Igår publicerade NA debattinlägg från mig och från Eva Lena-Jansson. Vi hade ombetts att skriva om Socialdemokratins framtid, bortom partiledarfrågan. Självklart tog vi den chansen: det är dags att vi socialdemokrater får möjlighet att prata politik och framtid nu. Vi har försökt hela tiden, både lokalt och nationellt, men med så mycket fokus på partiledarfrågan har mycket av det där hamnat i skymundan och försvunnit ur fokus. Så här är mina tankar om vad som behövs framöver (länkarna i texten nedan går till tidigare inlägg kring respektive punkt):

”Oavsett namnet på socialdemokraternas partiledare så återstår en otroligt lång resa för att på nationell nivå återfå förtroendet från alla dem som tidigare kunnat tänka sig att rösta på Socialdemokraterna. Dessutom måste vi skapa nytt förtroende hos dem som tidigare inte övervägt att rösta S. För ett parti som för varje nationell undersökning rasar i förtroende krävs mycket mycket mer än att byta partiledare, oavsett om partiledaren heter Göran Persson, Mona Sahlin eller Håkan Juholt. Därför måste vi skapa en situation där det överhuvudtaget är möjligt att inleda samtal om drömmar och förhoppningar om ett bättre samhälle och slippa att ständigt prata om obegripliga utspel och märkliga påståenden.

Men det kräver väldigt mycket av oss socialdemokrater. Till exempel måste vi sluta se oss som offer för en omvärld som vill oss illa: det är inte medias eller Moderaternas fel att vi har så lågt förtroende. Det är vårt eget. Socialdemokratin måste förändras både organisatoriskt och vad gäller politiska förslag. Våra grundläggande värderingar om minskade klyftor och ökade möjligheter står sig, men vi måste förmå göra politik av dem. Och de politiska förslagen måste vara anpassade till det samhälle som väljarna uppfattar och lever i – inte den ”verklighet” som vi önskar skulle vara.

Så låt oss diskutera på allvar vad den där förnyelsen bör innehålla. Jag har tidigare utvecklat det i lååånga inlägg på min blogg (bjornsundin.speedhost.me) men här ryms inte mer än några korta punkter:

1. Vi måste stå för våra grundläggande idéer. Då kan man vara tydlig i opposition och kritisera orättvisor. Då kan man även acceptera andra partiers förslag – det finns inget egenvärde i att säga nej bara för att någon annan kom på förslaget.

2. Våra förslag måste på allvar minska klyftor och utslagning: nya jobb, rehabilitering och stöd för att komma tillbaka måste sättas före passiva system som bara tryggar inkomsten utan tidsbegränsning. Det innebär både självkritik (vi lyckades inte tillräckligt bra) och ihärdig kritik mot slakten av sjukförsäkringen och a-kassan.

3. Vi måste bejaka medelklassens ”resa”. Vill vi företräda majoriteten av befolkningen måste vi även lyssna på både medelklassen (oavsett var de bor) och på dem som bor i storstad (oavsett klasstillhörighet).

4. Det får inte finnas någon motsättning mellan jämlikhet och frihet; det är möjligt att både säkra kvaliteten i skolan och att ge föräldrar och barn möjlighet att välja skola. Men det krävs en ny offensiv mot ojämlikheten: Målet kan väl inte vara att 9 av 10 elever ska få tillräckliga kunskaper eller att 9 av 10 ska ha jobb?

5. Vi behöver presentera ett skattesystem som bidrar till att nya jobb skapas (den borgerliga regeringen belönar i första hand dem som redan har jobb). En skatteomläggning bör till exempel göra det dyrare att förbruka jordens resurser, men billigare att jobba med att laga skor eller sköta hus.

6. För att skapa ett miljöanpassat och klimatsmart samhälle måste vi ändra lagar och ställa hårdare krav på till exempel energiförbrukning, samtidigt som till exempel kommunen tar initiativ till moderna vindkraftverk.

Det är några av mina förslag. Jag säger inte att det är den enda vägen. Och jag tänker inte hävda att den som inte håller med mig är vare sig ”vänstersosse”, ”högersosse” eller något annat. Men jag förväntar mig att den som inte håller med argumenterar i sak och helst presenterar egna förslag på hur vi ska få tillbaka det förlorade förtroendet.

Till valet 2014 måste vi visa att vi förstod varför väljarna gav oss underkänt, i rikspolitiken, vad gäller ekonomin, skatterna och jobben. Vi har några år på oss att visa att vi är värda större förtroende än idag.