Inom vården hyllas det som är ”evidensbaserat”. Kort sagt betyder det att man strävar efter att använda metoder och liknande som man faktiskt vet gör nytta. Så är det självklart inte i skolpolitiken. I synnerhet inte i folkpartiets skolpolitik. Partiet som tidigare föreslagit säpo-övervakning av elever har nu presenterat ytterligare två briljanta tänkare: ett kommunalråd och en riksdagsledamot vill förbjuda eleverna att tala andra språk än svenska i skolan. Men varför stanna där? Bör man verkligen tillåta att eleverna tänker på vad som helst? Och bör elever tillåtas ha böcker som de själva valt (kan lösas genom att fp´s förslag om en litteraturkanon – en ”måstelista” över böcker som alla bör läsa – genomförs hårdhänt)? Nu är förslaget om språkförbud självklart till för att hjälpa de ”stackars invandrarna” som inte lär sig svenska. Visst. Frihet är slaveri. Krig är fred. Hoppas folkpartisterna lägger till George Orwells ”1984” på sin måstelista: den kan ge många hjälpsamma tips till FörbudsPartiet nr 1.

Regeringens utredare konstaterar att Citybanan är det enda alternativet för att lösa spårproblemen i Stockholmsregionen (och i Mälardalen). Vad var det vi sa?

Har inte skrivit mycket här om partiledarfrågan men har tidigare skrivit i NA och – tillsammans med några andra kloka sossar från länet – föreslagit Carin Jämtin som partiordförande med en vice ordförande vid sin sida, samt en ny partisekreterare). Futura, ”min” s-förening, har fört fram Carin och Margot (läs mer om våra motiv här). Jag tycker att Carin Jämtin, följd av Margot Wallström, Ulrica Messing och Mona Sahlin. Nu verkar ju varken Carin eller Margot vilja och därför är det bra att partidistriktets ledning nu offentliggjort att de förespråkar Mona som ny ordförande.

Jag tycker att vi ska vara glada över att vi har så goda förutsättningar: oavsett vilken av namnen ovan som vi väljer som partiordförande kommer hon att ha goda chanser att ta debatten med högern, avslöja Reinfeldt och leda oss till regeringsställning 2010. Men visst: innerst inne fasar jag för att det finns betydligt sämre kandidater som lurar i vassen. Jag minns att jag först skrattade åt dem som trodde att Göran Persson skulle bli partiledare: idén var så orimlig och otänkbar. Men sedan dök knivhuggarna inom partiet upp och mosa-Mona-kampanjen fällde den självklara kandidaten (efter att både Jan Nygren och Margot Wallström tackat nej). Jag tror att vi kommer att välja en lysande partiledare och att partidistriktet går ut med sitt förslag gör mig glad och lite mindre orolig. Men jag andas inte ut förrän i mars …

Det är ingen vidare fart på min tävling om årets oopsning (se nedan). Men jag har fler favoriter så jag fyller på i alla fall:

1. Den borgerliga majoriteten i Örebro som valde att ta sin första politiska strid kring frågan om höjda löner till politiker och mer resurser till politiskt anställda – utan att ens ha presenterat ett vettigt underlag för beslut: den berömda ”usb-utredningen” var det enda underlag som tycks ha funnits.
2. Regeringen som stoppade språkutbildningen av eftertraktad vårdpersonal från andra länder vilket gör att utbildningarna tar flera år längre tid. (I efterhand kom man på detta och ändrade sig. Kanske.)
3. Socialdemokraternas centrala kampanjstrateger som kom på den briljanta idén att uteaffischer i valrörelsen inte nödvändigtvis ska gå att läsa på avstånd och att det intressanta budskapet ”ska” är värt att lyfta fram.
4. Regeringen, som la ner Arbetslivsinstitutet utan att ta hänsyn till att de därmed tackade nej till miljoner i forskningspengar, bröt avtal om intressanta forskningsprojekt som därmed stoppades och att Sverige gör sig av med lång erfarenhet och kompetens på området.
5. SVT som glömde att alla inte gillar Castro och sände en temakväll om diktatorn utan att bjuda in någon kritiker till diskussionen.

