Jag är inte troende, så lördagskvällen var förmodligen det närmaste en religiös upplevelse jag kommer. När Kent kommer hem till sitt Eskilstuna blir det alltid känslosamt med mycket mellansnack. Och fullkomligt lysande.

Om Eskilstuna-Kuriren, Svenska Dagbladet, Aftonbladet eller The Sunday Times väljer att recensera konserten är jag säker på att det blir en 5:a. Om NA var där blir det kanske ett nytt toppbetyg enligt deras ”Kent-skala”: kanske 1,5 (men förhoppningsvis var inte NAs sedvanlige recensent där). Jag har en gnagande känsla av att Kent inte kommer tillbaka till Örebro – jag tror att NAs bedrövliga recension efter vinterns spelning kan spela roll när nästa turnélista läggs. Och om något sådant skulle hända med Eskilstuna-spelningarna vore det inte bara en förlust för tunaborna. Det vore verkligen att beröva mänskligheten stora ögonblick.

På väg hem efter konserten jämförde vi, självklart, spelningen med andra fantastiska Kent-konserter och även om det alltid är låtar man saknar (för lite från Vapen&Ammunition är vår vanliga dom – vi saknade verkligen Socker, Elite och Sverige) var det svårt att vara gnällig igår. Jag är lite bitter för att jag tillhörde den minoritet av publiken som röstade på Klåparen när vi fick chansen att välja (fast Utan dina andetag är ju också fantastisk). Men å andra sidan fick vi en lysande version av Blåjeans och massa gamla pärlor från tidernas begynnelse (förmodligen någonstans i mitten på 1600-talet, då de enligt Jocke Berg gick ut gymnasiet – fast eftersom jag och Jocke är jämngamla så tror jag inte det stämmer helt;-)).

Som ni förstår är det semestertider även på bloggen. Så följande blir nog den enda politiska kommentaren här på länge: Eftersom det episka mästerverket Beskyddaren var tillbaka i låtlistan (bara det var värt hela entrépengen) behövs det inga politiska mellansnack för att göra det helt uppenbart att ingen annan kan sjunga klassanalys, vänsteråsikter och rättvisepatos bättre på svenska (en gång i tiden var introduktionen till Blåjeans ofta lagom dolda politiska ställningstaganden, men de har försvunnit med åren). Från arbetarklasshyllningen i Elite till politik-i-förbifarten i Ingenting (”reklamen avbryts för sport”).

Arbetarklass-stämpeln kan ofta bli lite gubbig (Springsteen är lysande men rätt grabbig, Lundell bara gubbig). Det existerar nästan inte några könsbestämningar i Kents texter. Det är vänner, närstående, familj. Människor. Men sällan tjejer, killar, kvinnor eller män. Det blev tydligt igår när Håkan Hellström bara en liten stund tidigare stått på scenen och pratat om de ”damer” han träffat (också en bra konsert för övrigt). Man kan kanske inte begära en genusanalys hos alla artister men för mig var det nog första gången jag noterade frånvaron av kön i texterna. Kanske blev det också mer uppenbart på grund av publikens sammansättning, Karin (min fru) påpekade att det var fler patetiska män som tror att de är unga rockers än det brukar vara. Och förmodligen var det männen som nästan kände Kent när de var unga (och som nu följaktligen är i min ålder…) som trodde att luftgitarrspelandet ser läckrare ut ju mer man övar… Och ju mer man brölar.

Men klassanalysen sitter där. Och det handlar inte bara om arbetarromantik, i Beskyddaren handlar det om något mycket djupare, och – inbillar jag mig – inte så genusberoende. Jocke Berg presenterade den som en låt ”om klasskänsla och självförakt” (tror det var när jag hörde Beskyddaren första gången, på Heaven i Stockholm). I Beskyddaren är det uppenbart att klassanalysen inte bara handlar om yrkestitlar, om ”arbetaryrken” eller arbetarromantik. Det handlar om känslan av att inte räcka till, att inte kunna koderna och att vara märkt för livet.

För mig handlar det om alla dem som, oavsett om de är ”arbetare” eller inte, känner att de inte räcker till – att de inte kan förverkliga sina ”bästa stämningars längtan”. Och visst kan det handla om dem som har ”arbetaryrken”, men det kan lika gärna handla om dem som gjort klassresan och blivit den första som pluggade vidare eller om andra som har alla yttre attribut för ett ”lyckat liv” men som innerst inne inte känner att de riktigt hör till. Beskyddaren beskriver det som är så otroligt svårt: att det handlar om självkänslan, om att tro att man klarar det. Eller rättare: att inte tro att man klarar det. För Jocke Berg, vore inte den svartrockande indie-tunabo han är om han inte utgick från att det var kört… Och det är väl den viktigaste invändningen: i Beskyddaren kan man få en känsla av att det är kört.

För en praktisk politiker som mig motiverar Beskyddaren mer resurser till fritidsgårdar, föreningsliv och kultur. Men framförallt handlar det om satsningar på skolan så att alla barn lämnar bär sitt huvud högre än när de började – inte tvärtom. Och det handlar om hur man ser på skolan som ett verktyg för ökad självkänsla och trygghet – inte bara hårdfakta och batonger (det där kan Jan Björklund aldrig förstå). Beskyddaren är en bra utgångspunkt för en diskussion om det moderna klassamhället och vad Socialdemokratin gör åt det. Tänk er ett seminarium på det temat med Jocke Berg som inledare… Fast det tar jag tag i efter sommaren…