Ikväll hade SVT premiär på nya humorserien ”Morgonsoffan”. Förutom ett stort antal av landets bästa komiker medverkade Maria Wetterstrand (mp) som sig själv och hon lyckades nästan med att hålla sig för skratt när David Batra hela tiden ledde över intervjun från klimatfrågor till fantasier om cat-fights mellan Wetterstrand och Maud Olofsson och liknande. Lysande humor, men dessvärre pinsamt nära en del verkliga nyhetsintervjuer… Jag hoppas visserligen på några små finslipningar till nästa gång men på det hela taget var det riktigt bra. En sak som nog inte kan bli mycket roligare är Pär Nuders ”gästblogg”. Läs den här. (Mer Nuders komik här)

Örebros Anhörigcentrum är ett av landets bästa och andra kommuner åker på studiebesök för att studera den omfattande verksamheten. Ändå dyker regelbundet samma önskemål upp när örebroare får frågan: ”det vore bra med ett anhörigcentrum för oss som vårdar våra nära”. Problemet är nämligen att det inte är så lätt att nå fram till dem som är ”utanför” den kommunala verksamheten för äldre, det är en jätteutmaning att fler örebroare ska få information om vilket stöd de kan få och vilka aktiviteter som erbjuds på Anhörigcentrum (och i kommunens övriga verksamhet för äldre).

Och även i den ”vanliga” kommunala verksamheten, glömmer vi alltför ofta bort att ta vara på närståendes engagemang. Och än en gång påminns jag om Donald M Berwick (vårdguru på IHI som bland mycket annat tagit fram ”genombrottsmodellen” som t ex Örebro läns landsting använder).

I hans tal ”Plenty” från 2002 (återgivet i boken ”Escape Fire”) pratar han om att det oftast finns resurser som är oändliga – som måste användas rätt. Inom vården är en sådan resurs de närståendes kraft och vilja att se sin nära bli frisk eller ha hälsa. Inser nu att det var flera år sedan jag läste det där talet senast, dags att läsa om det. Snarast. (Och det borde nog kanske alla som jobbar inom vård och omsorg också göra – liksom alla andra som jobbar med viktig offentlig verksamhet, för övrigt…).

Dagens Medicin rapporterar att ”sjukintyg från första dagen får läkare att kräkas”, och eftersom det där är regeringens politik så… (John tycker att jag är för tråkig (på bloggen), så någon gång måste jag ju försöka skoja till det – och skämtet var inte ens mitt eget…)

Mer allvarligt är dock det här: Den som är av utländsk härkomst och tjänar dåligt får sämre vård, konstaterar Socialstyrelsen i en ny rapport. Inte nog med att orättvisorna gör att de som redan har det tufft i högre grad blir sjuka – dessutom får de sämre vård. Och innerst inne visste vi ju redan det där. Carina Dahl (oppositionsråd, s, i Örebro) har den senaste tiden försökt hjälpa en medmänniska att få ordentlig vård (fast USÖ skickade hem honom först…) och det hon berättar visar att det alltför ofta krävs att man kan tala för sig för att man ska få rätt hjälp. Det, om något, är sjukt. Och ett misslyckande för politiker i alla partier.

Idag på Programnämnd Social välfärd diskuterades årsberättelsen för 2007. Då kom jag att tänka på Percy. Ni minns Percy Nilegård, den självutnämnde visionär som i fantastiska tv-serier drivit bland annat radiostation och brandstation? Han tillämpade de mest fantastiska ledarstilar, management by not-asking-questions, till exempel. Om han fortsatt sitt visionerande och gett sig på kommunala styrningsmodeller hade han säkert kommit i närheten av den modell Örebro kommun nu tillämpar.

Jag har tidigare kritiserat kommunens styrmodeller; de har under många år varit både obegripliga och dåliga. Så här skrev jag i december: ”Jag påpekade att den styrmodell som nu gäller (och som togs fram under s+v+mp-majoriteten) också har brister – att den inte är tillräckligt begriplig. Men den är inte i närheten av högerns nya förslag: vår modell är ett under av tydlighet jämfört med den.”

