Förbannad? Jo. Bitter? Jajjamän. Dålig förlorare? Kanske det.
Men dessutom är jag – helt ärligt – oroad över bandyns framtid. Och rätt bestämd på att jag inte hör till bandyns framtida publik.
Först bitterheten. Det är självklart kvalificerat skitsnack att påstå att fyra bortdömda mål i en bandyfinal inte spelar någon roll. Edsbyn är säkert Sveriges bästa bandylag men det är samtidigt ett faktum att de aldrig tidigare besegrat Hammarby utomhus under seriespelet denna säsong. Och visst var Edsbyns spel bättre i finalen, men som alla vet är det inte alltid den som spelar bäst som vinner. Den som gör flest mål vinner och faktum är att Hammarby fick in bollen i mål lika många gånger som Edsbyn. Men domaren dömde bort fyra av målen och även om man bortser från ett eller två mål som kan ha varit korrekt bortdömda (visst kan exempelvis det andra ha varit offside) så återstår två mål som – i mycket avgörande lägen – kunde förändrat matchen. Så visst f-n är jag besviken och förbannad.
Att sedan Edsbyns ledare hånar hammarbyarna på finalbanketten gör inte bitterheten mindre. Men ”bandysverige” gullar på med sina hemvävda gossar från ”byn” som om bandyns framtid kunde garanteras av att fyra lag i Hälsingland håller intresset uppe i landet.

För även utan bitterheten finns det skäl för oro. Bandyn hade aldrig varit så uppmärksammad och haft så höga publiksiffror om inte Hammarby etablerat sig i toppen. Utan intresse i Sveriges största städer är det omöjligt för en sport att bli folkkär och uppmärksammad. Men det verkar som om ”bandysverige” är glada åt att ha ett Hammarby som tar sig till finalen. Och förlorar. Högre publiksiffror, större medialt intresse och dessutom en självgod känsla av att ”nu ska vi från landet ge de där jävlarna i storstaden” varje år efter finalen. Precis vad en del av bandyns nostalgikramare vill ha kvar.

Jag älskar bandy. Det är en fantastisk sport som kombinerar taktik och intelligens med fart och precision. Men ingen sport mår bra av alltför stor dominans från ett lag. Och de förutsättningar som innebandyhallen gett Edsbyn gör att alla andra lag ligger efter. Edsbyn hade 70 dagar mer på is än Hammarby (som kunde träna på fullstor plan i Stockholm först i oktober – drygt två månader efter Edsbyn). Det är klart att sådant spelar roll.
Och det är väl troligt att det krävs innebandyhallar i framtiden för att vara med och kämpa i toppen. Och med tanke på att Stockholms stad inte har tillräckligt med pengar för att stötta alla sina elitlag som andra kommuner (som bara har ett storlag) kan vi i framtiden glömma bort bandyn som en betydelsefull del av Stockholmsidrotten. Och därmed kan vi även glömma bandy i de största kommunerna. Visst är det kul att ÖSK gått upp i allsvenskan och visst kan Västerås, Örebro (och Uppsala – så länge finalen går där) hålla uppe ett visst intresse i landets större kommuner. Men inte heller dessa kommuner kommer kunna satsa så mycket pengar på bandyn som ”bandykommunerna” gör. Konkurrensen i större städer är helt enkelt för stor. Och hur många tror ni på sikt bryr sig om att Edsbyn och Sandviken gör upp om guldpokalen år efter år. Då är chansen för att bandyn ska fortsätta som en folksport ungefär lika stor som att bandyn någon gång ska bli en internationellt stor sport. Faktum är ju nämligen att endast fem av Sveriges tjugo största kommuner har ett bandylag i högsta divisionen. Och vad än nostalgikramarna tycker så bor de flesta svenskar i de största städerna.
Och det där oroar mig. För jag älskar ju bandyn som sport. Men även om jag älskar bandy så älskar jag Hammarby mer. Och jag vill aldrig mer uppleva den känsla som jag känt på hemväg från Studenternas fem gånger (eller rättare sex: för jag var otroligt bitter när Falun förlorade mot Västerås 1999). Jag har svårt att tro att jag någon gång mer står på Studenternas i mars. Och den känslan tror jag att jag delar med tusentals andra hammarbysupportrar.
Lösningen: ja, självklart inte att ”låta Hammarby vinna” finalen nästa år men kanske att låta de mest populära lagen få större del av intäkterna eller att införa ett särskilt riktat arenastöd till lag från större städer. Men det kan man nog glömma, för en del av bandyns charm är ju att ett fattigt – och rätt dåligt – lag (även efter den kommande serieomläggningen) från en glesbygdskommun får möta landets absoluta elit flera gånger om året. Men det är samtidigt den där charmen som gör att bandyn på sikt sannolikt inte kommer att vara särskilt stor.

