Nu återlanseras bjornsundin.se som legat nere i ganska exakt ett och ett halvt år. Förutom att den fått en snyggare och mer användbar form (tack vare Great Beyond!) så får jag därmed chansen att justera syftet med bloggen.

I grunden kvarstår att bloggen ska vara ett forum för mer omfattande information kring ärenden som är aktuella just nu (för den som vill läsa mer), uppdateringar av vad jag ägnar dagarna åt och för längre resonemang (för dem som är intresserade av dem).

Bloggen kompletterar de nyhetsbrev jag skickar ut regelbundet (om aktuella frågor på samhällsbyggnadsområdet, anmäl dig genom att maila!) och de irl-möten jag har. Men det har under det här året också blivit uppenbart att Facebook och Twitter i huvudsak måste vara forumen för den mer dagliga informationen om vad jag gör. Se alltså till att lägga till mig där också, om du vill ha koll på vad jag sysslar med…

När jag för något år sedan räknade efter kom jag fram till att någonstans mellan 1000 och 1400 personer per år har fått chansen att föra fram det de vill till mig (exklusive alla kommunala möten). Därutöver svarar jag på de mail jag får (med något undantag svarar jag på alla, även om det ibland tar för lång tid innan jag hinner svara) och försöker se till att skapa andra mötesplatser som gör det möjligt för många att träffa mig. I bästa fall är bloggen platsen du kan återkomma till för att påminna dig om vad vi pratade om, och försöka förstå varför jag resonerar som jag gör – och varför beslut blir som de blir.

Det där är viktigt för mig. Om jag inte lyckas med att göra politiken mer tillgänglig för örebroarna finns ingen poäng för mig med att fortsätta med politiska uppdrag. Jag vill att fler ska känna att de kan nå ansvariga politiker med synpunkter, idéer och förslag – och jag vill få del av andras åsikter. Alltså måste jag fundera en del på hur jag gör det där bättre.

Den här hemsidan kommer att bli en plats för återkoppling, aktuella frågor och mer utvecklade resonemang och förhoppningsvis berättar du för andra om att den finns, så att även de kan bedöma om de är intresserade. Kanske är de en av de alla tusentals örebroare som inte tagit kontakt med någon politiker, men som därmed får en ingång.

Vi hörs!

Kommunfullmäktige, oktober 2016, min inledning om budget, mål och strategier för Programområde Samhällsbyggnad. Ungefär så här sa jag:

Ordförande, ledamöter, åhörare. Örebroare,
Det finns många viktiga besked i Kommunstyrelsens förslag till Övergripande Strategier och budget. Bifall till Kommunstyrelsens förslag:

• Vi rustar och tar ansvar för ett växande Örebro, med planering för skolor, förskolor, vård, omsorg, fritid, kultur, odlingslotter, parker, grönska, motion, idrott och mycket annat.

• Vi förbättrar förutsättningarna för att kunna ha korta byggprocesser, snabba besked och göra investeringar som lägger grunden för ett fortsatt växande Örebro. Fler företag och individer ska få chansen att förverkliga sina idéer i Örebro.

Men jag måste vara personlig.
Ett av de jag personligen sett fram emot mest – och längst – är att vi nu startar bygget av ett kulturkvarter där bibliotek, kulturskola, annan viktig kultur och andra spännande arrangemang kan samlas.

Mycket av det vi idag gläds åt, det som är förutsättningen för det växande Örebro vi ser idag, beror på beslut som våra företrädare fattat. Vi ska tacka dem för det, och vi ska inse vårt ansvar i att fatta liknande beslut nu när vi har ansvaret. Ett nytt kulturkvarter eller Kulturkluster är viktigt även av det skälet.

1. Ett växande Örebro behöver lyfta kulturen och bildningen – och se till att fler kan ta del av detta. Ett kulturkluster vid ån med Konserthuset och Riksbankshuset som grannar skulle lyfta Örebros stadskärna ett snäpp. Eller som vi skrev i en motion 2006: “Ett nytt Stadsbibliotek på fastigheten Nikolai 3:311 skulle kunna skapa ett kulturellt kraftcentrum längs Svartån och i anslutning till Konserthuset. Verksamheterna skulle delvis kunna integreras och funktioner samutnyttjas. Kulturhuset i Stockholm, med allt från bibliotek till konserter och utställningslokaler är ett spännande exempel. Ett nytt Stadsbibliotek skulle dessutom ytterligare förstärka Örebro som kulturstad.”

