Kent invigde Conventum Arena igår kväll. Och som vanligt var det en fantastisk spelning, stundtals var det ren magi. Men samtidigt kändes det konstigt, Emma satte fingret på det efter en utflykt in i trängseln framför scenen: ”hälften sjöng med i vissa låtar, andra hälften i de andra”. Jag förstår att Kent inte kan spela allas favoriter jämt och kanske måste jag vänja mig: efter konserten är saknaden efter de icke-spelade låtarna större än glädjen över de låtar som spelades. Om jag räknat rätt kom drygt hälften av spellistan (mer i na, här) från de två senaste skivorna (”Du och jag döden” och ”Tillbaka till samtiden”), tre låtar vardera från ”Vapen&Ammunition” och från ”Hagnesta Hill”. Ynka två låtar från ”Isola”. Saknar några från ”Verkligen” (nejdå, ”Kräm” och ”Avtryck” kan jag vara utan) och från första skivan (gärna ”Blåjeans”, men det finns fler som är viktigare). Kanske är det bara att vänja sig, att försöka glömma de där magiska spelningarna från förr (Slottsfestivalens avslutande ”747”, upplevelsen på ett vitklätt Stockholm Stadion, inspelning av ”747” på Heaven med fantastisk första spelning av ”Beskyddaren” o s v). Leva i nuet, eller något. Tillbaka till samtiden, typ.

Sedan var det ju konsertpremiär i Conventum Arena och det gav mersmak. Snyggt och fräscht. Men trångt på fel ställen (i garderoben och i baren), för tomt på fel ställen (på golvet framför scenen…). Men det där kommer de att fixa. Vi lovade ”Mudda” (ansvarig för arrangemangen på Conventum) att skicka en lista över förbättringsområden, men det mesta verkade han redan ha kommit fram till: mycket mycket bättre flyt i garderoben, snabbare utsläpp, se till så att folk inte fyller bar och trappan direkt (innebär att färre kan besöka baren och gjorde att för få stod framför scenen).