När allt kommer omkring var det ett år då många oopsade.

Folkpartiet i Örebro hävdar att de uppfunnit ett nytt ord: att oopsa. Och det stämmer säkert, för vilket parti har större behov av detta ord (okej, kanske har något av de andra borgerliga partierna större behov av ordet – men fp kan säkert dela med sig). För att hylla folkpartisternas uppfinningsrikedom tänkte jag därför utlysa en tävling: vem gjorde årets oopsning (hoppas att fp i Örebro accepterar den böjningen)? Bland de som föreslår kandidater (eller röstar på de föreslagna) lottar jag ut ett presentkort på bio (för två personer) som jag fått i present (blir inte mycket biogående nuförtiden), en utmärkt cd-skiva med college-indie-favvo-rockarna Guster och ett usb-minne (lagom stort för att rymma underlag kring kommande beslut i Kommunstyrelsen). Så skriv och kommentera: vem föreslår ni? Vem tycker ni gjorde årets oopsning? Jag har några favoriter:
1. Regeringen som tycks ha råkat lägga ner den särskilda satsningen på kvinnligt företagande (moderaterna säger att det var med flit – centern att de inte insåg det  hela).
2. Den borgerliga majoriteten som först föreslog att den nyskapade Kommunstyrelsens AU skulle vara utan ersättare vilket hade gjort att de förlorat majoriteten så fort någon av högerkoalitionens ledamöter var borta (vilket händer ofta, de var exempelvis inte fulltaliga på KS-mötet 12 december).
3. Fotbollsförbundets boss Lagrell som inför en ny regel som i praktiken sätter munkavle på spelare och andra aktiva – fast det var självklart inte avsikten…
4. Socialdemokraternas partiledare Göran Persson som menade att frågan om jobben inte var någon stor fråga i valrörelsen eftersom jobben var på väg. Visst var jobben på väg, men det är alltid en bra idé att folk känner igen sig i den beskrivning man ger. Persson glömde det.
5. Högerkoalitionen i Örebro som glömde räkna samman män och kvinnor i de olika partiernas förslag. Oops: 27 män och 6 kvinnor. Inte riktigt varannan damernas…

Det är mina fem favoriter. Men som sagt: vilken är din favorit-oopsning under 2006?

Före valet lovade (m) och (kd) att sänka bensinskatten. Det var givetvis korkat: men om man inte bryr sig om klimathotet och miljöfrågor i allmänhet så gör man inte. Nu höjs bensinskatten. Klokt att inte sänka bensinskatten men är det inte lite väl tidigt att överge vallöften nu? I Stockholm håller borgarna vallöftena: de avskaffar enhetstaxan i kollektivtrafiken vilket gör att en resa kan kosta uppåt hundra kronor. Bra för miljön? Näpp. Och idag lovar Reinfeldt att Sverige ska minska koldioxidutsläppen, fast han glömde presentera några förslag. Ska vi gissa på att förslaget även denna gång blir dyrare och sämre kollektivtrafik? Eller har Andreas Carlgren faktiskt lyckats förklara det där med miljöproblem för statsministern? Kommer den borgerliga regeringen att skaffa sig en miljöpolitik? Spänningen fortsätter…

Den nya högerregeringen är konsekvent och följer sin linje. Eva-Lena Jansson beskrev det i siffror Socialdemokraternas medlemsmöte i måndags: 80 procent av skattesänkningarna går till de 50 procent som har det bäst i Sverige. 80 procent av nedskärningarna drabbar dem som har det sämst. Det handlar om att prioritera.

