Idag (torsdag) fortsätter vi debattera budgeten för 2008 i Kommunfullmäktige (här är mitt inledande inlägg i debatten om barn och utbildning, som det ungefär hölls). Men mest dramatiskt (och definitivt mest välbesökt) blir det klockan 15.30 då frågan om skolnedläggningar tas upp. Jag kommer själv inte att vara med om beslutet, av det enkla skälet att jag har ett tåg att passa och inte vill riskera att behöva resa mig och gå mitt i denna viktiga debatt (vilket skulle se nonchalant ut). Därför blir jag ersatt redan från början av denna punkt. Nåväl.

Många föräldrar har hört av sig och tyckt att vi ska ändra beslutet om att lägga ner Karlslund, Vasa och Öknaskolan. Jag tror inte att så kommer att ske – vi kommer sannolikt att följa det beslut som fattades i programnämnd Barn och Utbildning och acceptera det förslag som majoriteten (m, fp, kd, c, mp) föreslagit. Det blir förmodligen bara vänsterpartiet som röstar mot detta.

Men jag skriver ”tror”, ”sannolikt” och ”förmodligen”. Det beror på två saker. För det första har vi varit klara på att vi inte går med på beslutet om det inte sker en verklig satsning på de västra stadsdelarna. Och om inte majoriteten nu är tydliga med ett sådant beslut så ställer vi oss vid sidan av beslutet. För det andra har vi varit lika tydliga på att vi inte kommer att ställa oss bakom beslutet om inte hela majoriteten står enig. Majoriteten har drivit fram processen, lagt fram förslagen och drivit igenom beslutet – så varför ska vi ”rädda” ett beslut om inte ens majoriteten själva tror på det?

I sakfrågan har jag svarat föräldrarna ungefär så här:

• Jag har all respekt för engagemanget för de skolor som föreslagits för nedläggning. Ingen politiker tycker att det är vare sig lätt eller lockande att lägga ner skolor.
• Jag har inte haft anledning att ifrågasätta beräkningarna som visar att vi behöver minska antalet skollokaler i Örebro. Därför har vi bestämt oss för att vi som ett stort parti måste hantera denna fråga mer ansvarsfullt än den förra oppositionen gjorde. Med andra ord har vi låtit de styrande partierna (m, fp, kd, c, mp) genomföra sin ”medborgardialog” (trots att vi också tycker att det fanns mycket stora brister i denna – särskilt när det gäller förankringen av de konkreta förslagen och i sättet som politiker skjutit tjänstmännen framför sig) och presentera sina förslag. Det har funnits mycket diskussioner inom socialdemokraterna om vilka skolor som bör försvinna och vilka som bör vara kvar, men hur vi än vänder oss kvarstår faktum: någon skola måste bort.
• Jag är säker på att det finns brister i underlagen (även om jag inte jobbat så mycket med frågan). Men likväl kvarstår fakta: vi betalar idag alltför mycket för skollokaler avpassade för fler elever än vi har i skolorna på väster. Jag har heller inte sett något underlag som talar för att någon annan skola är mer lämplig att lägga ner än de tre föreslagna.
• När det gäller friskolor så spelar det egentligen ingen roll vad kommunpolitiker tycker om friskolor: om skolan får klartecken av skolverket är det bara för dem att köra igång. Om detta kan vi tycka vad vi vill. Om nedläggningarna skulle leda till att ytterligare friskolor startas är det självklart inte bra, det skulle ju göra att frågan om minskning av elevplatser måste återkomma igen. Men å andra sidan innebär dagens situation att vi betalar stora summor för lokaler som inte används optimalt och det är också en orimlig situation.
• Jag förstår att det inte just nu är läge att bjuda in till framtida dialoger, men det är viktigt att så många som möjligt även framöver deltar i skoldebatten. Vi socialdemokrater kommer förhoppningsvis att vara en del av kommunledningen efter 2010 och har inlett ett brett rådslagsarbete kring skolan för att bli bättre på att formulera svar på morgondagens frågor om skola och utbildning, för vi inser självklart att vi har mycket att förbättra.