2. Om kulturen ska bli en verklig kraft att räkna med måste den vara tillgänglig för många. Tillgängligheten är en avgörande faktor. Den behöver inte vara lättsmält eller välpolerad, men den måste vara relevant för människor och vara tillgänglig så att många kan ta del av den. Om fler människor ska bli överraskade av kulturella yttringar som de själva inte visste att de var nyfikna på måste kulturen finnas där flöden av människor finns. Därför är det så bra om kulturen är ordentligt närvarande i stadskärnan.

3. Biblioteken är kulturens främsta, och viktigaste, aktör. Ingen kulturell verksamhet når så många som biblioteken och ingen annan kulturell verksamhet (eller kommunal verksamhet rent generellt för övrigt) uppfattas som så neutral och öppen för alla. Därför är det så klokt att samla kulturella verksamheter runt ett bibliotek – på det sättet kommer fler människor att upptäcka saker de inte visste att de var intresserade av.

4. Konserthuset (som vi nu rustar för cirka 140 miljoner kronor) ligger där det ligger. Om vi tror att det kan tillföra något (och dra nytta av andra aktörer) borde fler kulturella verksamheter ligga i närheten. Själva poängen med kluster är ju att samlingen av verksamheter i sig bidrar till att alla de samlade verksamheterna växer.

Det finns alltså goda skäl till att vi gör den här satsningen.
Eller som vi formulerade det 2006: ”Det bästa vi har på den vackraste tomten som är kvar.”

Debattartikel i NA, 2016-10-17

Det händer mycket i Örebro just nu. Staden utvecklas och växer, i snitt ökar vår befolkning med fem personer per dag. Det är en fantastisk utveckling. Prognoserna visar att vi om fyra år är fler än 150 000 örebroare.

Och lika jobbigt som det är medan gator är avstängda för grävande, lika bra blir det när det är klart. Fler örebroare innebär mer pengar till skolan, vården och välfärden. Fler örebroare gör också att vår stad lever upp mer: ju fler vi är desto fler spännande upplevelser kan vi ta del av. Men det förutsätter en livskraftig och välkomnande stadskärna.

Eftersom hälften av alla örebroare bor inom 3 kilometer från slottet (3 av 4 inom 5 km från slottet) finns goda förutsättningar: det är helt enkelt många som kan gå eller cykla hem från teatern, krogen eller konserten. Det är inte en slump att det så ofta är livespelningar med mer eller mindre kända band: Örebro sticker ut även på det sättet.

Det finns många olika sätt att förändra en citykärna. En viktig del i det är att göra den tillgänglig för alla, oavsett om du åker bil, cyklar, går eller åker buss. När bilarna kör i lägre hastighet, är det färre som dör eller skadas i trafiken. Men det skapar också en trevligare stadsmiljö och gör att trafiken flyter bättre. Att ”nya Kungsgatan” är ett av de mest attraktiva butiks- och restauranglägena beror till stor del på det: det är möjligt att ta bilen dit, men inte på bekostnad av den trevliga promenaden mellan butikerna.

Dessa förändringar görs med örebroarnas stöd. En överväldigande majoritet av örebroarna vill se mindre biltrafik i centrum. Den enda ordentliga undersökning som gjorts om örebroarnas åsikter om stads- och trafikmiljö visar att över 80 procent av örebroarna är för en utformning av innerstadens gatumiljö som sätter gående, cyklister och bussåkare före bilarnas framkomlighet (VTI-rapport, finns här). Faktum är att undersökningen visar att det till och med är fler örebroare som vill se en helt bilfri innerstad, än de som vill att bilarna ska få mer yta (här finns en powerpoint-presentation av VTI-rapporten). På detta sätt är vi örebroare dock inte unika: folk i andra stora städer i Sverige tycker likadant.

