De borgerliga partierna fick folkets förtroende att bilda regering. Det verkar de flesta ha ångrat. Och med tanke på att de i efterhand berättar att de ljög i valrörelsen så kan man ju förstå att folk är besvikna. Kd lovade sänkt bensinskatt, men ett år senare svänger de och motiverar löftesbrottet med att ”det var valrörelse” (Kds riksdagsledamoten från Örebro Sven-Gunnar Persson). Reinfeldt lovade att inte sälja ut akutsjukhus. Han ljög också. Lokalt i Örebro lovade den styrande högerkoalitionen att inleda ett brett program för västers utveckling. På ett halvår har de inget gjort. Inte ens bjudit in till en första träff. Hur var det nu med etik och moral, kd? Och hur var det med ärliga högerpolitiker, Reinfeldt?

Varför tycker så många örebroare att besluten fattas ovanför deras huvuden? Är det för att dagens majoritet hellre tar beslut i stängda rum och informerar efteråt, än diskuterar först och beslutar i öppenhet därefter.

Det där är inte min beskrivning av dagens kommunledning (även om det skulle kunna varit det). Det är den nuvarande kommunledningens beskrivning av den föregående… De borgerliga partierna skrev så i sitt valmanifest och lovade: ”Vi lovar att skapa en kommunledning där samtalet med medborgarna kommer först, där medborgarna har möjlighet att påverka innan besluten tas.”

Konstigt att det går så fort att glömma vad man lovat:

• Idag på Kommunfullmäktige tyckte Lennart Bondeson (kd-kommunalråd) att det var konstigt att vi socialdemokrater frågade om vårdnadsbidraget (vad det kostar och om de diskuterat det med örebroarna), det var ju inte klart än… Nä, just det. Vi socialdemokrater tycker ju att örebroarna borde få reda på läget i frågan innan kommunledningen fattar beslut ”i stängda rum och informerar efteråt”.
• Inger Högström-Westerling är moderat kommunalråd och ansvarig för näringslivsfrågor i Örebro kommun. Hon hör ingen kritik från företagare mot kommunledningens senfärdighet.  Men hon vill lyssna, om den är ”konstruktiv och riktas till den det berör”. Jag vet att kritiken är utbredd och jag vet att hon har hört kritiken, men hon vill inte låtsas om det. Så var det med det öppna och tydliga ledarskapet. Så var det med viljan att förbättra näringslivsklimatet.
• Staffan Werme är folkpartist och kommunstyrelsens ordförande. Han hoppas att oppositionen ska ”ställa upp” på kommunledningens stympade Truckstop (eller ”The project formerly known as Truckstop”, som vi brukar säga). Han låtsas inte höra kritiken från bensinbolagen, från åkarna, från transportbranschen, från det lokala näringslivet.

Staffan Werme redovisade dessutom en rent nyliberal hållning till gemensamma ansträngningar. Han låtsas att han inte förstår skillnaden mellan att marknaden kräver exempelvis 10 procents avkastning från Truckstop år ett (vilket förmodligen först uppnås runt år sju) och att projektet på lång sikt kan vara lönsamt. ”Ett minskat avkastningskrav är en förtäckt kommunal subvention”, sa Staffan Werme. Låt oss försöka ta det enkelt: om kommunens bolag Örebro Porten exempelvis skulle satsa 10 miljoner i Truckstop, och detta varje år genererar en avkastning som är högre än den ränta som satsningen kostar (och att satsningen på sikt genererar mer och mer pengar). Är det då lönsamt eller olönsamt? Staffan säger att det inte är det, för han menar att det är marknadens krav som är avgörande. Om alla resonerade som Staffan Werme skulle inga satsningar göras. Inga företag utom de mogna och multinationella (eller de extremt snabbväxande) skulle ha råd att satsa och utvecklas. Vi skulle få en monopolkapitalism som ingen hittills sett maken till.

Att Truckstop är viktigt för miljön och för Örebros utveckling motiverar i sig en satsning med kommunala initiativ. Trist att kommunledningen idag förmodligen begravde frågan.

Det firas så smått i det sundinska hemmet (nåja, med bortrest fru och en något ointresserad dotter är det väl mest jag som firar…). Jag är nämligen äntligen klar med att lägga in alla cd-skivor i datorn. Sista skivaan in blev Sophie Zelmani (”A decade of dreams”). Jag började det systematiska inläggandet i princip samma dag som min nya iMac kom (mitten av maj) och har sedan dess farit fram och tillbaka till datorn för att sätta i en ny skiva (datorn sköter det mesta själv, sätter jag i skivan så hämtar den hem titlar och annat och lägger in låtarna på rätt plats utan medverkan från mig).

