Sitter med datorn i knät och tittar på svtplay – dokumentären om hårdrock från i söndags (”Metal – en hårdrocksresa”) och det är verkligen en av de största nostalgitrippar jag haft på länge. Filmaren är väl i min ålder och började ungefär där jag började (Kiss, Van Halen, Iron Maiden), fast har senare sökt sig mot arrgare band (som jag aldrig riktigt förstått). Och hans dokumentär tar upp alla hårdrockens beståndsdelar och träffar alla de stora. Fantastiskt.

Men viktigast: han skickar mig tillbaka typ 20 år i tiden. Till uppväxten i Karlskoga på 80-talet då hårdrocksbanden på allvar sågs som det stora hotet mot både samhället och mot ungdomen. Och vuxenvärlden reagerade självklart som de alltid gör: med förbud. Inskränkta vuxna försökte förbjuda W.A.S.P. från att spela i Karlskoga men lyckades inte. Då försökte de stoppa nästa band, som var Scorpions… (nej, de var inte farliga då – det var senare de blev ett hot mot god smak när de gjorde ”Wind of change”). Det lyckades inte heller, så för att verkligen rädda Karlskogas ungdomar tog de i med hårdhandskarna: och förbjöd hårdrockströjor i skolorna… Fast roligast var nog när någon redigerade hårdrockstexter för att utmåla banden som ointelligenta dårar (I ”No 22 Acacia Avenue” ströks passagerna om att ”Charlotte” borde lämna prostitutionen – hårdrocksband kunde ju inte få framställas som att de faktiskt hade någon slags samhällsintresse och engagemang… Tänk om de istället berättat att låttiteln anspelar på den anglosaxiska motsvarigheten till ”Svenne-gatan”, då hade skolan faktiskt lärt mig något nytt med hjälp av låten, nu fick det vänta tills Wikipedia dök upp i mitt liv…).

Men om man berättar det för dagens ungdomar så tror de en inte.