NA berättar idag om att en delegation föräldrar från Oxhagsskolan besökt skolkommunalrådet Lennart Bondeson (kd) för att lämna över 400 namnunderskrifter mot en nedläggning av Oxhagsskolan. En del tidigare diskussioner kring skolnedläggningarna har gett en rätt bitter eftersmak så det var skönt att läsa kommentarerna från föräldrarna som visar att de vill ha en skola med mer mångfald (fler barn med föräldrar födda i Sverige) och att de inte vill i polemik mot andra skolor. Det är självklart dumt att dra alla föräldrar på Karlslundsskolan över en kam bara för att några skämt ut sig, men man måste säga ifrån mot övertramp. Debatten om skolnedläggningar behöver helt enkelt föräldrar som försöker se bortom beslutet: hur ska det bli sedan. Och då är det tre saker jag blev glad av i dagens NA-nyhet:

1. Föräldrarna på Oxhagsskolan har mobiliserat trots att deras skola inte fanns med i förslaget. Det finns annars alltid en risk att de ursprungliga förslagen inte kan genomföras eftersom protesterna blir så starka. Och då blir beslutet att någon helt annan läggs ned – som aldrig fått tid att mobilisera.
2. Citaten från föräldrarna glädjer: ”Det är viktigt för framtiden att barnen blandas mer. Hur ska de annars lära sig av varandra?” säger Karim Ali och Lotta Fredriksson fyller i: ”Alla i Oxhagen vill ha mer blandning av människor. Alla vinner på det.”
3. De tycks försöka undvika att skapa mer konflikt, föräldern Alex Ciray säger: ”De ville att jag skulle skriva under en skrivelse om att lägga ned Varbergaskolan i stället. Men jag sa nej.” 

Om jag hade en lokal medalj att dela ut skulle de sju föräldrarna från Oxhagsskolan få den.

I dagens NA kan man läsa om stämningen på måndagskvällens möte om skolnedläggningar i Örebro. Enligt NA var det ett högt tonläge och stämningen blev stundtals nästan hätsk, enligt flera som var med på mötet. Det är inte konstigt att frågor som berör ens barn engagerar mycket: ingen vill något annat än det bästa för sina barn. Men det är samtidigt viktigt att var och en funderar på sitt ansvar för samhället som helhet: vilken roll spelar jag som individ i denna debatt? Agerar jag bara av egenintresse eller samspelar egenintresset med något större?

Man kan självklart inte begära att någon som är orolig för att barnens skola ska läggas ner ska låta bli att säga det. Självklart ska vi alla delta i den offentliga debatten. Men var och en bör fråga sig vilka argument man framför och vad de bidrar till. När föräldrar argumenterar för nedläggning av en annan skola än den deras barn går på med argument som handlar om att ”vita barn” inte lär sig något på ”invandrartäta skolor” får jag en otäck känsla. Det är möjligt att föräldern blev misstolkad eller att citatet rycktes ur sitt sammanhang. Låt oss hoppas det. Men det verkar dessvärre ha funnits tendenser på mötet som inte var så trevliga.

Självklart måste man förstå att det kan kännas obehagligt att flytta på sina barn, och uppenbarligen dras Oxhagsskolan med ett skamfilat rykte hos en del av föräldrarna på Karlslundsskolan. Men som en pappa från Oxhagen sa: ”Men om era barn går från Karlslundsskolan till Oxhagsskolan, då skulle vi inte ha problem med segregation och språk”. Och det kan säkert alla, rent teoretiskt, hålla med om. Men vems ansvar är det att det blir så? Har den enskilde föräldern ett ansvar? Jag tycker det. Det kan aldrig bara vara politikernas uppgift att skapa miljöer där människor från olika bakgrund möts. Men självklart är det politikernas uppgift att skapa grundförutsättningarna. Och jag är helt säker på att alla politiker är beredda att satsa för att utveckla Oxhagsskolan ytterligare, om den blir kvar, så att det blir en skola som lockar fler föräldrar och barn. Men det kräver också att enskilda tar ett ansvar för att inte sprida skräckpropaganda om skolan.

