (tidningen för kommuner och landsting) som beskrev hur Haninge ”med hjälp a mer kunskapstester förbättrat skolan”. Jag är inte övertygad om att de verkligen förbättrat kunskaperna hos Haninges barn och unga – däremot är det uppenbart att de förbättrat provresultaten: ”Nu vet lärarna vad som är med på proven och ser till att ta upp det i undervisningen”, säger en rektor – vilket ju bara bevisar att han inte förstått vad kunskap är (kunskap kan rimligen inte definieras som just de sakerna som finns med på provet – kunskap måste rimligen handla om något större än så).

Men det som fick mig att må illa var artikelns avslutning, som berättar att man nu utvecklar en modell för mattekontroll för 4-åringar: ”I Haninge är man medveten om att man balanserar på gränsen till vad skollagen medger. I förskolan är det inte tillåtet att ha uppnåendemål, bara strävansmål.
– Men det är något som utbildningsminister Jan Björklund borde ändra på, tycker Robert Noord.”

Robert Noord är socialdemokrat precis som jag. Och han tycker att förskolan inte bara ska sträva efter att barnen utvecklas, lär sig prata, springa och räkna. Han tycker att deras resultat ska mätas. Strävansmål – som är tillåtet – handlar till exempel om att förskolan ska jobba för att barnens motorik utvecklas och att deras tal- och läsförståelse ökar. Uppnåendemål – som inte är tillåtet – är till exempel att en 4-åring ska kunna räkna till sju, att en ettåring ska kunna gå eller att en tvååring ska kunna 275 ord.

Jag mår illa även om jag inser att utvecklingen mot mätbara tester i förskolan är svår att stoppa – det finns en inbyggd logik i att kräva hårdare tag och mer siffror på allting i samhället. De som påstår att ”man kan bara förbättra det som man kan mäta” verkar ha samhället i ett fast grepp. Trots att påståendet är skitsnack. För hur kan det annars komma sig att vår 2,5 åring kan gå, cykla på trehjuling, berätta vad som hänt på dagis och förstå sammanhang? Vi har inte mätt något av det.

Att mäta och sätta siffror på allt är den lates sätt att styra. Istället för att vara närvarande, sätta mål, diskutera utmaningar och problem och steg för steg förbättra verksamheten tror man att man uppnår målen bara man sätter siffror på dem. Sanningen är att man ju i allmänhet bara väljer att mäta det som är mätbart och även om det kan vara jobbigt för t ex naturvetare att inse så är inte allt mätbart. Barns utveckling till exempel. Om man nu vill ha utveckling, är man nöjd med att ungarna kan räkna till sju och räkna upp alla Sveriges landskap så går det säkert alldeles utmärkt att mäta och bygga skolan efter det. Men jag trodde vi hade högre ambitioner än så.