Aftonbladet skriver att försvarsminister Mikael Odenberg (m) inte tycker att skadorna i västsverige är så stora men vad han egentligen säger är: ”vi har ett regelverk och det finns en del pengar att tillgå i situationer med stora skador, men det här är inte en sådan situation.” Mer intressant är fortsättningen: ”Om vi i framtiden får varaktiga förändringar i klimatet med regnrika höstar kommer det att innebära stora omställningskostnader.” Oops; enligt Reinfeldt är ju inte miljöfrågor prioriterade… 

Regeringen har nu stoppat friidrotts-VM i Sverige (jag skrev om det 27/11). Trots att Reinfeldt i regeringsförklaringen lovade fler stora idrottsarrangemang i Sverige och trots att friidrotts-VM skulle ge både tillväxt och fler jobb. Trist. Det är dock inte förvånande att sympatierna för regeringen fortsätter minska.

Idag väljer Örebro kommunfullmäktige ledamöter i nämnder och styrelser. Därmed blir Staffan Werme ordförande i Kommunstyrelsen i Örebro. Samtidigt fastställs nog de nya – högre – nivåerna för politikerarvoden i Örebro. Detta var det första förslag Werme presenterade efter valet, trots att lönenivån redan idag är rätt hög för kommunalråd och att vi redan har mycket resurser för de politiska partierna. Jag har valt att inte ge mig in i den där debatten eftersom jag tror att tilltron till politiken skadas ju mer vi för debatten: jag tror nämligen inte att de flesta håller reda på vem som sa vad. Ju mer debatten förs ju fler får en sämre tilltro till politiker. Tror jag. Men eftersom kommunfullmäktige idag fattar beslut vill jag ändå – for the record – förklara vad jag tycker om förslagen.I debatten om det där har Staffan Werme spridit en del inte helt korrekta påståenden. I NA 30/10 skrev han till exempel: “För det första håller jag med om att vi inte själva ska kunna påverka våra arvoden. Därför vill jag knyta dem till utvecklingen av riksdagsledamöternas arvoden.” Men redan tidigare har ju kommunalrådens löner och övriga arvoden satts automatiskt, utan att han är med och påverkar. Fast riksdagsledamöternas löner innebär följsamhet på en högre nivå…

Staffan skrev också: “Därför måste politikernas arvoden i någon mån också vara jämlika de tjänstemäns löner de ändå är chefer över. Idag är det inte så.” Detta är en lögn. Det är ju precis så arvoden till kommunalråd och andra politiker satts tidigare. Arvodena sätts utifrån ett snitt av lönerna för chefer i kommunen (fast man tar bort de allra högsta lönerna, exempelvis VD-löner).

Jag är överens med Staffan Werme om mycket när det gäller politikers villkor: Jag håller helt och hållet med om att politiska uppdrag ska arvoderas på ett rimligt sätt, så att det inte blir svårt att rekrytera politiker och så att man får en schysst ersättning för det arbete man gör. Detta är jag också beredd att försvara (och har så gjort många, många gånger). Jag är inte heller emot att stora resurser avsätts för politiskt arbete, vi är överens om att det krävs pålästa och kunniga politiker för att leda kommunen.

Men det bästa sättet att öka förståelsen för politiker och att locka fler till politiken är att vara ärlig och visa att man tar uppdraget på allvar. Staffan Wermes agerande bidrar inte till ökad tilltro eller fler politiskt aktiva. Det bidrar bara till ännu mer ilska om ersättningar för politiker. Jag tror att det vore bättre om vi ägnade kraften åt att diskutera politik.

När Wermes partikamrater i riksdagen sänker ersättningar i förtidspension, föräldraförsäkring och sjukpeng och gör a-kassan både dyrare och sämre förstår jag att de vill flytta fokus till något annat. Men om jag var vore dem skulle jag välja mina strider – och börja med något annat än höjda arvoden till kommunalråden.

Rubriken? Jo, när Staffan Werme tillfrågades om kostnaderna för dessa förändringar svarade han NA att han trodde att det kostade 1,3 miljoner men att han inte riktigt kom ihåg: han hade beräkningarna på ett usb-minne som han för tillfället inte hittade… Bra att det är ordning och reda på den nya majoriteten…