Det är mot den bakgrunden som ombyggnaden av Trädgårdsgatan och andra gator ska ses. Poängen är att skapa fler stadsgator av gator som idag är genomfartsleder. Det skapar mer trivsamma miljöer för möten mellan människor, det ökar handeln (det är lättare att stanna till och gå in i en affär om man inte sitter i en bil) och det gör att medelhastigheten på vägarna sjunker och därmed också risken för allvarliga olyckor mellan cyklister, fotgängare och bilister.

Vi är alla vinnare på den förändringen. En mer attraktiv stadskärna ger mer omsättning och fler jobb i handel och service i city. Ett mer levande city gör att fler kan gå, cykla eller åka buss när de ska handla.

Och för dem som även i framtiden verkligen behöver ta bilen, innebär ju det att man kommer fram bättre; fler på cykel innebär ju faktiskt färre framför dig i bilkön. Det ökar framkomligheten för ambulanser och hantverkare såväl som för dem som bor långt från busslinjer eller som har svårt att gå.

Visst är det jobbigt när gator stängs av för ombyggnad. Men den tid det skapar trassel är kort jämfört med den tid vi sedan kan glädjas åt resultatet. Och vem vet: om något år kanske din favoritrestaurang, ditt stammiscafé eller Örebros charmigaste butik har öppnat på ”Nya Trädgårdsgatan”? Och det bästa av allt: du kommer själv kunna välja om du vill gå, cykla eller ta bilen dit.

Björn Sundin, kommunalråd (S) med ansvar för samhällsbyggnadsfrågor

Debattartikel, publicerad i DN 2016-10-02
Det är inte så ofta svensk stads- och trafikplanering bör lära av USA, men den tydlighet och tillnyktring som pågår i nationell amerikansk trafikpolitik borde Sverige ta efter. De stora trafikleder som skapats genom svenska städer har, precis som i USA, bidragit till ökade klimatproblem, fler skadade i trafiken och till att skära av hela stadsdelar – i allmänhet de stadsdelar som redan var mest utsatta.

Att regeringen borde ge tydligare direktiv till Trafikverket, och andra statliga myndigheter, om att motverka denna typ av bilanpassade samhällen handlar alltså inte ”bara” om att rädda världen och skapa mer attraktiva städer. Det handlar om att rädda människor från det växande hotet från ”livsstilssjukdomar” och från brinnande bilar och uppgivenhet i utsatta stadsdelar.

De utgångspunkter som präglade USA:s gigantiska utrullning av motorvägar och stora trafikleder handlade om en oändlig tilltro till bilen som instrument för frihet och tillväxt, men det var också ett sätt att medvetet bryta sönder och isolera delar av de stora amerikanska städerna.

USA:s transportminister, Anthony Foxx, har berättat om den stadsdel där han växte upp, som tidigare hade lokal service eftersom gatorna förband området med den omgivande staden. Efter de gigantiska satsningarna på ett nationellt motorvägsprogram bröts sambanden och både affärerna och restaurangerna försvann. Delvis var detta medvetet: chefsideolog bakom satsningarna var Robert Moses, som såg vägbyggena som ett sätt att ta död på områden som var ”dåliga”. Rasism och förakt för fattigdom parades med vad som då var modernt: en naiv och hämningslös tilltro till bilens välsignelser. Att skapa mer och fler och större motorvägar blev symboler för framgången och sågs som lösningen på de flesta trafik- och transportproblem.

I dag vet vi vad det ledde till. Av de totala koldioxidutsläppen i Sverige kommer cirka 30 procent från vägtransportsektorn, bilberoendet är ett miljöproblem i alla länder. I hela världen har vi, i varierande utsträckning, vant oss vid att människor varje dag dör eller skadas allvarligt i trafiken och att vi inte längre kan utforma gator så att barn kan leka på dem. Vårt ohälsosamma bilberoende gör också att både barn och vuxna rör sig för lite och eftersom vi vet att stillasittande är ”det nya sockret” och ett allvarligt hot mot folkhälsan kommer bilberoendet att kosta oss skrämmande mycket i mänskligt lidande och i ökade kostnader för vården.

Dessutom skapade vägsatsningarna alltså isolerade stadsdelar och drev fram ett ännu större bilberoende och ännu större orättvisor. Det är ju nämligen inte nog med att de fattiga inte har råd att köpa bil, samhällets bilberoende gör att de inte bara pekas ut som misslyckade utan också att de får ännu svårare att ta sig ur fattigdomen eftersom en större del av deras tid och resurser går till att lösa de vardagliga behoven (följa barn till skolan, åka långt till mataffären och så vidare).