Allt detta innebär att jag äntligen kan lyssna på all musik i ett streck (det räcker alltså i över 232 dagar, meddelar iTunes), vilket självklart är målet med det hela ;-). Viktigare är att det innebär att vi kan lyssna på all musik lite överallt. Och att vi kan stuva undan de skrymmande cd-skåpen. Med andra ord borde min fru fira lika mycket som jag. Den stora frågan nu är om jag ska ge mig på att lägga in övriga familjens skivor och om jag ska försöka med LP-skivorna. Fast det blir inte idag…

Socialdemokraterna har sedan ”länge” en egen kanal på You Tube. Där läggs intervjuer och filmer upp av skiftande kvalitet (från lysande till okej och ibland, hrm, nästan pinsamt). Men det är ju poängen. You Tube har liksom ingen avancerad kvalitetsgranskning…

Nu tas nästa steg. Två bloggare, Jonas Morian och Nina Unesi, ska regelbundet intervjua s-företrädare som de själva valt. Frågorna kommer bland annat komma från Jonas och Ninas bloggbesökare och filmen läggs upp direkt (utan censur…). Första filmen 20/12, påverka vilka frågor som ska ställas på Jonas och Ninas bloggar!

Peter Dahlgren är ofta en hjälte i alla möjliga sammanhang. Men just nu är jag mest imponerad av hans kamp för att få Fjällräven att ta etiska hänsyn vid produktionen av kläder. Jag är helt på Peters sida, jag vill inte behöva skämmas när jag använder Fjällräven-prylar (även om jag inte är lika flitig användare som Peter…). Peter bryr sig tillräckligt mycket om såväl sakfrågan som om Fjällräven för att skriva mail på mail, trots att han inte får svar. Tänk om Fjällräven brydde sig lika mycket om sitt varumärke som Peter gör…

[REV] Man trodde ju att det kunde räcka med att sätta stopp för Truckstop, ICA-etableringar och allt annat som Örebros styrande högerkoalitionen stoppat. Men icke. Nu har de även lyckats ställa till det med diskussionerna om ett Bert och Sune-land i Örebro. Och det till och med innan någon förstudie gjorts som visar på möjligheter, kostnader och annat. Finns det inga gränser för vad kommunledningen kan stoppa?

Men ont kan bli värre (nyheten är redan spridd i hela landet: Aftonbladet, Svd, GA/GT ). Inte nog med att kommunledningen schabblar bort Bert och Sune-projektet. De gör inget för att rädda situationen, heller. Man kunde ju tro att de skulle hålla en låg profil, men icke. På svt.se/tvarsnytt skyller Staffan Werme (fp) ifrån sig: ”Men det är Gustavsvik som i första hand bär ansvaret för det här.” Lite pikant är det ju att det är hans partikamrat, och företrädare som folkpartiledare i Örebro, Birgitta Lindahl som är ordförande i Gustavsvik (eller Örebro Fritidscenter AB, som det heter). 

Och faktiskt kan det bli ännu värre. Staffan Werme är nämligen inte intresserad av att ta kontakt med Sören och Anders. Om Tvärsnytt citerar honom rätt är det ännu mer intressant: ”På frågan om han själv kommer att ta kontakt med Sören och Anders säger Staffan Werme att han inte tycker det är en fråga för kommunledningen.
-Jag ska se till att någon tjänsteman tar den kontakten.”

Med andra ord: Det är inte Staffans fel. Och han tänker inte försöka fixa situationen. Det är synd att det inte finns någon möjlighet att utlysa nyval i kommunen – om det så krävdes att man samlade in typ 70 000 namnunderskrifter i Örebro för att åstadkomma nyval är jag säker på att vi skulle kunna göra det. Fast nyval är inte tillåtet. Så stopp-politiken fortsätter. Och Örebros utveckling hämmas.

Häromdagen beslutade Kultur- och medborgarnämnden att ge ett kommunalt bidrag till ett Ronnie Peterson-museum i gamla Astoria-lokalen på norr. Det är faktiskt nästan lite overkligt att följa hur museet nu förverkligas. För många verkar ha glömt hur det hela började: En privatperson, Hans-Ola Ahlén (Stockholm) skrev och undrade varför Örebro inte hade något museum tillägnat en av Örebros mest kända profiler någonsin och vi i Kultur- och medborgarnämnden (där jag då var ordförande) valde att ta upp frågan och bjuda in allmänheten till en diskussion. Och många var intresserade och detta engagemang har nu alltså lett fram till att museet blir verklighet. Detta beror på många entusiaster, Ronnies familj i synnerhet. Och det är ett resultat av att kommunen uppmärksammade ett enskilt initiativ. Det är rätt fantastiskt (jag har skrivit om det tidigare här). (NA skriver mer här).