PS Och apropå finalen 1999, då Västerås ständigt tacklade omkull Edsbyns spelare utanför straffområdet (ungefär som i söndags): kan någon som är mer bandykunnig än jag förklara vad poängen med frislag i bandy är? Ett frislag är ju normalt nästan totalt ofarligt: att få bollen stillastående i bandy är ju ett anfallsvapen av ungefär samma klass som en inspark från målvakten i fotboll. Om frislag ska vara meningsfulla borde man ju åtminstone ha ordentliga avstånd som i fotboll där ju frisparkar utanför straffområdet är en rejäl målchans.

Ibland tar det några veckor att rätta till felaktigheter. Lars-Eric Gustafsson, folkpartist i Kultur- och medborgarnämnden, skrev för ett bra tag sedan att Brå inte längre står bakom de fakta om klottrarna som grupp (BRÅ skriver att de inte är en enhetlig grupp, exempelvis sid 14-16 i ”Klotter – en inventering av förebyggande åtgärder”). Så här skrev han: ”BRÅ-rapporten har sågats av föfattaren själv som känt sig pressad och inte hann klart. Slutsatsen att det ofta är redan etablerade problemungdomar som söker sig till graffiti har dragits efter rapportens publicering.”

Jag blev lite orolig eftersom BRÅ är landets största experter på klotterbrott och liknande (en annan intressant rapport om dessa frågor finns här – BRÅs kommentarer från ett framgångsrikt försök i Belgien finns här). Härom dagen fick jag så svar från Solveig Hollari, som författat BRÅs rapporter. Så här lyder det:

”Hej Björn.

Jag är glad att du valde att gå direkt till källan, men beklagar att du har behövt vänta på svaret.

Jag har inte sågat rapporten och jag står naturligtvis fast vid de slutsatser som står i såväl rapporten som i idéskriften. Inte i något sammanhang har jag heller sagt att jag inte hann bearbeta materialet klart.

Alla rapporter som lämnar Brå granskas av både interna och externa experter. Därefter språkgranskas de. Och slutligen läser vår generaldirektör (GD) Jan Andersson igenom rapporterna. När alla ändringar är genomförda ger GD trycklov.

Det betyder att slutsatserna som står i rapporterna inte är författarens (i det här fallet mina) egna åsikter. Slutsatserna är Brå:s officiella hållning. När det gäller klotterrapporten från 2003 så var den tänkt att enbart lämnas över till regeringen, den skulle alltså inte tryckas. Men när GD hade läst den tyckte han att den var väldigt bra och förtjänade en större spridning. Han beslutade då att rapporten skulle tryckas i flera hundra exemplar.

Din kollega har alltså fått situationen helt om bakfoten och jag är väldigt glad över att du bemödade dig om att ta reda på hur det egentligen ligger till.

Ett resultat av rapporten blev att vi beslutade att avsätta pengar för att ge stöd till klotterförebyggande åtgärder. Vi kopplade ganska hårda krav på utvärdering till de projekt som beviljades ekonomiskt stöd, eftersom ett av resultaten i rapporten var att det saknades kunskap om vad som fungerar och varför det fungerar. Nio projekt fick pengar och under detta år kommer de att slutrapportera sin verksamhet till oss. Därigenom hoppas vi få ytterligare kunskaper om hur olika klotterförebyggande åtgärder fungerar.

