I söndags hade vi föreningsmöte i Futura socialdemokratiska förening. Plötsligt fick någon syn på NAs förstasida som berättade att Inger Lundberg avlidit. Egentligen är det märkligt att vi alla blev lika chockade: Inger har ju varit sjuk i många år. Men det är nog just därför det kom så oväntat: vi hade alla vant oss vid att Inger – trots sin allvarliga sjukdom – ändå höll ångan uppe. Och när Inger höll ”ångan uppe” så får det en speciell betydelse – ingen politiker som jag känner till orkar vara så engagerad som hon var.
Hon drev länets frågor i riksdag och gentemot regeringen. Hon fångade upp länsfrågor och förde dem vidare. Hon förändrade verkligheten för många och hon gav många andra ny kraft. Två exempel:
– när NA för månader sedan skrev om familjen Jansson Troengs problem med Försäkringskassan (som inte lät föräldrarna vara hemma med sin cancersjuka son) var det Inger som tog upp frågan i riksdagen – med ansvarig minister. Och nu ska lagen ändras.
– i många år har jag och många andra tjatat om pendlarnas villkor och om SJs förseningar. Inger hörde alltid av sig och frågade vad hon borde ta med sig i riksdagsarbetet. Hon tipsade om ingångar och bad om exempel. Utan Inger hade pendlarnas kamp varit bra mycket mindre talför.

Det var ofta som Inger och jag kom till olika politiska slutsatser, och det var inte alltid lätt. Men det gav nya ingångar och tvingade en själv att tänka till. Och Inger var lika envis som hon var engagerad. Och det är ändå just detta: envisheten och engagemanget som vi kommer att sakna allra mest. Det krävs engagemang för att orka ta med sig det folk för fram, och ta med sig det i sitt politiska uppdrag. Då kan man åstadkomma stora förändringar. Inger lämnar ett tomrum efter sig.