NA berättar idag om Birgit Hjerman som skickades hem från USÖ och sedan inte fick någon tillsyn på natten. Det tycks rätt uppenbart att hon inte fått den hjälp hon behövde, anledningen är dock inte lika självklar. Berodde det på att vårdplaneringsteamet på USÖ fattade fel beslut (biståndsbedömaren för det aktuella fallet verkar tycka det)? Berodde det på att vårdplaneringsteamet på USÖ har för mycket att göra? Båda faktorerna kan spela in, men jag tror att det finns en viktigare orsak. I och med den beslutade ”nollvisionen” har för mycket fokus hamnat på antal dagar på USÖ, och för lite fokus på den enskildes situation. NA verkar dra samma slutsats.

”Nollvisionen” skulle införas ”under februari” och det är inte sannolikt att den är det enda skälet till att Birgit inte fick rätt tillsyn. Men kombinationen av minskade resurser i hemvården (på grund av sparande) och den alltför långtgående och framhastade ”nollvisionen” kommer att fortsätta leda till problem. Vi (s+v) har varnat för detta, liksom de fackliga organisationerna, men högerkoalitionen har inte lyssnat. Att i efterhand säga ”vad var det vi sa” kan ibland vara lite roligt, men i det här fallet är det bara trist att behöva säga det.

För det riskerar att bli ännu värre. På kommande sammanträden med Vård- och omsorgsnämnderna (både väster och öster) kommer delegationsordningen att ändras så att vårdplaneringsteamet på USÖ inte får fatta beslut om vård och service i hemmet (när den enskilde lämnar USÖ) – det beslutet ska fattas när den äldre väl flyttats hem. Detta är en konsekvens av ”nollvisionen” och även om man kan anse att det bara är att ändra reglerna så att de stämmer med verkligheten så kommer de att leda till tuffare bedömningar – som går ut över enskilda äldre. Jag vet inte hur vi (s+v) kommer att ställa oss till denna ändring, det återstår att diskutera. Men jag är tveksam. I motiveringen står nämligen så här ”Ytterligare vårdplanering och vidare utredning ska ske i den enskildes hemmiljö.” Jag tror att detta kommer leda till att man både tar hem äldre för tidigt (innan hemvården kan ge tillräcklig vård och omsorg) och att fler, liksom Birgit, hamnar mellan stolarna. Men så går det när man sätter organisation och ekonomi före den enskildes behov. Ibland känns det extra tungt att behöva säga ”vad var det vi sa?”.