Själv tycker jag nog att jag har fått en fördjupad kunskap om klotter och klotterförebyggande åtgärder under de år som har gått sedan 2003. Jag tror och hoppas att detta också visar sig i idéskriften som kom för ett år sedan. Mig veterligen innehåller idéskriften den mest aktuella övergripande kunskap som vi har idag.

Hör gärna av dig igen om du undrar något mer.

Vänliga hälsningar

Solveig

Solveig Hollari
Enheten för lokalt brottsförebyggande arbete
Brottsförebyggande rådet (Brå)

>>> 2006-01-04 15:37 >>>
Hej!
Vi har setts i Örebro på ett seminarium om graffiti i Konsthallen på våren 2004 och dina skrifter om klotter/graffiti är en viktig källa för kunskap och bakgrund i denna fråga. I en debatt om graffiti och kopplingarna mellan kriminalitet och graffiti har jag citerat dina skrifter, exempelvis styckena om klottrarna som grupp (sidan 14-16 i ”Klotter – en inventering av förebyggande åtgärder”). Nu påstår en kollega i nämnden att detta inte stämmer och att du ska ha tagit tillbaka detta.

Så här skriver han: ”BRÅ-rapporten har sågats av föfattaren själv som känt sig pressad och inte hann klart. Slutsatsen att det ofta är redan etablerade problemungdomar som söker sig till graffiti har dragits efter rapportens publicering.”

Så jag tänkte gå till källan. Finns det någon färskare forskning som ändrat bilden i exempelvis skriften ovan eller efter ”Idéskrift 13. Klotterförebyggande åtgärder”?

mvh

Björn Sundin
Ledamot (s) i Kommunfullmäktige i Örebro, ordförande i Kultur- och medborgarnämnden

Som turist i Thailand ar det tyvarr svart att undvika att se alla de thailandska kvinnor som saljer sallskap till vasterlandska man. Nu ar ju sjalvklart inte alla aldres vasterlandska man som gar hand i hand med asiatiska kvinnor pa gatorna i Chaweng (Koh Samui) torskar – sjalvklart ar det manga av dem som traffat en livskamrat eller nagon bekantskap utan att pengar bytt hander. Vi pratar mycket (min fru och jag) om hur manga som egentligen kopt sig sallskap och hur det kan ga till att sa manga gor det pa semester pa andra sidan jorden. Och hur det kan komma sig att prostitutionen ar sa vanlig (det pastas att 95 procent av den ar mellan thailandare och att vi inte ser den…). Men forutom traditionen (i filmen ”En geishas memoarer” som gar/har gatt pa Roxy visas den japanska varianten av mer ”stadad” prostitution dar malet for geishorna var att hitta en Danna som forsorjde dem som en ”andra fru” – sjalvklart var sex inblandat) som bl a innebar att fornama man har en ”storfru” och en ”lillfru” sa ar det sjalvklart ett tecken pa ett fattigt samhalle.
Jag insag det an mer nar jag laste ”Gregorius” (Bengt Ohlssons fantastiska bok – las den!) harom dagen. Dar beskriver pastor kurvistelsen pa Porla i borjan av seklet och redogor for ett samtal dar herremannen berattar att for nagra apelsiner gor tjansteflickorna det mesta. For tjansteflickorna var det – konstaterar Pastor Gregorius – en mojlighet att ta sig ur fattigdom och ut i varlden. Ungefar som manga av de thailandska prostituerade alltsa.

(redigerat 19/1) Nagon pastod att jag inte skulle kunna halla mig fran att blogga nar jag nu ar i Thailand pa semester (Koh Samui narmare bestamt). Och det ska inte bli nagon Frdrik Virtanen slutar roka eller Norman Skugge skriver obegripligt-blogg av denna sida. Men. Eftersom det var bibliotekschefen Christer Klingberg som trodde att jag skulle bli tvungen att blogga sa… (visst blir svenska spraket lite konstigt utan a a och o…)

Har redan flyttat tva bocker fran ”att lasa” till ”redan last”-hogen (”Min legendariska flickvan” av Mike Gayle /okej forstroelse pa planet/ och ”Med uppenbar kansla for stil” av Stephan Mendel-Enk /skakande och omtumlande uppgorelse med mansrollen som jag lar aterkomma till) sa kom jag och tanka pa om man borde salja bockerna eller ge bort dem har. Men jag lamnade snabbt iden eftersom jag vill spara och ha kvar bocker.