Den tidigare dåliga styrmodellen har nämligen blivit ännu sämre. Nu har den kompletterats med färgglada bilder: trafikljus får nu illustrera ”måluppfyllelsen”. Vilket bland annat lett till diskussioner om huruvida det var rätt färg på plupparna: ”betyder detta resultat att det ska vara gult eller rött?”. Visst har en del också handlat om vad verksamheten uträttat, men alltför mycket har handlat om de saker som är mätbara och om hur man illustrerar dem.

Tyvärr innebär hela inriktningen på att sätta mätbara mål alltför ofta att man också bara diskuterar siffrorna – och glömmer bort vad som är syftet med verksamheten. I Vård- och omsorgsnämnd väster så kom frågan om nutrition och mat upp lite av en slump – men inte som en del av redovisningen av verksamhetsberättelsen. Man kan aldrig garantera att alla viktiga frågor ska komma upp i diskussionerna, men när man hela tiden fokuserar på mätbara mål riskerar man att diskussionen blir väldigt platt. Och när man hela tiden vill kunna visa ”måluppfyllelsen” som ett trafikljus så förenklas verksamheten på ett helt vrickat sätt. Ett exempel:

”Antalet enheter som är självstyrande respektive drivs som intraprenader, ska redovisas i bokslut 2007.” Så står det i ett av de mål som kommunfullmäktige angivit. I ingen av de redovisningar som jag tagit del av har någon redovisat hur arbetet för fler ”enheter som är självstyrande” har gått. Alla har handlat om antalet intraprenader, för det är ju så enkelt att mäta. Men jag tycker nog att det egentligen är viktigare att jobba för mer självstyrande enheter, eller hur?

Och fler exempel finns, tyvärr, på hur komplicerade frågor förenklas så att de faktiskt blir helt obegripliga. Det finns inte för få siffror om den kommunala verksamheten, men vi lägger alldeles för lite tid på att utvärdera det vi gör och hur vi gör det. Väldigt mycket tid läggs dock på den förenklade styrningskedjan: 1/ sätt mätbara mål (även om det mätbara målet inte visar det som är viktigast i verksamheten), 2/mät fler saker och gör mer omfattande statistik (även om vi mäter fel saker, 3/redovisa siffrorna (även om de inte säger något om hur bra verksamheten fungerat).

Jag är inte mot illustrationer och olika sätt att åskådliggöra komplicerade skeenden. Piktogram kan till exempel underlätta på ett bra sätt. Men det bygger på att piktogrammen är bra och begripliga, och det är inte kommunens ljussignaler… I trafiken ska man stanna när det lyser rött (och när det blir gult i väntan på rött), i kommunen är det tvärtom. Det gröna ljuset visar att man uppnått målet och kan ”stanna”, rött visar att man inte nått fram och alltså måste fortsätta…

Att jobba på ett vettigt sätt med ledning, målstyrning och utvärdering är ingen lätt fråga. Och ska vi lyckas måste vi nog göra upp med de mest förenklade sifferfanatikernas principer. Och det är verkligen inte någon lätt sak…

Hillary Clinton vann tre av fyra delstater i tisdagens primärval! Jag hoppades, men hade som sagt redan gett upp hoppet om en Demokratisk president i USA de kommande åren. Men nu har jag nytt hopp och onsdagen blev lite gladare tack vare det. Sedan kan man ju fundera på sina kunskaper om den där Världen (den som alltså inte bara består av västvärlden). Titta gärna på Fredrik Häréns inspirerande föreläsning och hans test om kunskaperna om världens ledare (vi vet vilka som kandiderar i amerikanska presidentvalet men vet inte vad ledarna i världens största länder heter).

Imorgon är det nog en ödesdag för USA. Antingen kommer Hillary Clinton tillbaka och vinner i exempelvis Texas och Ohio, eller så lär vi nog tyvärr få ställa in oss på ytterligare fyra (eller åtta) år med en republikansk president i Vita Huset. Tror jag. Jag tror nämligen inte att Barack Obama (oerfaren, har bytt åsikt många gånger) har en chans mot John McCain (erfaren krigshjälte med stor trovärdighet) när det handlar om en duell dem emellan. Ett demokratiskt primärval är liksom något helt annat än en presidentvalskampanj med ett republikanskt parti som är på fötter och kör stenhårt med negativa kampanjer (minns kampanjen mot John Kerry förra gången).