Och även om vi i Sverige inte byggde motorvägar för att separera områden, så har det i många städer ändå fått liknande konsekvenser. Att motorvägen i Örebro skär av stadens västra delar är inte orsaken till att de största – och mest utsatta – stadsdelarna finns där, men det försvårar arbetet med att vända de trender som vi i dag ser i form av oroligheter, barnfattigdom, utslagning och våld.

I Stockholm skär de stora infartslederna av stadens mest utpekade områden. I Göteborg kämpar man nu med att bygga ihop en stad som blivit extremt utglesad på grund av trafikleder. I Malmö omringas exempelvis Rosengård av flerfiliga vägar som försvårar naturliga förbindelser. I Uppsala byggs nya jätteområden nära stadskärnan, men längre bort avskiljs 60-talets miljonprogram av stora trafikleder.

Och på samma sätt är det i nästan alla större städer i Sverige: när Linköping, Västerås, Örebro, Helsingborg, Norrköping, Jönköping och andra växer handlar det å ena sidan om att utnyttja attraktiva lägen nära befintlig infrastruktur i form av vägar och järnvägsförbindelser, å andra sidan om att hantera närheten till samma infrastruktur när det gäller buller, säkerhetsavstånd och annat. Den stadsplanering som skulle kunna bryta isolering och segregation hindras på många sätt av den statliga, och ibland kommunala, infrastruktur som vi är så beroende av.

Om de ambitiösa målen för ökat bostadsbyggande ska bli verklighet krävs dock mycket mer. Det krävs större summor för infrastrukturinvesteringar, tillsammans med en högre grad av samplanering mellan stat och kommuner så att den nybyggda infrastrukturen inte skapar de problem som satsningarna på 60- och 70-talet gjorde.

I dag har vi insett att den storskaliga planering som dominerade en alltför stor del av 1900-talet skapade omfattande problem. Men att rätta till problemen är, som alltid, svårare än att göra rätt från början. Ett stort hinder handlar om hur den nationella infrastrukturplaneringen alltför ofta bortser från städernas behov, även om upplägget för Sverigeförhandlingen på sätt och vis skulle kunna få positiva effekter just på det området.

Förslag som skulle kunna vända på perspektivet finns redan. Här är några:
1. Låt kommunerna införa ”trängselavgifter” utan beslut i riksdagen. Det skulle både styra valet av trafikslag och skapa resurser för nödvändiga ombyggnader i Sveriges stora städer.
2. Ge Trafikverket i direktiv att förse såväl motorvägar som järnväg med skyddsanordningar skulle underlätta byggande i närheten.
3. Ändra direktivet till Trafikverket så att planeringen bygger på vilja (att nå till exempel klimatmål), istället för prognoser (som alltid pekar på ökad biltrafik) ökar takten på omställning till mer hållbara trafikval.
4. Öppna alla statliga bidrag till trafiksystem i landets kommuner för såväl investeringar i ökat cyklande som i ökad kollektivtrafik. Det skulle i många av landets större kommuner vara ett mer effektivt sätt att minska bilåkandet än miljardsatsningar på kollektivtrafik.

Attraktiva stadskärnor kan inte i första hand vara byggda för bilen. När vi behöver använda bilen ska det vara möjligt, men det ska inte vara det enda alternativet för att förflytta sig effektivt. Med stadskärnor som är anpassade för både gående, cyklande, bilåkande och kollektivtrafikanter mår vi inte bara bättre: ekonomin växer också snabbare då.

Vi vet att attraktiva stadskärnor är avgörande för tillväxt och kreativitet; en blandad innerstad där entreprenören kan möta investeraren eller forskaren på kaféet på hörnet bidrar mer till den långsiktiga tillväxten än tusen nya gigantiska köpcenter. Även på det sättet är en mer hållbar trafikpolitik en avgörande tillväxtsatsning om Sverige även i framtiden ska kunna ligga i framkant. Ingen uppfinning har någonsin blivit verklighet i ett externt köpcentrum.
DN Debatt. 3 oktober 2016

Björn Sundin (S), kommunalråd och ordförande i Programnämnd samhällsbyggnad i Örebro

Debattartikel i NA 2016-09-17
En stad som tror att den är tillräckligt modig slutar utvecklas.