Det ledde dock till tre funderingar:
1/ tank vad innovativa entreprenorer kan komma pa. Pa stora backpacker-stallen (typ nastan hela Thailand…) anvands affarsiden att kopa och salja begagnade bocker till andra backpackers. Om jag har fattat prisiden (jag saljer ju alltsa aldrig bocker…) sa saljs bockerna for halva inkopspriset, och sa fortsatter det. En lysande ide som glatt manga – och gett inkomster till manga entreprenorer.
1b/ Om inte Pocket shop fanns hade vi haft for fa bocker med oss. Tank om inte affarsiden Pocket Shop (och billiga pocketbocker i tobaksaffarer) fotts: da hade vi inte alls haft sa mycket att lasa. Annu en ide pa bra affarsidcdeer – som okar lasandet.
2/ dessa affarsideer passar inte alla. Men de ar bra i alla fall. Sa trots att jag inte anvander dessa entreprenorers ide blir jag imponerad.
3/ turister laser inte bocker… Dels ar det manga pa stranden som inte laser nagot (hur star de ut…) och dels har vi bara hittat en bokaffar pa hela Chawengs affarsgata (mojligen tva – det beror pa hur generost man tolkar begreppet). I en del gatustand saljer de dock begagnade bocker…

Varfor skriver jag detta? Jo, vi har en del att lara av denna typ av nytankande och entreprenorskap. Tank om alla anstallda i kommuner och landsting hela tiden kande att deras utvecklingsideer togs tillvara och uppmuntrades. Tank vilken otrolig kraft det skulle bli i den offentliga sektorn!

Fast nu ar det nog dags att slapa sig tillbaka till bungalowen och lasa lite (langre an sa har orkar nog ingen lasa utan a, a och o…). Man maste vila nar man atit och det ar varmt ute… Och fortfarande har vi 14 olasta bocker i var gemensamma hog. Har just borjat med ”uppdrag:Pappa” som ar riktigt intressant. (Har nu hunnit med nagra till. ”Gregorius” av Bengt Ohlsson ar fantastisk liksom ”Popcorn” av Ben Ellton. Bada har legat laaange i att lsa hogen hemma.)

Ikväll var jag gäst på ”Måndagskväll på Mötesplats Vivalla” och det nya årets första samtalskväll slog deltagarrekord (vilket jag inte tror berodde på mitt deltagande utan snarare på rubriken, det angelägna ämnet eller bra marknadsföring). Rubriken var ”Vivalla/Lundby – en stadsdel större än Hällefors! Vad behöver utvecklas?”. Vivalla/Lundby hade nämligen 8411 invånare (2004) medan Hällefors har 7 673… Jag tycker nämligen att det är dags att vi höjer ribban en del för Vivalla – om Vivalla var en egen kommun skulle det vara länets nionde största kommun (större än Hällefors, Laxå, Lekeberg och Ljusnarsberg), men det glömmer vi lätt bort.

Men när det gäller arbetsplatser, blandat boende och service (i första hand i form av banker, affärer och liknande) ligger Vivalla/Lundby en bra bit efter Hällefors. Och det behöver vi jobba med! Jag lyfte – än en gång… – Kompani Raande-Vo och deras etablering som jag tror kan bli en viktig vändpunkt för att visa att det finns många goda skäl för oss som bor i resten av Örebro att åka till Vivalla (läs mer om fantastiska Raande-Vo här).

