Byggande och byggnader står för en stor del av energikonsumtionen i världen och är även avgörande för social och ekonomisk hållbarhet. Många av föreläsningarna på torsdagen på Sustainable days (Nordbygg-mässans seminariedel) handlade om materialval och minskad energiförbrukning. Och det är ett viktigt område där det finns stora möjligheter: halva världens befolkning bor i städer, som upptar 3% av jordens yta men släpper ut 80% av all koldioxid och förbrukar 75% av all energi. En del skulle självklart se det som ett tecken på att man behöver gå tillbaka till den lantliga idyll som många drömmer om. Men allt talar för att det är tvärtom: urbaniseringen är bra för att rädda klimatet – men förutsätter självklart ordentliga insatser.

Gemensamt för föreläsningarna var hur viktigt det är att koppla ihop teknisk utveckling och forskning med design, helhet och planering. Det gäller för varje enskilt hus: hur väljer man effektiva energilösningar?, hur planeras det rätt från början?, hur möter man behoven från dem som ska tillbringa dagarna (och nätterna) i byggnaden? vilka material väljer man? hur kan nya material fungera bärande samtidigt som de är lätta och innebär så lite energispill som möjligt? Och så vidare.

För frågor om hållbarhet och global överlevnad är inte en fråga om att gå tillbaka till hur det var förr. Den enda lösningen för att möta hoten mot klimatet och jorden är att gå framåt: att anamma utvecklingen och tänka nytt. Innovation och modernism är grunden för ett hållbart samhälle. Enkelt sammanfattat i den nästintill uttjatade meningen: ”för att möta morgondagens utmaningar kan man inte använda gårdagens lösningar”.

Många av föreläsningarna under just den här seminariedagen (det är sällan jag får/tar mig tid att bara sitta och lyssna – detta är andra gången på fyra år…) redovisade tekniska modeller som flög långt över mitt huvud: jag kan ingenting om till exempel hållfasthet eller bärlager. Men det som blir tydligt en sådan här dag – förutom att hoten mot jorden är akuta – är att vi måste bli bättre på att knyta forskning och utveckling till det kommersiella. På just det här området: att få byggandet att dra nytta av modernt tänkande och nya forskningsrön.

I Örebro införde vi för några år sedan skärpta energikrav för dem som vill köpa mark av Örebro kommun. De riktlinjer vi antog var inte tillräckligt tydliga och därför kommer vi att ändra dem – om vi inte blir förbjudna att använda denna typ av styrmedel genom beslut i riksdagen i vår. Regeringens förslag om att förbjuda kommunerna att tillämpa skärpta energikrav kommer förmodligen att bli lag, trots att det är ett synnerligen dåligt förslag som både strider mot de klimatåtaganden Sverige gjort och mot den kommunala självstyrelsen. Läs mer kloka argument mot denna korkade lagändring här.

Men det verkar likväl som att vi behöver hitta nya vägar. Om jag får fortsatt förtroende att leda samhällsbyggnadsområdet i Örebro kommun under nästa mandatperiod skulle jag vilja lägga en hel del kraft på hur vi skapa ett partnerskap för att göra Örebro mer hållbart. Vi behöver ju nämligen gå hand i hand: kommunen, engagerade medborgare, byggare, fastighetsägare och andra som spelar en avgörande roll i att forma det samhälle – och de byggnader – som vi kommer att få leva med kommande hundratals år.

Jag tror att det är tre saker som borde göras:

1. Involvera fler i särskilt utpekade delar av arbetet med översiktlig planering, till exempel i samband med att vi reviderar Översiktsplanen under nästa mandatperiod. En förebild kan vara ”Stockholm on the move” som Färgfabriken i Stockholm drivit under några år (på uppdrag av Stockholm Stad mfl – läs mer här!). Jag pratade med dem på mässan om möjligheterna att tillämpa deras metoder i arbetet i Örebro. Jag tror att det arbetssättet kan vara ett sätt, men det avgörande är att vi engagerar fler i diskussioner om hur vi steg för steg kan ställa om Örebro.
2. Vi måste skapa närmare samband mellan forskning och utveckling (och nytänkande) till produktion och marknad. Det kanske kan ske genom att vi utvecklar den dialog vi idag har med byggare och fastighetsägare till att även omfatta kunskapsspridning. Stadsbyggnadskontorets driver idag ett mycket uppskattat arbete med att i fokusgrupper och dialog få synpunkter på hur vi kan bli bättre och effektivare när det gäller att underlätta byggande. Detta bör vi fortsätta med, men kanske borde vi även koppla på öppna seminariedelar där någon eller några föreläsare får ge en kort presentation så att byggare och andra kan bedöma om de vill gå vidare och använda mer av de kunskaper eller idéer som finns. Då skulle man kunna bjuda in forskare, arkitekter likväl som entreprenörer med nya konstruktionslösningar eller mer effektiva byggprocesser.
3. Vi måste hitta incitament och drivkrafter för att få byggare och fastighetsägare att överge gamla modeller och arbetssätt för att istället öppna ögonen för nya idéer och våga testa nya lösningar. I de flesta fall tror jag att det är möjligt för till exempel fastighetsägare att räkna hem till exempel mer effektiva energilösningar (ÖBO har övertygande visat att det ger ekonomisk vinst) men i vissa fall kommer vi (oavsett de ekonomiska vinsterna) behöva jobba rätt hårt med att övertyga om att det är värt att släppa in en avancerad forskare eller en halvgalen entreprenör i processer som man tidigare tyckt varit självklara.

Om vi framöver inte får använda markägandet som drivmedel (om riksdagen röstar ja till regeringens korkade lagförändring) så blir det mycket svårare att använda ”piskan”. Därmed blir det viktigare att fundera på hur vi kan använda morötter istället. Det tror jag är en av de största utmaningarna under nästa mandatperiod.