Det kanske är namnet på klubbarna som avslöjar om de är prestigefulla och exklusiva. Sällskapet, Nya Sällskapet och Tornet är sådär självklara namn. Behövs ingen mer förklaring. Jag är med i föreningar av typen Amnesty International, Svenska Naturskyddsföreningen och så vidare. Ni ser skillnaden.

Det finns dock fler skillnader. De där med sådär korta namn är ofta hemliga. Och i allmänhet får inte kvinnor vara med i dessa klubbar (förutom Tornet, som är moderaternas hemliga bidragsgivarklubb och de tar säker emot även rika kvinnor). De där tre har dock också en person gemensamt: Sven Otto Littorin (”Totto” för dem som känner honom, till exempel herrarna i Klubbarna), vår käre arbetsmarknadsminister som blivit så populär genom att i rekordfart försämra a-kassan samtidigt som han höjde avgiften. Sveriges arbetsmarknadsminister ser inget problem med att vara med i en herrklubb för eliten, som vägrar kvinnor inträde. Inte heller de ”Nya moderaterna” förstår problemet med elitklubbar, könssegregering och utestängning.

Roligast i Aftonbladets artikel är dock klubbmästaren i en närstående klubb: ”Vi älskar tjejer men gubbarna tycker att det är rätt skönt att slippa åla sig, flirta, dona och greja.” Han glömde säga att tjejbaciller är otäcka och att man måste akta sig för såna. Annars vet man hur det går: då kanske man riskerar att ifrågasätta traditioner och se saker på nya sätt. Och det är otäckt.

I dagens NA intervjuas barnmorskor på kvinnokliniken på USÖ som anser att de har för låg lön. De tycks ha rätt: inget landsting betalar sämre, och nu är de med rätta oroliga för att inte få tillräcklig kompetens bland barnmorskorna när de äldre går i pension och andra erfarna söker sig bort (man söker erfarna barnmorskor vilket visar sig vara svårt att locka till sig). Men chefsbarnmorskan Eva Jansson tror inte att lönerna skrämmer: ”Vi har en lönespridning på runt åtta tusen kronor. Det borde ju vara skönt att veta att man har möjlighet att höja sin lön under arbetslivet”. Eva Jansson är säkert klok men det där var inte så smart sagt. Ingångslönen på kvinnokliniken är tydligen 19800 för barnmorskor som läst minst 4,5 år på högskola och i regel har yrkeserfarenhet utöver det. 8 000 kronor i lönespridning innebär att ingen kommer högre än cirka 28000. Oavsett hur länge de jobbar. Någon som tror att USÖ lyckas rekrytera erfarna barnmorskor som ska ta ansvar för både kvinnors och barns liv med den lönen. Pröva att rekrytera barnläkare för den lönen så ska ni se hur bra det går…

Idag är det åter en högtidsdag: Europadagen firas (?) runtom i Europa. För mig blir det inga demonstrationståg och ingen tårta för att uppmärksamma dagen, trots att jag brinner för idéerna om europeisk integration. Europasamarbetet är ett sätt att lösa gemensamma problem och egentligen är ju varje dag en Europadag – varje dag präglas av gemensamt arbete mot gemensamma utmaningar som fattigdom, miljöförstöring, trafficking, plundring, förtryck och annat. Men det är klart: visst skulle Europasamarbetet – som hållit västeuropa utanför krig längre än någonsin tidigare i historien – vara värt att fira. 

(”Förenade i mångfalden” är EUs motto. Läs gärna Peters bloggande om Europadagen)