Det blev ett väldigt bra möte och jag skriver bara ner några hastiga anteckningar från mötet (mycket mer klokt sas):
– ”Vivalla är inte bara ett ställe man bor på – det finns massor av konstnärliga resurser i området”. Det kan handla om hantverksskicklighet, design/formspråk och mycket annat. Detta behöver utvecklas och tas tillvara!
– Ouru Nimini Esso berättade om den framtidsverkstad som Nerikes Internationella förening genomförde i Ånnaboda i november. Hans fråga var rak: om föreningen/föreningarna bildar ett kooperativ för området kan de då få driva fritidsgården och andra verksamheter. Mitt svar inte fullt så rakt och kort (…) men i korthet sa jag: JA. Om lokala grupper/föreningar vill ta över kommunal verksamhet och driva den är vi positiva. Föreningen Trädet i Brickebacken och Skådespelet i Baronbackarna är positiva förebilder och om föreningar i Vivalla vill skapa något liknande ska vi göra vad vi kan för att hjälpa till. Genom avtal och liknande får vi se till att det blir långsiktigt ekonomiskt hållbart och att verksamheten håller den kvalitet som skattebetalarna förväntar sig.
– Ouru påpekade också vikten av att jobba mer med sommarjobbsplatser (flera andra påminde om att det gick alldeles utmärkt att hitta sommarjobb i somras – både bland lokala Vivalla-företag och andra) och det har vi redan diskuterat i en gemensam grupp som vi har med andra nämnder och förvaltningar i kommunen (exempelvis socialnämnderna och Vuxen- och arbetsmarknadsnämnden).
– Frågan om vad kommunen kan göra för att hjälpa till med skapandet av företag diskuterades och det var framförallt tre saker som lyftes: 1/ billiga lokaler (som jag påpekade att man nog kan lösa om det bara finns en realistisk idé om exempelvis en lokal ”företagarkuvös” där småföretag kan växa), 2/ krånglet med skatter och annat (som jag tror kan underlättas om ett antal företag går ihop och hittar mentorer eller andra som kan hjälpa till med administration och råd) och 3/ kontakter (som är en fråga att jobba med: vi behöver kanske skapa en lokalavdelning till Örebro Promotion så att lokala företag får en ingång i Örebros övriga företagsliv).
– Sedan diskuterades segregation och vilka områden som egentligen är de segregerade. Vad ska vi göra för att få fler områden med större blandning (grovt förenklat handlar det om fler ”svennar” i Vivalla och fler ”blattar” i Adolfsberg). Ett av problemen är att det finns för få boendeformer i exempelvis Vivalla och även om Öbo gjort mycket för att förändra gårdar (familjegårdar, tvåplansradhus och annat) så återstår mycket. Det måste helt enkelt finnas möjlighet för alla som vill att bo kvar i Vivalla även när de skaffar barn, när de blir äldre och behöver hiss och service och liknande. Det behövs alltså fler upplåtelseformer (både hyresrätt och bostadsrätt) liksom fler bostadstyper (villor, radhus, servicehus).
– Flera lyfte vikten av att bryta och byta umgängeskretsar så att Vivalla-ungdomarna umgås mer med ungdomar i andra områden och så att man får fler förebilder med jobb, med högskoleutbildning och liknande (projektet Linje 14 nämndes och det är ett helt fantastiskt projekt som i korthet handlar om att studenter åker till Vivalla och berättar om sina universitetsstudier – syftet är att ”få fler att vilja åka med buss nummer 14 till universitetet”).
– Jag fick en mycket rak fråga: ”Kan du lova att invandrare från de stora stadsdelarna prioriteras när plusjobbarna utses?” och jag svarade ”jag lovar att ta upp frågan med förvaltningen och förvaltningschefen för det är ett bra påpekande, men själv är jag inte inblandad i anställningar så jag kommer inte att bestämma vem som får plusjobb”.
– ”Utveckla Boglundsängen/Eurostop-området. Bygg ut och skapa mötesplatser mellan företagarna.” Det var en av de mer konkreta frågorna som diskuterades.
– ”Skildra Vivalla både för dem som bor i området och andra i Örebro”. Här lyftes mediaföreningen upp som håller på att färdigställa en film om Vivalla som har premiär inom kort. De har fått lite bidrag både från Kultur- och medborgarnämnden och från exempelvis Öbo, men visst borde vi göra mer med detta. Vivalla skulle kunna bli ett område med mycket kompetens inom media (reportageteamet från Tvärsnytt blev uppvaktade om samarbete, studiebesök och annat!).

