Hur kommer det sig att vi utgår från beprövad forskning när nyblivna föräldrar får råd om amning och matning för att sedan, när barnen blir större, alltför ofta utgå från fritt tyckande? Och varför måste vi alltid utgå från problemen när vi pratar om fritidsverksamhet och verksamhet för ungdomar?
Det var min ingång när jag inledde heldagsseminariet på torsdagen där professor Mats Trondman (ungdomsforskare vid institutionen för idrotts- och fritidsverksamhet på Malmö högskola) och Per Nilsson (generaldirektör för Ungdomsstyrelsen) medverkade. Jag antecknade i datorn under Mats Trondmans föreläsning och här kan du hitta anteckningarna (en ursäkt till dem som stördes av mitt tangentbordsknattrande).
Jag tycker att det är ett problem att vi inte i tillräckligt hög grad utvärderar, följer upp och utgår från forskning och evidens när vi gör samhällsinsatser, exempelvis när vi pratar om hur vi ska minska sociala problem, utanförskap, brottslighet och missbruk. Istället är det alltför ofta slentrian och enkla påståenden om av typen ”det förstår väl alla att ungarna blir kriminella när kommunen skär ner på allt”.
Alla föräldrar vill sina barn väl och varje förälder utgår från att deras kärlek och uppfostran kommer att resultera i en självständig och mogen individ, vuxen att göra egna kloka val. Ingen förälder skulle acceptera påståendet: ”det spelar ingen roll vad du gör”. Ingen förälder utgår heller från att det man gör handlar om att ”se till att hon inte blir kriminell och knarkar”. När vi diskuterar framtiden för vår dotter handlar det snarare om hur många år hon ska spela i KIF Örebro innan hon blir proffs i FC Barcelona… (nåja, det är väl mest jag som funderar över det…). Och om vi för vår dotter sätter upp den typen av positiva målbilder – varför ska vi tro att annat gäller för andras ungar? Och varför ska samhällets insatser handla om att ”förebygga” droger och kriminalitet? Det handlar väl rimligen om att alla barn ska bli starka nog att fatta rationella beslut – vilket självklart innebär att deras motståndskraft mot exempelvis kriminalitet och droger stärks. Alltså bör samhällets insatser i första hand inriktas på att stärka och skapa skyddande faktorer, inte på ”förebyggande” insatser.
Jag tror inte att man alltid kan utgå från forskning och evidens. Men man bör i alla fall undersöka om insatser har effekt. Om man inte följer upp och utvärderar är chansen liten att man gör rätt nästa gång. Det kanske är övertydligt men modellerna för anti-drogarbete i skolorna kan tjäna som exempel. När jag var ung fick Österledsskolan i Karlskoga (där jag gick på högstadiet) besök av en före detta knarkare som berättade om sitt liv. Och det var en hemsk berättelse, det minns jag (även om jag bara minns en enda detalj: att han hade blivit släpad bakom en bil). Och det besöket gjorde ju nytta för mig. Jag blev ju inte knarkare… Men jag var nog andra sidan inte i riskzonen: Jag hade aldrig rökt och aldrig druckit alkohol och jag levde ett stabilt liv. Men är det, ärligt talat, någon som tror att det ens hjälpte för att skydda de som möjligen var i riskzonen? Så vitt jag förstått så är de flesta numera överens om att denna typ av insatser snarare har en negativ effekt: de skapar snarare identifikation hos de som verkligen är i riskzonen. Ungefär på samma sätt som när man åker runt i årskurs 5 och visar upp stiletter och kaststjärnor…
Därför tycker jag vi borde satsa mer på generella insatser som når alla ungdomar och som inte pekar ut någon särskild som ”problembarn”. För samtidigt som någon pekas ut som ett problem ökar risken att han eller hon bestämmer sig för att leva upp till bilden. Och därför tror jag alltid att det är bättre att satsa mer på föreningsliv, fritidsgårdar och folkbildning än på fler fältassistenter och fler poliser (fast fältare och poliser behövs också – men de kommer inte nämnvärt minska problemen på sikt, de löser bara problem som redan uppstått).
Nåväl. Några frågor som seminariedagen väckte:
– Ett aktivt fritidsliv bidrar till ett bättre samhälle, men som Trondman påpekade kan vi knappast tro att detta lockar fler till fritidsaktiviteter. Alltså är frågan hur vi på bästa sätt ökar utbudet av fritidsaktiviteter så att alla hittar sitt. Och hur gör vi för att skapa acceptans för att även de ”små grupperna” ska få ha sina intressen? (En del som inte var intresserade av motorsport ”rasade” mot idén mot ett Ronnie Peterson-museum, och en del motorintresserade kan inte begripa varför konsthallen får pengar).
– Hur motiverar vi mer resurser till fritidsverksamhet utan att koppla det till sociala problem, brott och knark? Räcker motiveringen ”för att vi vill skapa ett bättre samhälle med starkare individer” som argument när frågan är om pengarna ska gå till äldrevården, skolan eller fritidsgårdarna?
Tacksam för synpunkter.