Alla måste inte älska alla projekt eller satsningar, men vi bör vara tacksamma för att så många modiga örebroare hela tiden vill ta vår vackra stad framåt. Man behöver inte älska livemusik för att inse värdet av att tusentals människor under en helg upptäcker nya artister samtidigt som de skapar fler arbetstillfällen i såväl kulturbranschen som i restaurangbranschen.

Det krävs ingen biljett till Live at Heart för att förstå att det är viktigt för Örebro att hundratals musiker, managers, artistbokare, skivbolagsrepresentanter och andra reser till Örebro. Att skattepengar går åt för att möjliggöra Live at Heart är lätt att motivera när man hör hur festivalen nämns som en viktig mötesplats för musikbranschen – långt utanför Sveriges gränser.

Det krävs inget motorintresse för att inse att 15 000 personer i Örebros stadskärna under en helg bidrar till fler jobb såväl på hotell som på restauranger och i butiker. Även de som inte var på Örebro Raceday inser värdet i att miljoner människor i och utanför Sverige hör talas om Örebro som staden där ”allt är möjligt”. De där dagarna av trassel, förseningar och avstängda gator är givetvis jobbiga för nästan alla – men nyttan kan vi glädjas åt länge efter att gatuavstängningarna tagits bort.

Live at Heart, Örebro Raceday, OpenArt, O Helga Natt och andra arrangemang och projekt skulle inte funnits om det inte varit för modiga örebroare som gjort verklighet av sina idéer. Men det krävs mer än de där idésprutorna. Det krävs att andra örebroare är lika modiga; att de sluter upp kring idéerna. Live at Heart hade inte funnits idag, 7 år senare, om inte Örebro kommun och andra hade varit smarta nog att stötta den där idén.

Örebro Raceday hade aldrig blivit verklighet om inte Örebrokompaniet hade insett marknadsföringsvärdet och lagt pengar på detta istället för exempelvis fler annonser om ”modiga Örebro”. Eller om inte Örebro kommun hade haft mer mod än andra kommuner i Sverige och vågat stänga av gatan under några dagar. Klart att sådana beslut inte är lätta.

Självklart har alla de arrangemang som ordnas i Örebro nuförtiden ett pris, precis som allt annat nytänkande har. En del kräver kommunalt stöd i pengar, andra bara i hejarop och tillstånd. Några skapar trassel i trafiken eller provocerar med gigantiska kissande figurer vid Slottet. Ytterligare något förvandlar innerstaden till en zombie-värld eller en hinderbana.

Det finns massor av nackdelar med att Örebro sticker ut, ordnar stora arrangemang och testar nya lösningar. Men jag tror de flesta föredrar dagens situation. Jämför med hur det var för lite mer än fem år sedan då debatten handlade om hur dött det var i city och hur handeln gick på knäna! Idag mår företagen i stadskärnan bättre än i jämförbara städer, hotellbeläggningen ökar rekordsnabbt och Örebro har blivit en av de landets ledande städer för stora arrangemang och event. Allt det där skapar jobb, vilket i sin tur ger mer pengar till vården, skolan och annan kommunal verksamhet.

Låt oss inte glömma att vi har alla de där modiga människorna att tacka för det. Samtidigt som vi gör allt vi kan för att minimera problemen som uppstår och minska kostnaderna som belastar skattebetalarna, ska vi vara glada för att vi örebroare tycks vara så modiga att vi faktiskt möjliggör saker som inte går att genomföra i de flesta andra svenska städer.

Så vi har alla ett ansvar för vad vi säger i samtalet i fikarummet. Betonar vi att det är bra att man vågar eller säger vi ”det är ingen idé”? Alla de där modiga människorna som skapar allt det vi gläds åt, de är beroende av att vi andra stödjer dem, uppmuntrar dem och hjälper till så gott vi kan.

På det sättet kan Örebro bli ännu modigare. På det sättet kan vi fortsätta framåt.