Mest diskussion blev det nog om frågan om ”varför rapporteras inga goda nyheter från Vivalla?”. Många hade reagerat negativt på Tvärsnytts reportage om Vivalla före jul och Tvärsnytts reportrar på plats hade fullt sjå att påpeka att det bästa sättet att få fler goda nyheter från området är att tipsa redaktionen. Och jag uppmuntrade detta: det bästa sättet att få mindre tråkiga nyheter och fler goda nyheter är trots allt att berätta om de goda nyheterna – de sprids inte av sig själva…

Fyra slutsatser som jag ska ta med mig och jobba vidare med:
1. Prata med näringslivsfolket i kommunen och eventuellt även med Örebro Promotion om en särskild satsning på att skapa mötesplatser för företagare särskilt i Vivalla, men även i de andra stora stadsdelarna. (Förmodligen blir det också ett kommande ämne för ett måndagssamtal, berättade Johan Westblad, kommunens processledare i området – för övrigt erbjöd jag mig på stående fot komma tillbaka och berätta om mina erfarenheter av att starta företag…).
2. ”Mediaträning för medborgare” skulle kunna vara en idé. Eftersom jag ju hållit en hel del kurser om hur media fungerar och hur man intresserar journalister för det man gör kanske det kan vara en idé att bjuda in folk till en kväll om detta… Det är nästan en nyhet i sig: ”PR-konsulter tränar medborgare i att lobba mot media”…
3. Plusjobb, sommarjobb och liknande MÅSTE prioriteras tydligt gentemot de stora stadsdelarna. Jag ska ligga på så att det vi pratat om blir verklighet.
4. Vivalla är stort nog för att kunna bli ett centrum för mediautbildning och nystartade mediaföretag. Vi har pratat om det tidigare och det är kanske dags att ta tag i det lite extra nu.

Det är självklart inte roligt att folkpartisten Lars-Eric Gustafson påstår att jag läxar upp medborgare (när jag reagerar mot insändare som påstår att jag saknar balans och förnuft och att jag – och andra politiker – bör få ta emot mycket skit). Om detta har jag skrivit nedan. Att anonyma insändarskribenter hoppar på politiker tycks nu en gång för alla vara en del av vardagen.

Men att andra politiskt förtroendevalda gör liknande påhopp blir för mycket och jag ska ärligt säga att jag för första gången i mitt politiska liv övervägt om det verkligen är värt detta pris. Så här skrev i Lars-Eric Gustafson i ett inlägg på min blogg igår: ”Du lär bli besvarad på ett eller annat sätt med tanke på allt du skrivit om mig på din blogg, var så säker!”

”Emma” kommenterade detta på bloggen: ”Otroligt att svaret från Gustafsson är ett hot…. I dagens samhälle är hot, hån och anklagelser är en del av politikens vardag men så borde det inte vara. Vi borde alla ta ansvar för nivån på de debatter som förs. Tyvärr är det allt för vanligt att “när orden tar slut då tar nävarna vid”.”
Varpå Lars-Eric ”förtydligade”: ”Att ’besvara’ innebär i detta fall att gå i skriftligt svaromål (och naturligtvis ingenting annat)! ’På ett eller annat vis’ innebär skriftligt på min egen blogg, på insändarsidan, etc. Det finns alla möjliga fora att skriva på.”

Lars-Eric ber inte om ursäkt för tonen och har heller aldrig tidigare gjort det. Han avfärdar att jag tycker att hans påhopp är grova. Tidigare har han skrivit: ”Jag tror inte på allvaret i din påstådda surhet! Du är en driven politiker och spelar ett spel!”

Jag tycker att det är olustigt och det känns som om Lars-Erics envisa påhopp på mig trappas upp. Jag kanske är överkänslig men jag är inte ensam om denna reaktion. Och hur som helst är denna känsla tillräcklig för att för tillfället konstatera att jag inte bryr mig om Gustafsons fortsatta påhopp. Om jag ska skicka in ett svar på hans påhopp som publicerades i NA på nyårsafton får jag därmed fundera ordentligt på.

/ Björn Sundin

PS Nej, jag är inte rädd för debatt och tycker att andra åsikter är bra och viktigt (varför skulle jag annars ständigt kasta mig in i nya debatter?). Däremot tycker jag att man kan kräva grundläggande respekt och någon form av ansvar för vilka stämningar man skapar.

