Igår påstod folkpartisten (?) Mauricio Rojas på DN debatt att a/invandrare begår fler brott, b/att vissa invandrargrupper är mer brottsliga än andra och c/att det beror på var de kommer ifrån. Självklart fick artikeln ett enormt genomslag och snart sagt varenda svensk fick nog ta del av denna ”sanning”. Det är bara ett problem: Mauricio Rojas vet inte vad han pratar om. Han medgav senare i DN att han inte ens sett den rapport som han hänvisar till – han har skrivit utifrån vad andra berättat för honom…

Jerzy Sarnecki, kriminolog som till skillnad från Rojas faktiskt läst rapporten och kan ämnet, avfärdar dock alltihop. Till DN säger han: ”Att invandrare är överrepresenterade beror på någonting som händer i Sverige. Den utvecklingen har i sin tur delvis att göra med ursprungskulturen, delvis med socialgruppstillhörgihet, delvis med den diskriminering man utsätts för i Sverige och delvis med hur man lever i sitt nya hemland.”

Han fortsätter: ”Från vissa länder kommer den intellektuella eliten, akademiker och liknande. I de fallen blir brottsligheten lägre. Från andra länder kommer människor från väldigt fattiga och socialt utsatta sfärer av samhället. I de fallen är brottsligheten högre.”

Imorgon (onsdag) presenteras rapporten och då kan en seriös debatt följa. Men några frågor kvarstår:
1. Finns det några gränser för det ”nya folkpartiet” och deras fiskande i grumliga (=främlingsfientliga) vatten?
2. Tänker de hitta på fler fördomar, myter och påståenden för att visa att de minsann inte alls gillar invandrare?
3. Tror folkpartiet att det faktum att Mauricio Rojas själv är invandrad gör att han kan sprida hur mycket fördomar som helst och hetsa obegränsat mot andra invandrare?
4. Var tog det ”gamla” folkpartiet vägen: det parti som faktiskt ville uppnå större förståelse, ökad tolerans och som ville sprida allmänmänskliga – humanistiska – ideal?
5. Är det inte märkligt att det inte blir mer debatt i folkpartiet i dessa frågor: En gång i tiden var folkpartiet liberala i betydelsen ”socialliberal”, numera är de mest liberala i betydelsen ”alla åsikter – oavsett hur extrema de är – ryms i vårt parti”. Hur känns det för de schyssta socialliberalerna idag?

Och slutligen, och avgjort viktigast: är det för lite begärt att folkvalda riksdagspolitiker ska göra vad de kan för att bidra till en saklig och sansad debatt om hur vi ska hantera segregation, klyftor, diskriminering och orättvisor. Vi vet att vi har problem – vore det inte bättre om folkpartisterna försökte delta i att lösa dem, istället för att förvärra dem?