Håkan Juholt blir säkert en bra partiledare. Att Carin Jämtin blir en fullkomligt lysande partisekreterare är jag helt övertygad om.

Men samtidigt har dagens nyheter om valberedningens förslag gjort det ännu klarare hur allvarliga våra problem är. Bara så att ingen riskerar glömma upprepar jag – än en gång – siffrorna ur vallokalsundersökningen: 23 procent av de fast anställda röstade S, 32% ansåg att de rödgröna hade bäst politik vad gäller den svenska ekonomin, 37% ansåg att de rödgröna hade bäst politik vad gäller skatterna.

Jag hoppas att Socialdemokraterna nu enas bakom Jämtin och Juholt och att vi orkar genomföra en ordentlig förnyelse av vår politik (det har jag skrivit om här), för det behövs verkligen. Men det som idag gör mig så dyster kan sammanfattas i tre punkter:

• ”Du som medlem blir först att veta”. Det är rubriken – på fullaste allvar – i det mail som landade i min e-postlåda klockan 13.34 idag. Rätt många timmar efter att media berättat vad som skulle hända, och en halvtimme efter att alla kunde se Juholt och Jämtin bli presenterade, låtsas valberedningens ordförande att medlemmarna får informationen först.

• Hur många partimedlemmar hade diskuterat Håkan Juholt som ny partiledare? Inte många, är ju det sanna svaret. Jag tar på mig ansvar för att våra stadgar slår fast att dagens slutna process kring att välja partiledare är korrekt (jag var ombud på partikongressen och borde självklart agerat i den frågan). Men stadgarna säger inte att valberedningen ska vara sluten och att partikamrater inte ska berätta att de vill bli partiledare. Att valberedningens ordförande sedan skryter på presskonferensen om hur öppet arbetet varit orkar jag inte ens förhålla mig till.

• Måste en S-ledare vara en medelålders/äldre man? ”Vi prövade att välja en kvinna som ledare men det fungerade inte”; så säger självklart ingen. Men signalen vi sänder är tyvärr ungefär den: vi återgår till det stabila, pålitliga som gällt i hela Socialdemokratins historia: vi väljer en äldre eller medelålders man som ingen motsätter sig. När är vi mogna att pröva någon yngre eller att ge en kvinnlig ledare fullt stöd för förändring (på samma sätt som vi genom historien gett till manliga ledare?

Det kan säkert bli bra med Juholt och Jämtin. Det brukar bli det. Och även om jag hoppats på andra namn som partiledare är det inte det stora problemet, eller skälet till att jag är så otroligt dyster idag. Och om man undantar Miljöpartiet (som ligger några steg före i sånt här) så behöver inte Socialdemokraterna skämmas jämfört med andra partier (möjligen med undantag för Moderaterna vad gäller personförnyelse, för det har M lyckats bra med på riksnivå). Men det innebär ju inte att det är gott och att det fungerar.

De tre punkterna ovan säger något om vår självbild, om vår omvärldsanalys och om vår förmåga att vara ”bärare av det moderna”. Hoppas att Juholt och Jämtin tar sig an det direkt. För brittiska Labour tog det lång tid att resa sig ur ruinerna, jag tänker göra allt jag kan för att det inte ska ta lika lång tid för oss (i Örebro kommer oavsett vilket fortsätta vinna val).