Björn Sundin, kommunalråd (S), med ansvar för samhällsbyggnadsfrågor

I drygt en och en halv vecka har några av oss ägnat rätt mycket tid åt att boka biljetter till avskedskonserter, planera skivinköp och fundera på varför Kent valt att avsluta sagan just nu. Och så har vi lyssnat på den nya singeln, ”Egoist”.
Och ju mer jag lyssnar på ”Egoist”, ju mer övertygad blir jag av att en del av förklaringen kan illustreras av den förändrade beskrivningen av ”studenter” i ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” (2005) jämfört med i ”Egoist” 11 år senare.

För även om den där fantastiska videon som aviserar slutet kom som en chock så borde vi väl inte bli förvånade. Jag tror helt enkelt att Kent insett att det blivit svårt att vara så där ironiskt överlägset, bitsk och vid-sidan-stående som de tidigare försökt vara (t ex självironin i att de fortfarande kallar sig ”indie-band”). Det är för mycket som står på spel nu.

I ”Mannen i den vita hatten” (från “Du och jag döden”, 2005) var studenterna ynglingar som gick ut i världen, där allt skulle bli bättre utanför skolans trånga korridorer. I ”Egoist” används ”studenter” snarare som symbol för motsatsen: att framtiden inte alls är så där lovande: allt för många är alldeles nöjda i sin lilla ego-bubbla. För många bryr sig inte om att korsen brinner.

Det är ju ingen tvekan om att ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” handlar om Jocke Berg, de andra i och runt bandet och det Eskilstuna som fanns runt dem 1989 – och om det som format bandet därefter. Och låten är precis så där besk i sin beskrivning av utanförskap, hopplöshet och hopp som Jocke Berg så ofta varit, i så många texter. Den beskriver otroligt bra och vackert utanförskapet i ett konformistiskt svenskt samhälle som sätter upp ”gränser” som måste passeras och där ”vi” måste bryta oss ut. Bilden av hur de upplevde den tiden kompletteras om man läser ”Klåparen” (från samma skiva) parallellt. (Kompletterar man med den fullkomligt fantastiska “Beskyddaren” så ser man den där lite osäkre tonåringen väldigt tydligt.)

Men trots den beska skildringen så var det likväl ett samhälle Kent kände sig hemma i, där de kunde, och ville, vara det som stack ut och petade på det obehagliga. För de gillar ju sina ”sossestäder” men de vill inte att de ska vara så snäva och fördomsfulla. De hatade det Eskilstuna de lämnade (med en inskränkt arbetarmentalitet där ingen fick sticka ut) men har förlåtit staden när staden förändrats till en modern mellansvensk stad (som de nostalgiskt dessutom kan sakna när de betraktar den på avstånd…).

Men nu har det samtidigt blivit allvar. På riktigt. På de där elva åren har priset, steg för steg, blivit för högt.

Det går (uppenbarligen) att spela arrogant indie-rock-stjärna trots att man är folkkär och spelar för utsålda arenor. Men det går inte att spela arrogant indie-rock-stjärna samtidigt som ”omvärlden brinner”, i ett Sverige där det ”på stora torget brinner kors”. I alla fall inte om man faktiskt bryr sig. Och det gör Kent – det är ingen tvekan om att de bryr sig väldigt mycket.

Därför borde vi väl anat vad som väntade redan 2014, under Kent-fest-spelningarna. Då Jocke Berg höll ett kort brandtal: ”Vi är typ 25 000 här, det innebär att ungefär 1600 av oss kommer att rösta på Sverigedemokraterna i valet (buuuuu från publiken), rent statistiskt. Och det är en jävligt obehaglig tanke. Vi har alla ett ansvar. Nu när vi går till val är det vårt ansvar, att ta bort dom. Vi måste få bort dom, förstår ni det? Vi får liksom inte skylla ifrån oss. Vi måste sparka ut de nationalistiska elementen, de ska bort. Den här sången heter Sverige.”

Sedan spelade de en vemodig version av ”Sverige” (“Välkommen, välkommen hit / Vem du än är var du än är”) med en ny rad: ”Duka din veranda till fest, för en långväga gäst, i landet lagom är bäst, vi skålar för en midsommar till, som om tiden stått still, fast omvärlden brinner”

Vi borde anat vad som väntade, redan då. Vi borde anat att det snart skulle vara över. För när omvärlden brinner är det svårare att ställa sig vid sidan. Att spela arrogant riskerar att bli ett ställningstagande i sig.