Igår begravdes Nisse Artmo i OP-kyrkan. Det var på många sätt en märklig upplevelse. Dels att överhuvudtaget säga farväl till Nisse. Han som – på ett bra sätt – var så nära en fast inventarie man kan komma i arbetarrörelsen. Han var alltid närvarande, fixade, hjälpte till och spred glatt humör (John skriver mer här). Dels att den där glimten och glädjen fanns närvarande under hela begravningsakten. Förutom högar av röda rosor pryddes kistan av en tomtedräkt, en julmust, en pepparkaka och en bok om tomten – hälsningar från barn han älskade, och som älskade honom. De som träffat Nisse förstår (Ullis skriver mer här). Och när vänner och släktingar berättade om händelser och anekdoter blev jag varm och kunde inte låta bli att le. Tack för det du gjorde och för den du var, Nisse. 

Media säger att socialdemokraterna bytt skolpolitik. Detsamma sa partisekreterare Marita Ulvskog när hon avslutade socialdemokraternas framtidsdagar på söndagen (istället för Mona, som enligt programmet skulle avsluta – jag var inte den enda som blev besviken på bytet). Konstigt. För så vitt jag vet har inte socialdemokraterna haft någon kongress under helgen. Och så vitt jag vet så krävs det kongressbeslut för att ändra ett tidigare kongressbeslut. Och kongressbeslut finns det gott om i skolfrågor, fast partiledningen är förvisso inte nöjda med alla de besluten. Och det är väl det som är problemet. Det och att opinionsundersökningarna visar att folk inte litar på oss i skolfrågor. Fast Marita Ulvskog hävdade i sitt avslutningstal att vi inte förändrar vår politik utifrån opinionsundersökningar så det kan ju inte vara skälet till förändringarna i skolpolitiken…

Processen kring förändringarna i skolpolitiken är dock intressanta (snällt ordval): 1/ett rådslag skickas ut brett men med kort svarstid, 2/ett skolprogram presenteras för media (som partiets politik – fast det kallas ”diskussionsmaterial”), 3/partiets rådgivande Förtroenderåd kallas in för att besluta om ett skolprogram, 4/Förtroenderådet får reda på att de inte ska besluta om diskussionsmaterialet utan bara om några allmänna inriktningar, 5/Förtroenderådet fattar beslut om ett ”uttalande” om skolan, 6/Marita Ulvskog säger att det varit en bred process som lett till att vi nu ”förändrar vår skolpolitik”. Intressant är ett sätt att se det. (Ullis skriver mer om detta)

Visst finns det skäl att diskutera stora delar i vårt partis skolpolitik, liksom vad som bör göras i skolan för att möta dagens och morgondagens krav (Peter skriver om det här). Men huvudproblemet för (s) när det gäller förtroendet för vår skolpolitik tycker inte jag är innehållet utan att vi inte förmått kommunicera vår politik på ett begripligt sätt. Vi har saknat en berättelse. Så jag kastade ner mina tankar i en ”berättelse om vår skolpolitik”. Så här skrev jag (och jag har inte putsat så mycket på det):

Den som tror att det enda sättet att lära sig är att sitta still i bänken har aldrig sett ett barn lära sig gå. Men samtidigt som barn ska få vara barn och få tid och trygghet att utvecklas så måste unga människor få hjälp att lära sig att förstå den värld vi lever i: det handlar exempelvis både om vad världens religioner säger och i vilka länder religionerna utövas i. Men framförallt måste de få lära sig hur man gör när kartan förändras och när religionernas roller ändras.

De flesta har en del minnen från skolan som man vill glömma – vår uppgift som vuxna är att se till så att våra barn slipper detta: nedlåtande lärare likväl som mobbing och stök. Men de flesta av oss har också glada minnen av skolan – och vi vuxna måste akta oss för att glömma det: det handlar både om en smörkniv som vi lyckades med eller ett prov som gick bra.

Om vi tror att skolan kan fostra goda vuxna genom att plåga dem i nio eller tolv år lurar vi både oss själva och våra barn. Så samtidigt som vi ger alla barn en individuell garanti att få lämna skolan med tillräckliga kunskaper så ska vi ge mer pengar till skolan och förskolan, liksom till vuxenutbildningen. För när vi lovar att alla, var och en,  ska få gå ut skolan redo för jobb eller fortsatt utbildning, lovar vi att det alltid ska finnas en chans att rätta till det som blev fel. De barn och ungdomar som är närvarande i skolan och följer de gemensamma ordningsreglerna ska också kunna kräva att få nödvändigt stöd i sitt lärande.

De flesta av oss har fått lära sig att de planer man hade när man var 16 år inte alltid blev verklighet – därför måste vi förstå att 16-åringens val är viktiga, men att de inte kan få bli livsavgörande. Vill man byta yrke ska man kunna det, vill man studera vidare ska man kunna det. Skolans uppgift är att hålla alla dörrar öppna i barn och ungas liv.

Så kan man försöka formulera en berättelse om skolan. Man kan också nöja sig med en kortare variant: bara ungarna får betyg så håller de käften, tar av sig kepsen och lyssnar. Och då blir nog allt bra. Men endast en folkpartistisk partiledare kan tro att det är en framgångsrik berättelse. Eller?