”Fattigdomen fördrages med jämnmod, blott den delas av alla”, skrev Ernst Wigforss 1928. Det finns borgerliga ”tänkare” som påstår att det betyder att Socialdemokratin bekämpar rikedom och är nöjda med att människor är fattiga. Det är självklart ett oerhört korkat påstående. Wigforss-citatet fortsätter: ”Den blir outhärdlig då den dagligen kan jämföras med andras överflöd.”

Vad det handlar om är att fattigdom är relativt. Att fattigdomsbekämpning betyder olika saker i olika situationer, i olika samhällen och för olika människor. Och det innebär att fattigdomsbekämpning också handlar om att öka rättvisan. För om fattigdomsbekämpning bara handlade om absoluta tal – att lyfta de allra fattigaste ur deras fattigdom – skulle det vara relativt billigt att bekämpa fattigdomen. Inte så att det är enkelt: FNs milleniemål är undertecknat av många länders ledare, men det krävs ordentliga insatser för att uppnå målet om att ”utrota fattigdomen 2015”. Men egentligen relativt billigt, trots att målen är ambitiösa (i jämförelse med de resurser som finns i världen handlar det om små pengar).

Barn svälter inte ihjäl i Sverige och ingen har en levnadsstandard som i absoluta tal (kronor eller dollar) kan jämföras med en fattig person i Sierra Leone eller Zambia (missa absolut inte Gapminder och Hans Roslings inspirerande och tankeväckande kunskaper om global hälsa). Men det är en ganska liten tröst för de barn som plågas av att de aldrig kan ta del av det som deras kompisar får uppleva eller köpa. För fattigdomen existerar självklart även i Sverige. Och även om vi skulle uppnå milleniemålen så fortsätter kampen mot fattigdomen. Wigforss förklarade varför.