Förra veckan hände inte mycket på den här sidan. Men desto mer hände här där det mesta om Socialdemokraternas kongress publicerades. Det var en intensiv vecka för mig (jag jobbade – för min arbetsgivare Vårdförbundet – och stod och gick oavbrutet i en vecka) där jag kombinerade mitt arbete med mitt intresse. Kul men jobbigt. Orkar inte skriva så mycket mer om kongressen, men läs gärna fler kommentarer hos Jonas Morian eller Magnus Ljungkvist som har publicerat mer.
Sämst på Malmö-kongressen: lokalerna och det hårda golvet (samt att Göran Persson inte vill bry sig om vad kongressen beslutar om…)
Märkligast: Pär Nuders tal. Vad menar han? Hör av er om ni har någon idé! Så här avslutade han sitt tal: ”Då slog det mig: vad lika de är, bebisarna. De är små, sköra, och väldigt lika. Visst kan hårfärgen variera, visst kan de väga olika mycket, menändå; så lika. Så små, sköra och väldigt lika.
Den andra bilden är från äldreomsorgen. Jag hälsade på min mormor, i Åkersberga. Då slog det mig, vad lika de är, de gamla. Så små, sköra och väldigt lika. Så lika när livet börjar, och så lika när livet slutar. Men så väldigt olika däremellan.
Men ska det verkligen behöva vara så? Vi socialdemokrater måste bekämpa skillnaderna. Den största skillnaden går mellan de som har och de som inte har arbete. Vår viktigaste uppgift är att bekämpa
arbetslösheten. Full sysselsättning – precis det som vi håller på med just nu och snart
ska börja diskutera – det är vår allt annat överskuggande uppgift.”
Två frågor: 1/ är ett barn verkligen likt ett annat barn – och är en äldre människa lik en annan? 2/ är det skillnaderna vi ska minska – är det inte orättvisorna och klyftorna?

Fyra LO-förbundsordföranden skriver idag i DN att det är dags att göra svarta och otrygga jobb vita och trygga. Håller helt och hållet med. Här kan du läsa vad jag skrivit förut.

Skrev just ett inlägg på Nerikes Allehandas nätdebatt under rubriken: Vad kan Örebro kommun spara på? Klipper in det här, lämna gärna kommentarer.

”Många bra förslag – många dåliga förslag (tycker jag). Vilket är rätt väntat eftersom vi alla har olika åsikter. Vilket också är anledningen till att vi styr samhället genom val där majoriteten bestämmer.

Och med risk för att själv få stå som ensam representant för Örebros politiker vill jag ändå påpeka några saker:
– Vi har cirka 20 anställda politiker i kommunen – cirka 500 är fritidspolitiker som i stort sett bara får ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Jag är helt säker på att inget parti kommer att tacka nej till dem som hör av sig och vill engagera sig och ta politiska uppdrag. Så istället för att gnälla på att ”politiker” fattar så konstiga beslut: delta själv!
– Det är vettigt att jämföra sig med andra kommuner och även om det kan vara svårt för en del att tro det så ligger Örebro runt (eller över) snittet när det gäller personal och kostnader inom såväl skola, förskola som äldreomsorg. Visst ska vi försöka vara mer effektiva men att örebros standard skulle vara så usel jämfört med andra på dessa områden är definitivt inte sant.
– Conventum och andra satsningar bidrar till att Örebro är en av landets ledande städer när det gäller besöksturism, affärsturism och liknande. Sådant ger jobb och skatteintäkter – så att vi kan förbättra vården och annat.
– Kultur, fritid, idrott och annat är jag helt övertygad om är nödvändigt för att vi ska må bra. Att bara satsa på det allra mest grundläggande (skola, vård och vägar) skulle vi snart ångra. Vi behöver stimulans, avkoppling, utveckling och nytänkande – och allt det bidrar kultur och fritid med. Sedan kan man givetvis diskutera hur mycket vi ska betala via skatten och hur mycket som ska betalas på biljettpriser. Om ni har förslag, frågor eller synpunkter: lämna gärna även kommentarer på bjornsundin.speedhost.me

/ Björn Sundin, socialdemokrat i Örebro”