På samma spelning kom också en av Jocke Bergs favoriter bland de extraverser som ”Mannen i den vita hatten” alltid förses med:

Versen har hängt med sedan konserterna 2008 så texten var inte ny. Det var kontexten som var det nya. Nu var det ett ännu mer politiskt Kent som stod på scen (förutom brandtalet mot SD illustrerades exempelvis ”Var är vi nu” av ett ändlöst, och svartvitt, 1:a maj-tåg) och det skedde efter några år av texter på ett tema som jag tolkar som ”vi blev medelålders och en generation som inte riktigt orkar bry sig, det är så mycket annat nu” (”La Belle Epoque” är kanske den tydligaste sparken mot den lite för bekväma medelklassen som glömt sitt ursprung, ”999” ett annat exempel).

Vi borde som sagt ha anat vad som väntade

Det är för mycket som står på spel nu, så ironiska sparkar mot en medelålders medelklass som av bekvämlighet väljer att se bort lagom länge när korsen brinner känns inte meningsfulla. Istället tycks de ha förbytts till en uppgivenhet inför att ”det nya” är att se korsen brinna men inte ens bry sig.

I ”Egoist” känns det som att den välanvända Kent-frasen ”Vi ska aldrig bli som ni” används med två olika betydelser.

Tidigare var det ”pojken med tunt och flygigt hår” som inte skulle bli som ”ni”, och som var lite stolt över att bryta andras gränser. I ”Egoist” är det snarare kaxiga men egoistiska studenter som ”inte ska bli som ni” – där ”ni” är de tidigare kritikerna som bryr sig för mycket.

Jag tänker att det är dessa studenter som skanderar:

Och ironin är ju att vi alla glatt kommer sjunga med i just ”Vi ska leva leva livet / Vi är drevet vi har drivet” på konserterna i år…

Förflyttningen beskrivs i några rader i ”Egoist”: ”Vårt motto var länge ta ingen skit Men du kom på ett bättre ”Var lite lite snällare än du måste vara” Vi ska aldrig bli som ni”

Det är inte lika roligt att spela arrogant och lite överlägsen när arrogans och överlägsenhet inte längre är radikalt utan snarare utmärkande för ignorans, fördomar och hat.

Korsbränning är en övertydlig rasist-referens, bokbål både en tydlig referens till fascism/nazism och till anti-intellektualism i allmänhet. I en sådan värld behöver man vara snällare. Även om det inte är lika coolt.

När Kent berättade att de skulle avsluta i år skrev jag att någon borde söka upp Jocke Berg och de andra med värvarblock, för deras engagemang borde kanaliseras någonstans. Ju mer jag tänker på det, ju mer tror jag att det där har med avslutet att göra. De vill göra något åt den utveckling de ser, och inser att de inte kommer längre från den där gigantiska scenen längst bort på en stor arena. För nu gäller det livet och allt.

>Mot den egoism som de beskriver krävs mer än brandtal från en scen, och eftersom de tidigare har deklarerat att de är tveksamma till att som rockstjärnor berätta för andra vad de ska göra, så kanske de rentav har en idé om hur man kämpar mot egoismen på ett annat sätt.

Fast med tanke på att Jocke Berg (nästan) aldrig ger sig in i diskussioner om tolkningar av sina texter så kan ju allt jag nu skrivit lika gärna vara ett resultat av hur mina egna järnspöken bygger en tolkning i min värld. När allt kommer omkring var året 1999 när Kent sjöng: ”Det är läggdags / För skämten / Det är allvar / i år…” (”Ett tidsfördriv att dö för” från Hagnesta Hill).

Så det kanske helt enkelt bara handlar om att 26 år är en rätt lång tid för ett band, i synnerhet för ett band som alltid sagt sig vilja gå vidare. Som sagt att de ska sluta när det inte längre är roligt.

För några av oss är det dock svårt att se hur livet ska kunna fortsätta som förr efter den 16 december i år, i det perspektivet är 26 år en förfärligt kort tid.