Dagens rapporter säger att Clinton-kampanjen inte gett upp och det är bara att hoppas att Hillary är lika mycket comeback kid som hennes man var när det begav sig i början av 90-talet. Go, Hillary, go!

Kraft och Kultur heter ett företag som levererar el. Jag (och många med mig) lockades av deras löften om att både satsa på bra miljöval och att vilja sprida god kultur. Problemet är att den ledande ”kulturspridaren” på Kraft och Kultur, Boris Benulic, är en nyliberal som glatt ägnar sig åt att skälla ut kunder som inte håller med om hans hyllande till nyliberala filosofer och extrema högerpolitiker (jag hade fräckheten att invända mot att Ayn Rand hyllades som en hjälte och ”vänsterfilosof”. Efter det har jag (försökt) lämna Kraft och Kultur. Peter Dahlgren uppmärksammade mig dock på vad nyliberalen Benulic skrivit i det senaste numret av tidningen Äventyrliga föräldrar (som man också får som kund hos Kraft och Kultur):
”Men allt detta välstånd bygger just på det arbete som de små mörka männen i gathörnen utför. Vitaliteten i vindistrikten bygger på svarta pengar till illegala immigranter.
Och – på något sätt känns det ändå rätt.
Det illegala arbetet gör att även små vinodlare kan överleva och ibland leverera spännande viner (en del av gårdarna gör till exempel märkligt bra portvin) – samtidigt gör det att det illegala arbetet att immigranternas familjer kan få ett bättre liv än tidigare.
Visst vore det bättre om arbetarna fick minimilöner med då skulle inte de allra minsta och modigaste vinodlarna kunna etablera sig och då blev det inga pengar skickade till familjerna i Mexico eller Nicaragua.”
Jag instämmer i Peter Dahlgrens kommentar: ”Benulic verkar inte förstå att han genom att dricka och hylla vinodlarna håller ett system av slaveri under armarna. Men det kanske inte gör något, han får ju dricka ett märkligt bra portvin. Skrämmande.”

Ärligt talat: kan regeringens strateger verkligen vara så usla som det verkar just nu? Dagens fantastiskt pinsamma exempel är utnämningen av fd försvarsminister Mikael Odenberg. Eko-redaktionen avslöjar nämligen att den konsult som användes för att ge bilden av en tillsättning baserad på kompetens bara hade en kandidat att välja på: Odenberg… Jag har alltid (i alla fall i modern tid) trott att moderaterna och de andra högerpartierna är duktiga strateger som har fel i sak. Nu verkar det ju som om de vare sig fattar politik, strategi eller vad väljarna vill ha. Och så usla kan de ju inte vara. Väl? Så jag går mest och väntar på att man ska ana ett ess i rockärmen.

Fikaraster är farliga. Vi kunde inte sluta räkna när jag konstaterade att den högerkoalition som styr Örebro har 21 personer anställda (13 politiska sekreterare och 8 kommunalråd), vilket gör att de varje dag har cirka 160 timmars arbetstid. Nu invände någon att de ju inte jobbar heltid allihop, och det är ju sant (kommunledningen tycker ju för övrigt inte att heltid är en rättighet, men det är lite vid sidan av detta räkneexempel…). Men ändå. Sedan fortsatte vi räkna: säg att hälften av dem som är anställda av majoriteten fikar två gånger à 15 minuter=drygt 5 timmar/dag. Och om de i genomsnitt äter lunch i 45 minuter=nästan 16 timmar/dag. Och sedan måste de ju träffas för att komma överens i frågor som de har helt olika uppfattning i, säg en timmes möte=21 timmar/gång. Inte undra på att de inte hinner uträtta mer när det gäller Örebros utveckling…

PS Jo, vi är rätt många anställda även i oppositionen. Och alla jobbar inte heltid hos oss heller, själv jobbar jag 90 procent. Fast det har jag valt själv.